Skönlitteratur - LitteraturMagazinet

 Recensioner av skönlitteratur 
Starka kvinnor i en levande forntid

LitteraturMagazinets recension av Tors vrede, Elvira Birgitta Holm

Starka kvinnor i en levande forntid

Jag älskar författarens användning av ålderdomliga ord"
Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5
År 2010 upptäcktes vid Sandby borg på Öland resterna av en massaker från slutet av 400-talet. Hundratals döda hade lämnats utan begravning. Vilka förövarna var vet man inte, så det finns möjlighet till spekulationer. Romanförfattaren Elvira Birgitta Holm levandegör tiden, platsen och människorna i “Odins eld” och nyutgivna “Tors vrede”. Det brutala händelseförloppet avslutar &l...
LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

Storartat om kärlek som varar

Sniglar och snö, Agneta Pleijel
Yrkesmässigt har Pleijel stora framgångar"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

Tredje boken om Betty gör mig besviken

Käraste vänner, Katarina Widholm
Författaren borde fått längre tid på sig att utarbeta en fungerande intrig"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

Pricksäker satir över kulturlivet

Vi är inte här för att ha roligt, Nina Lykke
Jag fattar sympati för Knut "

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman
Trovärdigt om vikingarnas handelsresor

LitteraturMagazinets recension av Miklagård, Agneta Arnesson Westerdahl

Trovärdigt om vikingarnas handelsresor

Arnesson Westerdahl skapar spännande intriger och låter oss särskilt komma nära kvinnorna"
Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4
Arkeolog Agneta Arnesson Westerdahl ger ut en serie romaner som utspelar sig under vikingatiden. Hennes research är alltid grundlig och skapar en trovärdig historia. Efter “Havets hundar”, “Vinterkrigare” och “Offergudar” kommer nu “Miklagård” som även den motsvarar läsarens förväntningar i fråga om miljö- och människoskildring. Vi får följa Ailas och Ormikas skeppslag som f...
LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

En bok fylld av drömmar, minnen och längtan

Och väggarna förvandlades till världen runtomkring, Johanna Ekström
En bok som engagerar och är svår att släppa"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

När det lätta inte är det rätta

Ett bloss i Barcelona, Malin Letser
En bladvändare om en kärnfamilj"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Sandra Sandström

Gripande slut på Bricken-serien

Stockens färd mot havet, Vibeke Olsson
Vibeke Olsson skriver vackert om att vara tagen i anspråk av livet"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman
Judisk pojke och hans far i efterkrigstidens Polen

LitteraturMagazinets recension av En låda apelsiner, Lena Einhorn

Judisk pojke och hans far i efterkrigstidens Polen

Det är glädje, mot bakgrund av en stor sorg"
Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4
Jackie Jakubowski var verksam som författare och journalist. Mellan 1980 och 2015 var han chefredaktör för kulturtidskriften Judisk Krönika. Efter att han diagnosticerats med en nedbrytande sjukdom gav han uppdraget till Lena Einhorn att skriva hans biografi. Det har hon nu uppfyllt i romanform med “En låda apelsiner”. Det har blivit en finkänslig bok om Joachim eller Jasio, som han kallades innan han kom till Sverige, och hans far Stanisla...
LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

En entimmesbok om passion

Sinnenas tid, Annie Ernaux
Det kan låta stort men det balanserar på gränsen till det banala"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

Om ett yrkesval att kämpa för

En egen lön, Maria Gustavsdotter
Det handlar om drömmar, mod och självständighet"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

Med intellektuell spänst om ålderdomen

I november : om åldrandet, Sven-Eric Liedman
En åldring, man eller kvinna, som är någorlunda frisk och har en hygglig ekonomi är underbart fri"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman
Styrka i motgången

LitteraturMagazinets recension av Barnsköterskan, Stacey Halls

Styrka i motgången

Till synes triviala bekymmer och småsegrar driver berättelsen framåt genom detaljerade miljöer och levande personporträtt, alltmedan mystiken växer och stämningen tätnar"
Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4
Året är 1904. Ruby May, dotter till en grönsakshandlare, har mot alla odds blivit barnsköterska. Stacey Halls bjuder men sin tredje roman på en stämningsfull tidsresa i översättning av Sara Jonasson. Ruby May arbetar hårt, skickar halva sin lön hem till familjen i Birmingham, tar inte en enda dag ledigt och får lysande referenser av sin första familj när de emigrerar till Amerika. Ruby behöver en ny tjä...
LitteraturMagazinets recensent: Sandra Sandström

