Ulf Malmqvist

När erfarenheten ger röst till den andre

Omslagets övergivna rollator blir en tragisk tidsmarkör just denna vår och sommar"

Rollatorgnissel under den järnblå solen är titeln på Nicko Smiths femte diktsamling, som han ger ut på eget förlag. Han är född 1974 i Stockholm men är numera bosatt i Finland. Omslagets övergivna rollator blir en tragisk tidsmarkör just denna vår och sommar, även om diktsamlingen i sin helhet har vuxit fram under åren som poeten varit verksam inom äldrevården. Det går helt enkelt inte att läsa de nya dikterna utan att ställa dem i relation till de svarta rubriker som just äldreomsorgen haft i sina misslyckade försök att hålla Covid-19 utanför institutionerna.
Dessutom är det lätt att knyta an till poetens tidigare samlingar i läsningen av de nya diktsamlingarna. Utanförskap, förvirring och död är närvarande genom samtliga samlingar, men inte alltid med den pregnans som han uppvisar i den nya samlingen. Jag tror att den tematiska sammanhållningen i Rollatorgnissel under den järnblå solen har tjänat honom mycket väl. Den finns en närhet och inkännande erfarenhet där de flesta av dikterna tar stöd.
Det expressiva bildspråket känns igen. Ibland blir det överlastat med stjärnor och stjärnhimmel men många gånger hugger det till (”Tusen solar & en mäktig vintergata i din blick”) Allra bäst blir det när poeten verkligen vilar i orden och erfarenheten och ger rösten till den andre:

Allting går så fort nuförtiden
Allting går så fort
 

Kommentera

Ulf Malmqvist

Ny poesi från Österbotten

Bildspråket är expressivt. Svärtan uttrycksfull"

Nicko Smith: Hki Rött
Nicko Smith: Bipolära skeppsbrott i Österbotten

Den finlandssvenske poeten Nicko Smith debuterade i fjol med ”Hki Rött” och redan under vårvintern publicerade han sin andra diktsamling: ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten”. Utgivningstakten är imponerande. När jag läser honom tänker jag på Åke Hodell och de andra så kallade konkretisterna, de som gärna förde in den visuella framställningen av dikten som ett poetiskt tillägg. Nicko Smith låter stundtals bokstäverna ta plats på arket, som gemener och versaler utslitna ur ordet och dikten.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Ulf Malmqvist

Var är Gud i e-boken?

Plötsligt kan det stå ett dallrande och upphöjt "älskar" på en enskild rad"

Det är någonting med radbrytningar just nu.

I Dagens Nyheter den 16 februari hävdade Jonas Thente att en välplacerad radbrytning är som att möta Gud. Han tog Katarina Frostenssons radbrytning
"en
våg"
ur diktsamlingen "Stränderna" som ett föredömligt exempel på detta.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Gunilla Ståhlberg

Recension: Jonas Rasmussen, "Därur orden"

Det som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt"

Är det möjligt att få en poetisk upplevelse i en tandläkarstol med munnen full av en gurglande salivsug, lyssnande till tandläkarens monotona rabblande av tandstatus? Det är frågan jag ställer mig när jag först håller Jonas Rasmussens lilla diktsamling ”Därur orden” i handen. I den får läsaren följa med på en filosofisk resa in i munnen; vi ser oss om bland tänder, tandkött, tunga och gomsegel.

Samlingen inleds storslaget med att parafrasera Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen var munnen”. Därifrån förs vi till det fornnordiska urträdet Yggdrasil som kopplas samman med det latinska ordet för tänder, dentes, som egentligen betyder träd: ordet är alltings ursprung – ja, visst är det en uråldrig tanke dikten anknyter till. Och samtidigt ganska modern. När ordet språkhygien så småningom används i dikten förklarar författaren i en fotnot att ordet språkhygien innebär ”ett sätt att påverka språkets naturliga benägenhet att förändras och utvecklas.” Därigenom, fortsätter han, påverkas också vår världsuppfattning. Ja, språket konstruerar vår verklighet och verkligheten kan manipuleras genom språket. (Tänk bara på nyspråket i Orwells ”1984” eller nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av ceauşescudiktaturens Rumänien.) Just hur orden ger tanken liv beskrivs så fint i diktsamlingen att det är värt att återkomma till många gånger.

