Visa standardvy
Visa omslagsvy
2017 och att leva i det förflutna
På det hela taget är det nog korrekt att jag lever i det förflutna, min upplevelse av konst, musik och litteratur är ständigt förskjutet. Delvis för att det förflutna håller så mycket mer än nuet eller framtiden. Delvis för att jag finner tid vara en utmärkt dörrvakt för vad som är speciellt och håller.
Det är således beklagansvärt att konst- och kultursidor även de är i deadlinens våld. Ett tecken på detta är årsbästalistorna som likt affärernas julpynt dyker upp alldeles för tidigt. Ideal vore den värld där kritik sakta får mogna i skribentens tankar och känslor innan något uttrycks på bladet. Även om det finns vissa läsare som är lika snabba på att sätta sig in i det senaste som de är att sätta sig in i *vem det nu än är som råkar vara det årets nobelpristagare* och geniets författarskap.
Själv är min diet av böcker en frisk blandning av böcker från mellan för väldigt länge sen och typ förra året.
Ibland kan det kännas som att man missar någonting (ja, jag ska läsa Ferrante) men oftast är vi ju i Sverige ändå efter om man låter sig vänta på översättningen eller endast håller sig till inhemska författarskap.
2017 var alltså med det förflutnas hjälp ett bra år läsår. Man är aldrig för sen till festen i goda vänners sällskap.
Årets bästa läsning 2017:
• Jesus’ Son (1992) av Denis Johnson (RIP)
• American Gods (2001) av Neil Gaiman (De gamla gudarna i strid med våra nya idoler media och teknik. Fantasifullt men ändå jordnära. Sidvändare!)
• Buddenbrooks (1901) av Thomas Mann (”En borgerlig familjs förfall i Preussen på 1800-talet? Låter Fantastiskt!”)
• Pappa Goriot (1835) av Honoré de Balzac (”En ambitiös ung man i Paris på 1800-talet med en charlatan värdig Oscar Wilde eller Djävulen!”)
• The Sellout (2015) av Paul Beatty (En afroamerikan som försöker återinföra slaveriet i L.A.? Den storyn kommer aldrig att funka? Eller?”)
• A Brief History of Seven Killings (2014) av Marlon James (Kaleidoskopiskt drama före, under och efter mordförsöket på Bob Marley 1976.)
• Nutshell (2017) av Ian McEwan (Hamlet som deckare från ett fosters perspektiv!)
• The Complete Stories av Lydia Davis (För övrigt anser jag att Lydia Davis måste översättas. Värdig nobelpriset.)
Taggar: #2017 #årslistor #nobelpristagare
Kommentera
Spontana tankar kring min första bok
Flytta mig till författarbloggen för jag har blivit författare! Eller ja, författare är kanske ett lite väl värdeladdat ord. Men jag har hursomhelst medförfattat en bok om Martin Luther (inte King) såhär nådens år 2017 då det är 500 år sedan reformationen. Jag har alltid haft ett intresse för historia och det är den biten jag skrivit på i boken Martin Luther - Munken som förändrade världen.
För att fira tänkte jag dela med mig av ett par saker som är roliga när en får skriva populärhistoria (eller att författa en bok i huvudtaget):
Research: Det vill säga läsa. Alltid kul. Inget nytt för er som snubblat/hittat/slaviskt följer Litteraturmagazinet.se.
Arbeta med förlag och redaktör: Det har varit en väldigt intressant upplevelse att få se “insidan” av bokbranschen.
Att få vara med och spåna på en bok som sen faktiskt tar fysisk form. “Something from nothing”. Diskutera saker som kapitel, innehåll, illustrationer omslag och titel. Allt som gör en bok till vad den är.
Boken då? Tja, den är riktad till ungdomar och handlar om Martin Luther och hans tro. Jag har skrivit det vi kan kalla "historiekapitlet" (i boken är titeln mer poetisk) samt faktarutor. Att skriva för ungdomar var i sig en utmaning efter sisådär fyra år då jag främst skrivit akademiska texter. Att tänka "lättläst" är inte alltid så lätt. Förhoppningsvis är resultatet lyckat.