Storartat om en gåtfull kärlek

Kvinna sedd bakifrån, Jesper Wung-Sung
Hennes livsuppgift är att assistera Vilhelm så han kan skapa stor konst"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

En pärla i bokhösten

Andromeda, Therese Bohman
Allt var rent mellan honom och den unga"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman

Mer känslor och spänning i andra boken om Betty

Värma händer, Katarina Widholm
Bettys liv ser ut att bli en framgångssaga"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Anne-Charlotte Östman
 Blogginlägg avdelning Skönlitteratur 
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Medan tid fanns
Författar-
presentation:
Ulla-Maria Andersson

Döende med press på de anhöriga

Kanske det är eftersom jag är 70 plus som jag vill läsa böcker som Ulla-Maria Anderssons “Medan tid fanns”. Det är anteckningar från hennes sista år i livet när cancern övergår från begränsad till spridd och obotlig.

Ulla-Maria Andersson har tagit som sin livsuppgift att berätta om kvinnornas hårda liv i släkten. Senast 2022 kom “Skamluvan”. Det skulle bli en serie som olyckligtvis fick avslutas innan den var färdig på grund av sjukdomen. Själv hade hon en svår tillvaro med missbruk som hon emellertid kunde ta sig ur. Men dottern som medverkar i “Medan tid fanns” kunde hon ta till sig först när denna var 13 år. Den täta relation som skapats mellan mor och dotter efter det spelar stor roll i boken. På den följer också förhållandet till dotterns döttrar.

Trots att författaren bara fyller 66 i boken har hon redan barnbarn som är på väg ut i vuxenlivet. Den äldsta dotterdottern har just flyttat samman med en pojkvän, trivs med sin nya bostad och älskar sitt jobb. Det är med vånda mormodern kommer hem till henne för att berätta om sin cancer. Det är en scen jag reagerar på. Varför måste flickans lycka krossas? Varför inte gå försiktigare fram? När Anna Hedenmo intervjuar Elisabeth Olsson om hennes cancer säger hon att hon ger sina vuxna barn lite lagom bitar om vad som händer. Till exempel berättar hon att hon fått en ny bättre medicin.

I “Medan tid fanns” trycks det, enligt min mening, för mycket på alla viktiga samtal som ska hållas. Inget ska vara osagt när döden slår till. Förklaringen kan förstås finnas i Ulla-Maria Anderssons och dottern Sofies tidigare såriga historia. Men en sådan hållning lägger stor press på de anhöriga.

“Medan tid fanns” är tunn till formatet, och det finns inget i den som jag kan ta till mig. Man läser en sådan bok för att få tröst och visdom. Jag tror att Ulla-Maria Andersson mest skrev den för sig själv, för att trots allt få ha skrivandet kvar en tid. Och det är fullt begripligt.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #cancer #döende
Kommentera
 

Efter entimmesboken kommer halvtimmesboken Anne-Charlotte Östman

Efter entimmesboken kommer halvtimmesboken

Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner"

Annie Ernaux senaste roman “Le jeune homme” utkom i Frankrike 2022, samma år som hon tilldelades Nobelpriset. Nu har Norstedts gett ut “Den unge mannen” i Maria Björkmans översättning. Ernaux böcker är oftast tunna, och denna är tunnast av dem alla. “Sinnenas tid” om en passionerad kärlekshistoria med en gift man tog en timma att läsa, “Den unge mannen” en halvtimma. Den består av 35 sidor spatiös text och kostar 269 kr i Akademibokhandeln – för att ge ett exempel.

Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner. I denna senaste inleder Ernaux i 60-årsåldern en relation med en student. Det nya förhållandet lägger sig som en palimpsest över förfluten tid, skriver hon. Palimpsest är en handskrift, där den ursprungliga texten raderats och ersatts med en ny. Hon förs tillbaka till sin ungdoms sängar. Det var på den tiden hon genomgick en illegal abort, och dessa hågkomster sätter i gång skrivandet av “Omständigheter” (2022). Den unge älskaren får fungera som en tidsöppnare för henne. När hon skrivit klart “Omständigheter” gör hon sig av med honom som hon gjorde med fostret. Det skriver hon själv. Ska det läsas som ett raffinerat uttryck för skriftens förhållande till livet? Eller det vanliga om författaren som en kannibal?   


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #Nobelpriset
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Vasa : Rebellen
Författar-
presentation:
Gustaf Skördeman

Osorterat om Gustav Vasa

Nu är Gustav Vasa på tapeten. Det är 500 år sedan han blev vald till kung i Strängnäs och drev ut danske Kristian II. Gustav anses av många vara den som skapade och enade Sverige. Gustaf Skördeman, manusskribent, regissör och tidigare författare av en spänningstrilogi, begagnar sig av tidpunkten för att ge ut “Rebellen Vasa”.

Varför skriver man en roman om en historisk person? Är det inte för att få människan att komma oss närmare genom att placera honom eller henne i en levande miljö? Tyvärr blir jag besviken på denna avgörande punkt när jag läser Skördemans bok.

“Rebellen Vasa” har flera brister. Första kapitlet utspelar sig vid Kristians kröningsfest 1520 som avslutas med Stockholms blodbad. Gustavs far dödas. Hans mor och småsystrar tas till fånga. I andra kapitlet är året 2018 och Gustav är med och strider mot Kristians män. Det underlättar inte precis för läsaren att det inte finns en tydlig kronologi.

Den bästa delen av boken börjar då Gustav rymt från fångenskapen på Jylland. Vi får följa honom när han bygger upp en motståndsarmé. Han måste hämnas Stockholms blodbad. Han är ingen och har ingenting, han misströstar emellanåt, men vi vet att han kommer att lyckas.

I övrigt excellerar Skördeman i de grymmaste av scener. Han skriver i ett efterord att det var värre i verkligheten. Som författare hade han dock kunnat disponera sin framställning bättre. Miljöbeskrivningarna är futtiga. Många sidor innehåller enbart dialoger. Språket är banalt.

Trots att romanen handlar om maktkamp och politiskt ränkspel saknar den en spännande intrig. En antydan till förbjuden kärlek finns dock med, mellan Gustav och en kvinna som lovats bort i ett politiskt spel. Men skildringen lägger sig inte tillräckligt nära någon person för att läsaren ska bli berörd.

“Rebellen Vasa” löper över 500 sidor. Min bestämda uppfattning är att skribenten borde fått mycket mer hjälp av förlaget att förtäta texten och utarbeta en fungerande intrig. En hel romanserie planeras om släkten Vasa. Då får inte de volymer som följer se ut så här.  


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historisk roman
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Skammen
Författar-
presentation:
Annie Ernaux

Ny Annie Ernaux på svenska

Annie Ernaux hedrades med Nobelpriset i litteratur 2022. Hennes författarskap består mest av tunna självbiografiska romaner som utgår ifrån en enskild händelse som hon sätter in i sitt sammanhang. I “Åren” skildrar hon emellertid ett större förlopp, det franska samhällets utveckling, kopplad till hennes egen tillvaro och bildningsgång.

Norstedts ger nu ut “Skammen” i en översättning som gjordes redan 1998 av Katja Waldén. Där skapas en urscen med ett före och ett efter. Författarens moder har överöst maken med förebråelser. Till sist förlorar han tålamodet och går till våldsamt angrepp.

Boken börjar med meningen: “Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” Det var 1952, och Annie Ernaux var tolv år gammal. Händelsen som naturligtvis skrämde henne skapade också skam. Nu hade de blivit en dålig familj.

Föräldrarna som hade en liten kafé- och butiksrörelse i Yvetot i Normandie sätts i “Skammen” in i sitt sociala sammanhang. Ernaux tecknar den lilla ortens topografi med sämre och bättre kvarter, där man talar bra franska eller dålig med dialekt. Hon vill återskapa den värld hon levde i när hon var tolv. I den tänker man inte, skriver hon, allt följer på vartannat i livets skeenden.