Med en stundtals väldigt fysisk sinnlighet och på ett poetsikt klangmättat språk rör sig diktsamlingens utforskande av orden längs hela skalan från yttrandefrihetens lov till avsky för bokstavstrohetens kalla fanatism. Stanna upp och njut av ordvändningar som ”Att ge tanken namn – gomsegel. Där slukas såsom havet slukar och aldrig slutar”, ”konsonanterna knastrar” och roas av den lekfullt ekelöfska ”Slafsande kast och klafsande slask”! ”Därur orden” är en diktsamling som verkligen visar författarens kärlek till orden, rytmen och klangerna. Den skulle lämpa sig väl för recitation. Samtidigt finns det en kvalitetsskillnad mellan å ena sidan poesi som är naturligt rytmisk och klangfull och å andra sidan pastischen som får allt att verka sökt och tillgjort. Mycket i diktsamlingen är njutbart, men blir det inte i vissa stunder  väl överlastat med ord som t.ex. ”glittergom” och ”muskelmörker” - en aning pretentiöst? Det är som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt.

Diktsamlingen innehåller också en religiös intertext som väcker eftertanke, kanske mest p.g.a. den lätthet med vilken den rör sig från kristendomens johannesevangelium och tungotalstradition till fornnordisk mytologi och islams ”Allahu akbar”. Här måste jag dock invända att det är både missvisande förenklat och obetänksamt att låta kristen och fornnordisk tradition utgöra ordens positiva allusioner, medan den enda tydliga referensen till islam i fotnoten kopplas till saddamregimens terror. Hur ska det tolkas?

Är resan i tandläkarstolen poetisk? Ja, om definitionen av poesi är att det finns en rytm, att man ser ett mönster och anar att det finns en rik betydelse under orden. Då har Rasmussen lyckats mycket väl och läsningen ger mersmak!
 

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Lena Köster

Funs Disa Nilson i dag?

en av Sveriges främsta vispoeter"

Elisabet Hermodssons "Disa Nilsons visor" var en höjdare när den kom 1974. Är den bortglömd nu? I så fall vill jag gärna påminna om den kärleksfullt kaxiga, aningen naivt vänsterorienterade Disa och hennes rutiga kommunalrådsman Ruter på Gotland.

Elisabet Hermodsson är en sådan där multibegåvad människa som inte bliver vid sin läst, ity att hon icke är skomakare, utan bildkonstnär, prosaist, vetenskapskritiker, poet, vispoet/tonsättare, sångerska... you name it.

Jag har skrivt om henne många gånger, både korta texter och större reportage i Upsala Nya Tidning, UNT. Fast allra första gången faktiskt i Norrköpings Tidningar. Eller möjigen Folkbladet Östgöten. I min ungdom i det tidiga 1970-talet.

Persolnigen är jag allra mest fäst vid hennes poesi och hennes visor. Även om jag också uppskattar hennes sätt att teckna, liksom skissartat, ivrigt och eftertänksamt på samma gång. Bilder i flera dimensioner där något ofta döljer sig under och bakom något annat.

Disa Nilsons visor bjuder på Elisabet Hermodssons musik, poesi, samhällsengagemang, sensualism och humor.

Har du varken sett eller hört visorna? Googla, uppsök ett bibliotek eller antikvariat. Passa samtidigt på att leta efter "Vad gr vi med sommaren kamrater?" - albumet som föregick Disa, med visor om Fårö, havet, himlen, livet, kärleken.

Elisabet Hermodsson är absolut en av Sveriges främsta vispoeter och vistonsättare!

Och jag tror att Disa Nilson är mycket aktuell också i dag!

Kommentera

Lena Köster

Vem får gå med i Sverige?

Skriv utopier nu!"

En av mina dagsverser om flyktingar/immigranter, i UNT 1996, står jag för också i dag. Vems fosterland är egentigen Sverige...

Närhelst en broder med sin fot

beträder detta land;

närhelst en planta här slå rot

i svenskjord, mylla, sand;

närhelst en främling slår sig ner

och inte orkar resa mer

i denna värld som står i brand

- då är det här hans fosterland.