Avdelning: Taggar: #författare #förlag #religion #populärhistoria
Kommentera
Booker, Nobel och USA
Världens blickar har varit riktade mot USA sedan valet av landets nya president. Samtidigt har amerikansk litteratur något av ett ögonblick.
Bob Dylans nobelpris mottogs positivt om än något förvånat i pristagarens hemland jämfört med det ganska splittrade svenska mottagandet. Nu såhär några månader efteråt har jag mest träffat människor, unga och gamla, som säger a, att de inte är tillräckligt bekanta med Dylans musik och litteratur eller b, att de är glada över hans vinst. De som inte är glada är däremot verkligen inte glada över Bob Dylans pris.
Oavsett synpunkter på priset så är det något passande med att USA:s största protestsångare vann nobelpriset (även om det talats om populism i finrummen) strax innan det amerikanska valet och början av Trumps ämbete.
Likaså är det intressant att vinnaren av Man Booker-priset för första gången någonsin är en amerikan: författaren Paul Beatty med boken The Sellout; en satir om den tituläre Sellout(en?) som rassegregerar sin hemstad och återinför slaveriet. Ett delvis ganska kontroversiellt val med tanke på hur det lät redan förra året.
Förra årets Man Booker-vinnare Marlon James’ A Brief History of Seven Killings kretsar runt The Singer, eller Bob Marley som sångaren baseras på, men även här vilar amerikansk utrikespolitik som en skugga över romanen om gangsters, korruption, civila och CIA. Marlon James är visserligen jamaican men bor och undervisar i Minneapolis.
En annan roman som långlistades för årets Man Booker är Hystopia av David Means (som jag läser just nu) vilken utspelar sig på 70-talet i ett alternativt USA där John F. Kennedy aldrig mördades och Vietnamkriget ännu rasar. Veteraner från konflikten drogas i Michigan och utsätts för rekonstrueringar av kriget för att glömma bort och överkomma post-traumatiskt stressyndrom.
Om litteraturen speglar sitt samhälle så tycks den amerikanska litteraturen, eller åtminstone det de själva kallar ”literary fiction”, idag vara besatt av paranoia, konflikt och det absurda. Landets prosa genljuder av Heller, Vonnegut och Pynchons romanvärldar, ett eko av 60- och 70-talets omtumlande år. Vilket också märks av i såväl ledare, nyheter och på kultursidorna i USA.
Eller så speglar mina reflektioner endast det jag subjektivt tar åt mig genom medier och nyhetskanaler. Oavsett saker och tings rätta natur är det i så fall bara symptomatiskt för hur Europa och USA idag målas upp inom litteratur och kultursidor på båda sidor Atlanten.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Man Booker #Nobelpriset #USA #Kontrovers #Trump #Presidentsval
Kommentera
Poeten och #Dylangate
Det är första året på länge då jag helt lyckats undgå att se någon på förhand tippa på Bob Dylan som vinnaren av nobelpriset i litteratur. Dagens nyheter publicerade igår hundra kulturpersonligheters tips på vem som skulle få priset. Ingen prickade rätt. Vilket inte är särskilt konstigt för oavsett synpunkt på årets val av vinnare så är Bob Dylan en skräll!
Jag jobbade och fick därför beskedet först när jag lyckats få en stund över att se efter varför telefonen gjorde tyst väsen ifrån sig i min ficka. Sms.
“Va? Dylan vann nobelpriset… vad märkligt.”
I mitt twitterflöde såg det först ut som ett drev var på gång: #Dylangate. De gladare rösterna började tränga fram ungefär i takt med att DN:s Johan Hilton började svänga i frågan. Sonic Magazine jublade. Amerikanska kritiker var försiktigt positiva då USA vunnit striden om priset men inte kriget om att någon författare (helst alla) ur generationen födda på 30-talet såsom Roth, Oates, Pynchon och Delillo, ännu inte vunnit.
Jag hoppas att Svenska Akademien är nöjda för det här var ju faktiskt en överraskning av en typ som skiljer sig från deras vanliga modus operandi.
Bob Dylan är onekligen en polariserande pristagare i sammanhanget “världens mest prestigefulla litterära pris.”