I Yvetot iakttog människorna varandra och dömde. Deras handlande klassificerades som tillåtet, till och med tillrådligt, eller oacceptabelt. Ett fullständigt avståndstagande drabbade frånskilda, kommunister, älskarinnor, ogift mödrar, kvinnor som drack eller som gjort abort.

Som den enda i släkten gick Annie i katolsk privatskola. Hon var en framstående elev med fina betyg. Religionen angav formen för hennes liv. Hon levde i ljuset, i sanningens och fullkomlighetens värld i motsats till dem som inte gick i mässan, inte bad och som syndade.

Men händelsen med faderns våldsamhet hade gett henne en plats i skammen. Det var något hon aldrig skulle kunna berätta för någon. Och detta skulle följas av fler situationer den närmaste tiden.

En scen utspelar sig en natt när Annie deltagit i de katolska skolungdomarnas fest i Rouen. Bussen med skolkamraterna släpper av henne utanför bostaden. Modern öppnar sömndrucken i ett fläckigt nattlinne. Man torkade sig med det när man hade kissat, upplyser författaren. Detta avsnitt har etsat sig in i mitt minne sedan jag läste “La honte” på 1990-talet. För första gången såg hon sin mor med privatskolans ögon. Så starkt.

På slutet skildrar hon en bussresa som hon och fadern gjorde till Lourdes. De var inte förberedda, visste inte vad man skulle ha med sig och vad man skulle iaktta under en sådan färd. Fadern misstrodde allt, chaufförens sätt att köra och maten de blev serverade. På en uteservering berättar han en “småsnaskig” historia om en präst. Skammen bara fortsätter.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
 

Utsökt om vänskap och kärlek Anne-Charlotte Östman

Utsökt om vänskap och kärlek

Sofia Torvalds roman liknar ett kammarspel i sin enkla och intima form"

För ett tag sedan var jag på bokfrukost, där de två finlandssvenska förlagen Förlaget och Schildts & Söderström presenterade sin utgivning. I godispåsen som jag fick med mig därifrån fanns Sofia Torvalds “Kaféet”. Det är en fin liten bok om vänskap och kärlek.

En man och en kvinna har lärt känna varandra i en stödgrupp för frånskilda. Hennes make som var otrogen har kommit tillbaka.  Hon fortsätter i alla fall att träffa den andra mannen på kafét, där de har sitt eget speciella bord. Han brukar sitta med datorn uppslagen när hon kommer in.

De betraktar sig som mycket goda vänner men lever under olika villkor. Hon har man och barn. Han är barnlös - hans före detta fru får barn med sin nya – och dejtar för att hitta kärleken på nytt.

Av vilket slag är deras vänskap egentligen? Kanske handlar det till och med om kärlek, åtminstone för någon av dem? Sofia Torvalds roman liknar ett kammarspel i sin enkla och intima form.   


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #finlandssvensk utgivning
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Sörja för de sina
Författar-
presentation:
Kristina Sandberg
Utg.år: 2012
Pocket
Finns i lager, 78 kr
CD-skiva
Beställningsvara, 334 kr
Storpocket
Beställningsvara, 140 kr

Hemmafru med städdille

Jag fortsätter att läsa om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. “Sörja för de sina” är del två i Kristina Sandbergs trilogi.

Nu är andra världskriget slut. Maken Tomas har genom hård disciplin lyckats bli av med sitt alkoholmissbruk, och paret har fått sitt andra barn, en pojke. Men hur gick det till? undrar jag. Hur har Maj och Tomas närmat sig varandra efter att ha blivit tvungna att gifta sig? Maj var med barn när de hade träffats berusade ett par gånger. Efter att dottern Anita fötts finns ingen antydan om att de skulle ha något samliv. Maj kan inte bjuda till, läser vi. Men hon har blivit med barn på nytt. Författaren har inte velat eller kunnat visa hur Maj och Tomas har skapat en ny fungerande relation. Eller har de inte det? För Maj är inte lycklig.