Närhelst en syster kommer trött

till detta kalla land

från sydlig värme jagad, nött

av flykt från krig och brand;

närhelst hon sätter sig i ro

i önskan att få leva, bo

vid denna klotets norra strand

- är detta hennes fosterland.

O, vad jag önskar att det vore så. Att det mänskiga livet vore sådant - eller ännu hellre att ingen behövde fly från krig, förtryck, terrorism, övergrepp, hungersnöd, naturkatastrofer. Men de berättelser som i dag möter oss i filmer och texter och för den delen konst och musik visar på ett allt tuffare klimat. Koldioxiden är nog inte vårt största problem - den får allt att växa mer. Men våld, nedskräpning och religiösa/politiska lögner tillsammans med okunighetoch girighet fördärvar mer och mer. Skriv utopier nu! Vöärlden behöver dem för att hitta en riktning!

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Måla och meditera med iotakors
Författar- presentation:	Verbum

Måla i glädje

Målarböcker för vuxna har blivit omåttligt populära. De lär sälja mer än kokböcker i Frankrike. Bara det. Att måla små, små fält och ibland komplicerade mönster kräver koncentration. Man försjunker i bilderna som växer fram. Störande omgivning, stora bekymmer och små håller sig utanför. 

Så ska mindfulness fungera, och begreppet har kopplats till målarböckerna. Kreativitet finns också där. Mönstret är klart, men färgerna får du välja.

Det finns även kristna alternativ. Marcus förlag har gett ut "Färgglädje". Det är en liten bok som består av 24 vykort med glada och trösterika bibelverser som man alltså kan skicka till sina vänner. Korten är av varierande svårighetsgrad och stil. En del av verserna är på svenska, en del på engelska.

Kristet - från koptisk tradition - är också iotakorset. Det ska fyllas i med färger som symboliserar stadier, händelser och känslor i våra liv: smärta, sorg, kärlek, glädje. Det finns en handedning i "Måla och meditera med iotakors". Jag målade mitt iotakors i Högalidskyrkans bibelgrupp. Det har fått ett stort värde för mig. I det har jag lagt det svåra, mina tillkortakommanden, det som inte går att rätta till längre. När jag tänker på det tröstas jag av att det ligger i korset som tar hand om det.

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Ur bild i bild : samlade dikter 1950-1980
Författar- presentation:	Lars Gustafsson

Mamma läste Lars Gustafsson

Lars Gustafsson är död. Det är också min mamma sedan fem år tillbaka. Hon älskade litteratur och också böcker rent fysiskt. Efter att ha varit verksam inom parfymbranschen fick hon chansen 55 år gammal att arbeta på bibliotek, vilket hon gjorde fram till sin pensionering. 

Särskilt poesin var betydelsefull för henne, i glädje och i sorg. Den var livsförhöjande och tröstefull. Jag har ärvt flera av Lars Gustafssons diktsamlingar. Jag slår på måfå i en av dem.

Mitt öga fastnar för "Godstågen". Dikten påminner mig om en sommar som vi tillbringade nära en järnvägsstation i Lars Gustafssons Västmanland. Jag finner den också lugnande. Något pågår hela tiden utan diktjagets medverkan. Det finns ett nät av förbindelser i det dolda.

Kommentera

Lena Köster

Bok- presentation:	Andningsbok, landskapsbok : dikter
Författar- presentation:	Krister Gustavsson
Danskt band Finns i lager, 242 kr

Poeter söker gps till parnassen

Väldigt många svenskar skriver poesi. Men få köper diktsamlingar i boklådorna. Få stora förlagssatsningar görs på poesi i det här landet. Poesins mångfald verkar finnas på nätet och de lokala poesiscenerna.

Har jag fel? Rätta mig gärna! Berätta om de många poesiläsarna, de som köper och lånar diktsamlingar. Och förlagen som är generösa i sin poesiutgivning.

   Inte? Nähä.

   Det märkliga är att det finns en folklig poesiflod som söker sig fram i små och stora strömmar till mindre bokförlag, till egenförläggandet, till poesiscenerna, till ordfestivalerna, till skrivarkurserna, till nätsajterna.

