LitteraturMagazinets recension
av Kaninhålet, Berit Viklund
Dialog och gestaltningsförmåga på topp i seriedebut
Berit Viklund, utbildad på Serieskolan i Malmö och en av initiativtagarna till Dotterbolaget – ett feministiskt serienätverk – debuterar nu själv med serieromanen ”Kaninhålet”.
Färgerna går i vitt, cerise, rosa och rött. Lite tjatigt, tänker jag vid första bläddringen innan jag börjar läsa. Det visar sig att den begränsade färgskalan fungerar förträffligt och det är en långt ifrån enformig berättelse.
Flicka möter pojke. Eller snarare: flicka (sorglös, öppen och social) uppvaktas av pojke (störig bloggare). Hon avfärdar honom kort och koncist men han fortsätter dyka upp överallt där hon är och till slut följer hon efter honom upp på en kulle, fram till ett kaninhål där han hoppar ner. Det är förälskelsens svarta hål och det ser väldigt litet ut men ”Äh, det kanske går att gräva ut så det blir större”, tänker hon. Innan hon vet ordet av dråsar hon ner i ett fritt fall.
Och blir ihop med den störige bloggaren med lång lugg. Det där hålet verkar dock inte kunna vidgas, istället imploderar det och tillvaron krymper när hon alltmer sällan hänger i sitt kollektiv, umgås med sina vänner eller går ut på krogen. Förlegade föreställningar om män och kvinnor och heterosexuell monogami får lusten att försvinna, vilket pojkvännen tycker är helt normalt.
Övergreppen han utsätter henne för går från enstaka händelser till ett destruktivt, nedbrytande tillstånd. De försonas, men när hon återvänder ner i kaninhålet är det inte längre i ett hisnande kärleksrus utan i en kamp, hålet har blivit en trång tunnel som hon måste pressa sig igenom.
Bildspråket är levande och djärvt; känslor och sinnesstämningar återspeglas i pirriga, tyngdlösa kroppar, ansikten som smälter av ångest, vibrerar av vrede, går upp i varann och faller isär. De tecknade metaforerna gör boken konstnärligt intressant, men det är inte bara bilderna som gör ”Kaninhålet” läsvärd.
Dialogerna är genomtänkta, trovärdiga och flyter lätt och ledigt genom hela boken. Huvudpersonen är smart, påläst och slagfärdig, och trots att pojkvännen ständigt vrider och vänder på vad hon säger är hon aldrig svarslös.
Det tredje skälet att läsa ”Kaninhålet” är det allvar och utrymme som Berit Viklund ägnar sin huvudpersons kärleksbekymmer. Det är ett komplext porträtt av den första förälskelsen och två människor som pratar förbi varandra, som säger sig älska varandra men trots det på olika sätt inte respekterar varandra.
Mottagen: 2 maj 2017
Anmäl textfel