Hon är bitter, trött och yr. Hon får förstås för lite sömn när barnen är små. Men hon har också städdille. Allt i hemmet ska vara perfekt. Det är som om någon tittar på henne och bedömer. Fast mannen är hänsynsfull och vill väl.

Hushållsarbetet är det som håller ihop henne och skapar hennes identitet. Tomas är affärsman men har intellektuella intressen som litteratur och historia. Där kan de inte mötas. Maj pratar mest om praktiska saker som hon oroar sig för, kalas som ska ordnas, gäster som ska bjudas, mat som ska serveras.

Hur kan man i ett äkta par leva så långt ifrån varandra? Det är helt enkelt något annat än Majs och Tomas relation som är Kristina Sandbergs ärende. Om deras förhållande hade varit i fokus hade det blivit en mer balanserad och mänsklig berättelse.   


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #hushållsarbete
Kommentera
 

Läsvärt om manlig Hedda Gabler Anne-Charlotte Östman

Läsvärt om manlig Hedda Gabler

Han dras till den gränslöshet och spiritualitet han fann hos henne och som gjorde honom levande"

Vigdis Hjorts roman “Henrik” från 2019 ingick i ett nordiskt samarbete, där författarna skulle låta sig inspireras av Ibsens dramer. Henrik är en manlig motsvarighet till Hedda Gabler som lever ett instängt liv med en man som hon föraktar.

“Henrik” är rolig att läsa med sin karikerade beskrivning av norsk borgerlighet. Den gravida hustrun Elsa är nöjd med sin tillvaro och pratar bara om småttigheter. Paret bor granne med hennes föräldrar. När Henrik och Elsa kommer hem från bröllopsresan visar de stolt upp att de låtit måla dotterns hus i ljusgrönt med vita fönsterkarmar. Dessutom har de inrett barnkammaren. Nu har båda husen samma färg. Elsa blir förtjust. Henrik får panik.

En dag får Henrik reda på att en gammal kärlek har flyttat in i närheten. Konstnärinnan Tale Løvlie har köpt det barndomshem som han tidigare varit tvungen att sälja. Det är av ekonomiska skäl som Henrik gift in sig i Elsas familj. Svärfadern äger en bensinstation som går bra. Där har han fått en trygg plats.

I familjen och bekantskapskretsen skvallras det om Tale som setts som förlorad till samhällets utkanter. Hon verkar ha tagit sig upp igen på grund av en lyckad utställning. Henrik förnyar kontakten med Tale som nu är lyckligt gift. Han dras till den gränslöshet och spiritualitet han fann hos henne och som gjorde honom levande. Men som hos Hedda Gabler finns hos Henrik en destruktiv ådra som blir förödande för både hans och andras lycka. En magnifik scen framför skolbarn och föräldrar på självaste 17 maj bidrar till Tales undergång.

“Henrik” är en liten bok som i en annan tid lägger sig nära Ibsens 1800-talspjäs. Den innehåller såväl satir som tragedi.  


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Ibsenparafras
Kommentera
 

En upphöjdhet som gör mig arg Anne-Charlotte Östman

En upphöjdhet som gör mig arg

Hon vill leva, men hon säger nej, nej, nej"

Sara Meidells bok “Ut ur min kropp” som kom förra året fick en del skarpa reaktioner. Det fanns kritiker som tyckte att hon ställde sin anorexia i för positiv dager. Jag håller inte med. Den framställs som en sjukdom som innebär ett livslångt lidande med endast få euforiska ögonblick. Meidell är en mycket skicklig skribent som håller mig fången. Men jag blir arg.

Författaren återskapar sin barndom. Vid sju års ålder upplever hon de vuxna som störande element. De tvingar henne att avbryta lekar eller viktiga funderingar. De berövar henne behagliga stunder, som när en vän i familjen fotograferar henne när hon solar naken. (Där går genast mina associationer till nyckelscenen i Marie Cardinals “Orden som befriar”. Att någon tog en bild av henne när hon kissade ledde till en sju år lång underlivsblödning i vuxen ålder!) Hos Meidell som barn finns också något som har med kroppen att göra. Efter att ha simmat smal som en ål under bryggan ser hon det runda våta avtrycket av sin kropp på bryggan. Det ger henne känslan av att inget är beständigt. Det måste hon kämpa emot genom att inte bli större än avtrycket var.