Främst verkar kritikerna oroa sig för att beslutet helt ändrar ramen för vilka som kan vinna nobelpriset i litteratur. Jag har hunnit se Per Gessle, Paul McCartney, Eminem, Leonard Cohen med flera nämnas som möjliga framtida kandidater. Mest i negativa tongångar men några är besvikna att Dylan valts över andra musiker.
Vad Svenska Akademien avser verkar däremot svårt för skribenter långt mer insatta än jag men jag skulle vilja påstå att Bob Dylan inte är vilket popsnöre som helst. Han är en historisk personlighet vars musik och, ja, texter kommer leva kvar långt efter hans död för att inte tala om debatten huruvida han förtjänat nobelpriset eller ej.
Han uppträdde i Washington efter Martin Luther Kings tal “I Have a Dream”, han är författaren till den kanske mest kända protestsången som finns och han inspirerade populärmusiken att våga sikta högre i val av ämne och tematik. Vad Beatles gjorde modern musik gjorde Dylan för sångtexten.
Visserligen är detta meriter inom popmusiken men han kan faktiskt mycket väl placeras in i en litterär tradition. Sara Danius har nämnt Sapfo och Homeros och det är både rätt och riktigt oavsett huruvida det är rättvist att jämföra Dylan med antikens giganter.
Jag tänker på Dylans texter, i alla fall hans bästa texter, som poesi vilken bygger en bro mellan modernismen och post-modernismen. Han rör sig fritt mellan satir och elegi, humor och slapstick, högt och lågt. I en ofta citerad essä av poeten och nobelpristagaren T.S. Eliot att: “Ingen poet, eller utövare av någon konstform, får sin mening ensam. Hans vikt och uppskattning vilar i uppskattningen av hans relation till döda poeter och konstnärer.”
Dylan är en del av litteraturen i dialog med antika, klassiska, symbolistiska och modernistiska verk; Bibeln; Shakespeare; Moby Dick; Rimbaud och den citerade T.S. Eliot. Hans text i exempelvis “Bob Dylan’s 115th Dream” är lika delar Don Quijote, Catch-22, Keroauc och Ginsberg. Det är ett hysteriskt panorama av både amerikansk historia såväl som en bild av USA i mitten av 60-talet.
“I think I'll call it america. I said as we hit land.
I took a deep breath. I fell down, I could not stand.
Captain arab he starting writing out some deeds
He said let's build us a fort and start buying the place with beads.
Just then a cop come down the street crazy as a loon
They throws us all in jail for carryin' harpoons.”
Dylan är heller inte bara en influens till andra musiker. Salman Rushdie och Joyce Carol Oates tog till Twitter för att intyga hans litterära värde och påverkan på sig själva som författare. Han har refererats till av Stephen King och Hunter S. Thompson för att nämna ett par.
Jag tycker att det finns poesi i låttexter som:
“Pointed threats, they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fools gold mouthpiece
The hollow horn plays wasted words
Proved to warn
That he not busy being born
Is busy dying.”
- It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)
“Take me disappearing through the smoke rings of my mind
Down the foggy ruins of time
Far past the frozen leaves
The haunted frightened trees
Out to the windy bench
Far from the twisted reach of crazy sorrow.”
- Mr. Tambourine Man
Slutligen så har vissa träffat rätt då de säger att Dylan knappast behöver Nobelpriset i litteratur. Han kommer ändå fortsätta att inspirera författare och poeter. Ni som fortfarande är besvikna kanske kan glädja er åt att debatten “vad är egentligen litteratur?” i alla fall är väldigt intressant. Jon Pareles sade det bäst i New York Times: “The Nobel doesn’t have to certify Mr. Dylan; half a century of literature has already done that.”
Avdelning: Taggar: #Nobelpriset i litteratur #Nobelpriset
Kommentera
Borges och den goda översättningen
Idag den 30e september är “The International Translation Day 2016” eller för att förtydliga “internationella översättardagen 2016”. Så jag tänkte därmed skriva några ord om översättning med avstamp i författaren Jorge Luis Borges’ föreläsningar vid Harvard 1967-68 där han argumenterar emot den “vitt utspridda vidskepligheten att alla översättningar förråder sina enastående original.”