   Det vill säga, det märkliga är att det här flödet av skrivande, högläsande, till och med tävlande i poesi (poetry slam) inte får större plats än det får (=ganska liten) i massmediasfären.

   Som alltid finns det förstås en liten parnassklick som kan tänkas få sitta i en tv-soffa, bli intervjuade på kultursidor och över huvud taget få strålkastarljuset riktat på sig. Som får stipendier och priser. Inget ont om dem som tagit sig dit. Det är säkert välförtjänt!

   Men alla de andra. Alla vi andra.

   Exempelvis två av Uppsalas utsökta poeter, som på något vis verkar i utkanten av den litterära parnassen: Bo Gustavsson och Krister Gustavsson (inte släkt). Båda skriver poesi mättad av innehåll, svindlande djup, inte helt lättillgänglig, men med ytterst god eftersmak.

   Jag har skrivit om bägge, stort uppslagna artiklar i UNT, som också brukar recensera deras böcker, om inte alla så i alla fall en del av böckerna.

   Vi poeter i Uppsala läser (ofta för varandra) på Uppsalas olika scener, manifesterar oss på manifestationernas torg när så är, publiceras eller publicerar oss själva.

   Det skrivs mycket god poesi i den har staden, ska jag tala om!

   Men sällan hörs eller ses vi i medias kulturnyheter och intervjuprogram. Är vi sämre än Stockholmarna? Nä. Än uppmärksammade landsbygdspoeter? Nä. Än de som framträder vid Bokmässan? Nä.

   Är vi sämre på marknadsföring? Ja, det tror jag bestämt! Trots scener och festivaler.

   Det börjar bli dags att göra något åt det.

   Föreslå gärna åtgärder! Så återkommer jag. Till dess bjussar jag på ett utsnitt ur ett av mina pågående arbeten (den hör sviten med en hälsning till tonsättaren Karin Rehnqvist):

Änglar som brinner

pappersartat

flagor fallande

mönster av brinnande

änglavingar klädnader

när de träffar atmosfären

som norrskensstoft

tvingar tynglagen

och friktionskoefficienten

blodet att bränna

den störtande vreden

till aska

vingar

som inte bär

fram en enda ton

 ...

Väldig vinge sveper

himlablået vattenrent

vräker vithet genom

notpapprets tvättstreck

alla noter

faller under

baslinjen

...

En mycket hög sopran

stiger över molngränsen

vinglöst naken

för att blidka

vit vredes

brända trasor

bärkraft under vingen

fångar tonen

av kallt salt

i dånet som strömmar in

där ängeln

just där

änglatrasor dalar

ner mot träden, spirorna, ljuden

av asfalt som sjunger

under bara fötter

trasor av vitt och bränt

med doft av gummi, popcorn, salsa

i trädens gröna

på asfalten som bortkastade

drömmar inga änglar

vet vad vi drömmer

numera

...

Glöm inte naturlagarna

och det krökta universum

när du ska landa, ängel!

Vi väntar dig under kontorstid

på uppgjord landningsplats

med rengjorda landningsbanor

och vhs

i händelse av dimma.

Anmäl ankomst

och cirkulera

vid köbildning.

Kommentera

Lena Köster

Lale Müldür - stark poetröst i Turkiet

Mycket av allt. Det är första intrycket. Och det gäller både Istanbul och poeten Lale Mürdür.

Från svenska konsulat/SRII tar det tjugo minuter att promenera gågatan Istiklal Caddesi fram till Taksimtorget. Några tusental personer, 30 000 kanske..., är på väg åt motsatt håll. Någon berättar för mig att tre miljoner människor rör sig längs den här gatan varje dag, åtminstone under turistsäsongen. Jag snirklar mig fram så snabbt jag kan.

Från Taksimtorget  går jag fem-sex minuter längs en trafikerad gata med butiker av modellen hål-i-väggen ner till det tyska sjukhuset. Där möter mig Lale Müldür och hennes assistent, en kvinna från Georgien, vars namn jag inte lyckas uppfatta.

Vi fortsätter gå gränder till höger, gränder till vänster, upp en liten bit och ner igen. Till slut nerför en kort men mycket brant backe, äntligen framme.

Temperaturen ligger fortfarande en bit över 30 grader i skuggan, det är en av de första dagarna i september.

I Lales farstu doftar det som i Indien, curry och koriander. Det är mörkt och murrigt, inte alltför fräscht.

Men när hon öppnar sin dörr och säger välkommen, är det till en fyrarumslägenhet med ett ljust, nymålat vardagsrum, hypermodernt kök och en balkong med svindlande utsikt över Bosporen mot Top Kapi, Aya Sofia, Blå moskén och - inte för att den syns, men för att jag vet att den är där - den berömda kryddbasaren på andra sidan Galatabron.

Ännu har vi inte sagt ett ord om poesi.

Vi pratar Istanbul, uppförsbackar och utsikter tills assistenten har serverat oss te och försvunnit in i sitt rum: hon är skild, singel och arbetar dygnet runt för Lale Mürdür, som drabbades av stroke 2002, och behöver viss assistans även om hon har tillfrisknat i stort.

-Jag skriver fortfarande, men numera talar jag in min poesi och får den utskriven av en god vän, säger Lale.

Vi är omedelbart Lale och Lena med varandra, också i den korta sms-växling vi haft för att bestämma tid och plats för mötet.

Hon är en kvinna som syns och hörs: kortväxt med - för tillfället bara, av fotografier från tidigare år att döma - långt hår och hellugg blekt intill vithet, mängder av turkos och svart ögonmakeup och generöst påmålat orangerött läppstift. Grön klänning, bekväma slippers.

Vardagsrummet har vita väggar, och en välfylld bokhylla och ett flertal målningar. De flesta målade av hennes exmake, en belgisk konstnär, och föreställande henne. Ett par Kristusbilder, noterar jag.

Är hon religiös och i så fall kristen?

-Ja, jag är religiös, troende muslim. Men jag älskar Jesus lika mycket som Muhammed. Och vet du, i en gren i min bakgrund... är vi en judisk familj!

De tre monoteisiska religionerna möts alltså i en kvinna, en poet i världsstaden Istanbul.

Är det också vad hon skriver om?

- Jag skriver om allt. Kärlek, livet, världen. Min första dikt skrev jag när jag var tio år. Men sedan tänkte jag egentligen bli ingenjör.

Lale Müldür har flera universitetsexamina i bagaget: "electronics and ekonomics" från Ankara, en BA (fil kand) i ekonomi från universitetet i Manchester i England och en MA (examen mellan fil mg och fil lic) från Essex University.

Hon är kolumnist i vänsterliberala tidskriften Radikal i Istanbul.

Men, säger hon, handlar det om hennes identitet, är det poet hon är.

Oavsett universitetsstudierna, var det poesin som tog över. Hon har fått ett tjugotal diktsamlingar publicerade och befinner sig tveklöst på den turkiska litteraturparnassen.

-Men jag har inte goda relationer till alla andra poeter, även om det finns en del jag tycker bra om.

Osagt om det är personerna eller poesin hon talar om, för hon säger i samma veva att hon inte läser särskilt mycket poesi.

Två av hennes diktsamlingar har översatts till engelska, en av en amerikansk översättare, en publicerad i Irland. Och några dikter har tonsatts. Mest känd är Destina från diktsamlingen Water Music.

Hennes poesi är mångbottnad med fler hintar till Bibeln och Koranen än man kanske inser vid en första läsning, om man själv inte är lika inläst och påverkad som hon.

Jag tänker att jag kanske borde starta ett projekt och introducera några turkiska poeter i Sverige. Helst kvinnor för att kvinnor generellt sällan får ta lika mycket plats som män på parnassen, även om just Lale Müldür råkar ha tagit plats där

Så får det bli! Jag drar till Turkiet igen i höst. Vi hörs om det då.

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Den lycka som varit

Diktjaget längtar till något rent och ursprungligt, både i historisk tid och sitt eget liv"

Jag fick ett fint häfte poesi med posten. Marianne Jeffmar har tillägnat dikterna sin son Mathias som målat tavlan som är avbildad på omslaget. I "Jag längtar bort - En kort exposé över ett liv" börjar varje poem med just orden "Jag längtar bort", men de allra sista raderna längtar hem. 