Borges menar att en översättning, kanske till och med en dålig översättning, är annorlunda från originalet. Översättningen är i sig ett original. Vidare talar han om hur en bokstavlig översättning likväl kan vara fel “bokstav för bokstav”. I sammanhanget tolkar jag Borges som att även en ordagrann översättning kan vara fel i avseende vilken mening, poäng eller känsla författaren faktiskt försökt förmedla. För att citera Borges lite mer utförligt på engelska:
“For example, in the Romance languages we do not say "It is cold" - we say "It makes cold": Il fait froid," "Fa freddo," Hace frío," and so on. Yet I don't think anybody should translate "Il fait froid" by "It makes cold."
Another example: In English one says "Good morning," and in Spanish one says "Buenos dias" (Good days"). If "Good morning" were translated as "Buena mañana," we should feel that this was a literal translation but hardly a true one.”
Översättning är ett verk i sig själv. En tanke som säkert drabbat även svenska akademien när de publicerade Erland Lagerlöfs översättningar av Homeros som “svenska” klassiker.
Temat för årets internationella översättardag är “connecting worlds”, att koppla ihop världar.
Att översätta en bok är att bidra till samma verk. Borges beskriver i en essä om Tusen och en natt en särskilt sammanfogande konsekvens av översättarens arbete:
“The most famous tale of The Thousand and One Nights is not found in the original version. It is the story of Aladdin and the magic lamp. It appears in Galland's version, and Burton searched in vain for an Arabic or Persian text. Some have suspected Galland forged the tale. I think the word forged is unjust and malign. Galland had as much right to invent a story as did those confabulatores nocturni. Why shouldn't we suppose that after having translated so many tales, he wanted to invent one himself, and did?”
Således kan vi kanske släppa rädslan för “dåliga” översättningar i relation till sitt original och bara njuta av ett översatt verk för just vad det är: en god bok.
Avdelning: Taggar: #Internationella översättardagen
Kommentera
En helg i Söderbergs tecken…
I helgen vimlade Uppsalas gator med folk under Kulturnatten. Stadsfesten tog varenda del av staden i besittning: skivbackar på gatorna, musik i varje gatuhörn och torg, bokcaféer och boksigneringar. Kultur i var hus. Men biografen och teatern bjöd på en oplanerat (?) tajmad dubbelpremiär av Hjalmar Söderbergs två kändaste romaner: Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken (1912) och Doktor Glas (1905) regisserad av Mikaela Ramel för Uppsala stadsteater.
Romanerna bjuder på olika utmaningar i översättandet till nya medium. Utmaningar som de två regissörerna tacklar på olika sätt och med lika olika resultat. Den allvarsamma leken målar ett snyggt men aningen fattigt porträtt av Sverige, eller egentligen Stockholm, men de vackert filmade miljöerna är lite för anonyma för att filmen, i motsats till sin förlaga sprungen ur Söderbergs penna, ska ge en skildring av huvudstaden kring förra århundradets början. Istället fokuserar filmen på kärleksberättelsen mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille som i Sverrir Gudnason respektive Karin Franz Körlöv händer spelas kompetent om en något platta från början till klimax.
I utbyte glänser Arvids hustru Dagmar, spelad av Liv Mjönes, genom att träffsäkert balansera på knivseggen mellan kärleksfylld glädje och nervöst sammanbrott. Hennes lyft i filmen jämfört med boken är faktiskt så stark att den inte balanseras upp av det centrala kärleksparet som man aldrig riktigt hoppas på. Likaså snor en lekfull Michael Nyqvist varje scen han är med i som den vemodigt humorfyllda ”hufvudredaktören” för Nationalbladet. I slutändan är det ett högprofilerat och snyggt perioddrama vilket är något det råder bristvara av inom svensk film.
Doktor Glas på teatern zoomar i sin tur in fokaliseringen än mer än filmen då hela berättelsen förlagts till en monolog av den titulära läkaren, Tyko Gabriel Glas, vilket både visar vilken engagerade karaktär och berättelse Söderberg skapat så väl som ett starkt uppträdande av Aksel Morisse vars omvartannat sympatiska och obehagliga skådespel smälter samman boken samtliga huvudroller. Aksel Morisses Doktor Glas är således offer och förövare på samma gång. Den olycklige Helga Gregorius och hennes make och antagonist, prästen Gregorius.
Viktigaste är ändå att både pjäs och film sätter fokus på en av sveriges största författare, och förhoppningsvis introducerar Hjalmar Söderberg för en större publik.
Avdelning: Klassiker Taggar: #teater #kulturnatten #filmatisering #bio
Kommentera
Recension: Svält
Få böcker ställer så många olika aspekter av vad som gör god litteratur mot varandra som Svält (1890) av Knut Hamsun. Romanen följer en desperat författare som mest påminner om Dostojevskijs Källarman om denne vandrat ut från sitt rum och begett sig ut på gatan och konfronterats med 1870-talets gatuliv. Han är för det mesta utblottad, desperat och svältande och hans flanerande i Kristiania, det vill säga Oslo, är en vindlad spiral mot vansinnet.
Lika trolig att ljuga för läsaren som han är benägen att ljuga för de främlingar och bekanta han stöter på i staden. Likt en Raskolnikov lider Hamsuns desperata och troliga alter ego av en grandios självbild och hans narcissism leder honom från den ena olyckan till den andra. Om Svält slutat med framgång så hade det förändrat inte bara själva romanen utan även synen på dess anti-hjälte. Men Hamsun är skoningslös.
Att Svält fått det mottagande det fått, och den har lovordats av alla från Thomas Mann till Virginia Woolf, ligger just dess stil. Det finns knappt någonting i romanen som kan få en att tro att den publicerades samma år som De fyras tecken av Arthur Conan Doyle eller Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Det är inte konstigt att just modernisterna är de som prisat den högst då den snarare blickar fram mot Kafka, Woolf och Joyce, Hemingway och längre. Hamsuns målar en bild av den unge konstnären som får Stephen Dedalus att framstå som en bortskämd unge och Keroauc som ett rikemansbarn på drift. Den närmsta parallellen som går att dra är snarare Strindberg och En dåres försvarstal (1887-88).
Ett verk som således lever på sitt rykte som stilbildande behöver givetvis en bra översättning vilket Henrik Petersen i denna utgåva mycket väl åstadkommit. Faktum med att jag sällan sett mer brutal prosa på svenska i vare sig översättning eller av en inhemsk författare. Den norske litteraturprofessorn Britt Andersen har skrivit om Svält som ett exempel på en ny sorts maskulinitet som går att finna vid tiden; en maskulinitet rädd för ”kvinnofrågans” slutgiltiga seger; flanörens upphöjda och utomstående blick är ett sätt för Hamsuns alter ego att rättfärdiga sitt eget liv under en tid vars maskulinitetsideal är under snabb förändring.
På ytan är romanen en typisk ögonblicksbild, utan någon direkt handling, utöver faktumet att berättaren svälter och hungrar och drabbas av båda olycka och saboterar för sig själv på jakt efter inkomst, boende och mat. Framförallt försöker berättaren desperat att skriva både artiklar och drama. Det finns visserligen psykologiskt djup i Svält, men likväl är det svårt att sympatisera med en karaktär som stundom ödmjukt faller på knä och i nästa ögonblick förbannar allt och alla som lägre stående.
Eftersom att framgången aldrig skymtar i Svält så är det fortfarande bara Strindbergs alter egon som fått den kränkta mannen att fungera i ljuset av sin författares geni. För Hamsuns alter ego är, även när en tycker synd om honom, en ganska patetisk figur. Mot slutet av sitt liv, och Hamsun levde till 92 års ålder, var Hamsun en nazistsympatisör. Sällan har konstens självständighet visat att den kan överskrida sin skapares brister på samma sätt som Svält. För hur patetisk dess berättelse ibland kan framstå så är den fortfarande briljant, lika levande idag som en människas sista dödsryckningar.
Avdelning: Klassiker Taggar: #stilbildande #maskulinitet
Kommentera
Mikael Rapp studerar journalistik och skriver för närvarande på LitteraturMagazinet som praktikant. Han är i uppväxt i Stockholms nordvästra förorter och har höjt vardagsläsandet till sin passion. Litteraturen är på ett eller annat sätt hans framtid, hur vet Mikael inte riktigt själv men han njuter av färden.