Diktjaget längtar till något rent och ursprungligt, både i historisk tid och sitt eget liv. Hon längtar till lyckan som nybliven mor till fem barn. Sonen bor i Bretagne, och hon kan inte träffa sina barnbarn så ofta som hon vill. Till en dotter finns ett annat avstånd. "Jag längtar och saknar / Henne som jag fick så sent / Att jag inte hann lära känna henne / Och hennes undflyende väsen". Det är en sorglig dikt. I en annan skriver hon om ett barn som är en hon som skulle komma att säga nej men som en gång har sagt ja och lett emot henne.

Längtan handlar också om att själv vara barn före människornas falskhet och löften "omöjliga att hålla", kanske egna. De tillhörde en värld som hon aldrig önskat sig "Som bara ramlade över mig". Här läser jag som samma önskan om friskrivning som i Marianne Jeffmars självbiografiska roman "Älska mig - ändå!" Hon har orsakat andra lidande. Men hon har haft en olycklig barndom och bär på ett psykiskt funktionshinder. Det kommer hon fram till.

Tilltalet i den lilla diktsamlingen är klart och enkelt, ändå på sina ställen underfundigt.

Kommentera

Eleni Schmidt

Tranströmer är död

Men Tranströmer kunde skriva om naturen så man tyckte om det"

Tomas Tranströmer är död. 

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Mikael Rapp

Tranströmer: Att samtala med sig själv

Och längst fram i aulan satt Tomas Tranströmer med sin fru Monica. Uppenbart tagen av sin sjukdom, men lugn och mild. Glad nära sin fru. En angenäm februariafton."

Häromdagen var en rätt dålig dag. Sen dog Tranströmer och dagen blev riktigt kass. Har varit en del Tomas Tranströmer på senaste tiden. Jag har nyligen läst och recenserat Teju Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Cole citerar Tranströmer:

“Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: 'Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.”

Coles ej namngivna berättare föreställer sig att Tranströmer skrev orden med Nigeria i tankarna. I ett inlägg skrivet för New Yorker Magazine skriver Cole vidare om Tranströmer; “Hans läsare läste honom som en djupt bevarad personlig hemlighet”. Och visst är det så. På natten när alla i staden antingen gått och lagt sig eller gått ut på krogen läste jag Tranströmer. För det är så jag läser honom. Det är så jag vet att andra också läser honom.

Jag började läsa Tranströmer i samband med hans nobelpris 2011. Jag studerade litteraturvetenskap då. En klasskamrat som jobbade i en bokhandel berättade dagen beskedet kom att hans kollegor hade jublat. Nån hade gråtit. Det var beskedet alla väntat på. Som om alla läst poesin ensamma men delar glädjen tillsammans. Jag blev imponerad av historien och började samma kväll att läsa Tranströmer. Nästan lite skeptiskt inställd. Vad är grejen liksom? “Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen...”. 

Så är "det" där och jag kan inte föreställa mig en tid då hans ord inte funnits inom mig. Att läsa Tranströmer är som att läsa sina personliga hemligheter. Att samtala med någon som är en så nära att det måste vara en själv.

Citatet är den första raden i hans första diktsamling; 17 Dikter från 1954. Elvis Presley släppte samma år sin första singel och rocken exploderade in i världen. Samtidigt kom Tranströmer, annonserade sin närvaro, inte som något explosivt och nytt, utan som något självklart.

Jag hade förmånen att i samband med nobelpriset 2011 att gå på en föreläsning på Stockholms Universitet. Det var inte obligatoriskt eller ens specifikt kopplat till min utbildning. Det var på kvällen. After hours. I en aula samlades jag och en handfull andra besökare för att lyssna på en föreläsning som hölls av Torbjörn Schmidt, litteraturvetare som skrivit sin doktorsavhandling om Tranströmer.

Och längst fram i aulan satt Tomas Tranströmer med sin fru Monica. Uppenbart tagen av sin sjukdom, men lugn och mild. Glad nära sin fru. En angenäm februariafton.

“Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.”

Efter föreläsningen varade min blick på Tranströmer. Skulle man gå fram och hälsa? Nicka? Bäst att bara nöja sig med att varit nära. För vad skulle man egentligen gå fram och säga till sig själv?
 

Kommentera

Erika Wallman

Nu var kostymen klar

Alla blev ovanligt glada över tillkännagivandet, som om vi själva hade vunnit. Vi var överens och det var en fin höst"

”Jag behöver honom likt kaffe i ottan, som sol på min kind, som gräs under bar fot.”

Så skrev jag en gång om Thomas Tranströmer och inser idag, när tankarna ständigt vandrar tillbaka till honom, att det fortfarande är så. Jag återkommer till hans dikter gång på gång, i olika skeden i livet, i olika sinnesstämningar. En mening här och en mening där. Känslor som bara han kunde sätta ord på. Jag känner i kroppen när det var för länge sedan ”Den halvfärdiga himlen” låg på mitt sängbord.

Läs hela inlägget ...

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Vesna Prekopic

Bok- presentation:	Mun mot mun & Lilla livet
Författar- presentation:	Nina Lekander

Kärlek är för dom

"Och Thåströms nakna överarmar är vackrare än västvärldens samlade konstskatter". Nina Lekanders ord från romanen "Mun mot mun" (1988) har förföljt mig ända sedan jag läste dem första gången.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Vesna Prekopic

Bok- presentation:	Det här är inte mitt land
Författar- presentation:	Kristian Lundberg
Pocket Finns i lager, 69 kr

Sent på jorden

Det är sent på jorden och mörkret faller över oss. Så känns det en dag som denna. Inte nog med att ett rasistiskt parti nu njuter av ett segertåg i princip hela landet, så tyder allt på regeringskaos.

Jag är arg, bestört och sorgsen över att det ska vara så svårt att vara mot andra som du vill att andra ska vara mot dig. Kärleksfull, empatisk, solidarisk. Det var vad jag trodde var allmänmänskligt eftersträvansvärt.

Melankolin har lagt sig över mitt sinne. Jag läser poesi. Tänker att det blir bättre. När skuggorna dragit sig undan mina ögon. Tills dess läser jag Pär Lagerkvist och Gunnar Ekelöf och så tipsar jag om LitteraturMagazinets fantastiska antirasistiska boktipslista: http://www.litteraturmagazinet.se/100-antirasistiska-boktips

Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941)

Kommentera

Carl Magnus Juliusson

Kärlek i tjugonde seklet

å andra sidan skildrar Gullberg vad man skulle kunna kalla den moderna kärleken – och på ett sätt som får en att undra ifall den har utvecklats något alls sedan 1933 (!). Den hade lika gärna kunnat vara skriven på 60-70-talet"

För inte så länge sedan besökte jag min morfar och fick av honom tipset att läsa Hjalmar Gullberg – poeten som gett namn åt bland annat Gullbergs kaj här i Göteborg.

Han ska ha varit exremt populär på sin tid, men är idag nästintill bortglömd förutom genom platserna han fått uppkallade efter sig. 

Jag valde hur som helst Kärlek i tjugonde seklet från 1933 – en diktsamling som nu på senare år även har fått ge namn åt Kerstin Vinterheds biografi över Alva och Gunnar Myrdal från 2003.

Kärlek i det tjugonde seklet innehåller dessutom bland annat diktsviten "Förklädd gud" (om guden Apollon) och som har tonsatts av Lars-Erik Larsson, en av Sveriges främsta klassiska tonsättare. (Om man sjunger i kör är det svårt att undgå att åtminstone någon gång sjunga denna klassiker.)

Det här är en ganska intressant och vacker text och som befinner sig i skarven mellan tradition och modernitet. Å ena sidan är den skriven på rim, full av referenser till antiken och en del, idag ganska omoderna, religiösa-mystiska teman; å andra sidan skildrar Gullberg vad man skulle kunna kalla den moderna kärleken – och på ett sätt som får en att undra ifall den har utvecklats något alls sedan 1933 (!). Den hade lika gärna kunnat vara skriven på 60-70-talet.

Läs hela inlägget ...

Kommentera