Det är inte lätt att förstå. Ingen av hennes terapeuter lyckas heller fånga in problemet. De ger upp. Hon lär sig aldrig att sluta vilja svälta, skriver hon. Sara stannar kvar i barndomen, stoppar tiden genom att sluta äta. Hon köper sig tid för att ta reda på hur man lever. Att växa är att dö. Det är avancerade tankegångar som är svåra att följa. Tror du att du är bättre än andra? frågar en psykolog. Ja, hon är bättre än andra på att överleva.

Sara Meidell skriver in sig bland de historiens kvinnor som valt självsvälten. Det kan vara medeltida helgon som fick uppenbarelser i benådade stunder. Det var de engelska suffragetterna som använde svälten som politiskt vapen.Det är många konstnärer och författare.  Enligt författaren själv och hennes medicinska journal slukade hon sådan litteratur redan som barn. Tidigt i journalen står att hennes anorexia är sekundär till andra affektiva åkommor. Jag tänker att hon valde sina medsystrar för att skapa en upphöjd betydelse åt sina symptom.

Vad är det som gör mig arg? Jo, att hon inte vill bli frisk. Hon vill leva, men hon säger nej, nej, nej. Det gör henne fri. Hon vill inte fjättras vid biologiska regler – men föder tre barn! Huvudpersonen i “Ut ur min kropp” är förvirrad minst sagt. Det beständiga hon sökt sedan hon var sju finns inte där, trots eller kanske på grund av hennes förtvivlade motstånd mot den riktiga världen. Jag blir arg på att hon väljer detta förhållningssätt fast hon har familj. Att äktenskapet går i kras är givet.

Jag blir också arg på att det inte står något om eventuell medicinering. Huvudpersonen visar tidiga tecken på ångest, tvångstankar och tvångsmässiga handlingar. Ja, hela hennes föreställningsvärld skulle kunna betraktas som psykotisk. Mot allt detta finns hjälp. Har hon inte behandlats för dessa symptom? Har hon vägrat medicin? Ursäkta min lekmannamässiga diagnos! Men har inte Sara Meidell lagt fram ett fall för oss som ingen ännu lyckats lösa?

I “Ut ur min kropp” gestaltas en grandios egocentricitet som är svår att smälta.  


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #anorexia
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Att föda ett barn
Författar-
presentation:
Kristina Sandberg
Utg.år: 2010
Pocket
Finns i lager, 78 kr
CD-skiva
Beställningsvara, 334 kr
Storpocket
Finns i lager, 140 kr

Om att ge en bok en andra chans

Jag hade börjat läsa Kristina Sandbergs “Att föda ett barn” tidigare, men slutade.  Det hade nog med med textbilden att göra. Det finns inga dialoger som brukar öppna en text och göra den levande. Men efter att ha beställt fram boken på nytt på biblioteket lyckas jag faktiskt bli indragen i Majs liv.

Huvudpersonen Maj är en ung kvinna på 20 år som blir med barn med en frånskild man som hon egentligen inte känner. Tomas är fabrikör och kommer från en högre samhällsklass än Maj, vars föräldrar är arbetare. Tomas och Maj känner sig tvingade att gifta sig med varandra.

“Att föda ett barn” är den första boken i en trilogi. Texten är en berättelse i tredje person med Majs perspektiv blandad med inlagda kursiva rader som mer uppenbart är hennes egna tankar. Men i samband med att Maj föder sin flicka  Anita kommer författaren in och kommenterar att inte är det hennes barn det handlar om. Hon jämför också Majs tillvaro som nybliven moder med dagens. Det känns så onödigt. Jag blir irriterad, kanske också lite förvirrad. Hur är det nu med perspektivet och Majs inre monolog? Men det är nu bara det som stör mig.

Jag har på bara några dagar läst ut den nästan 500 sidor tjocka boken och dessutom beställt uppföljaren, “Sörja för de sina”. Den första har en bra cliffhanger. Så det är bara att fortsätta läsa. Jag är glad att jag gav “Att föda ett barn” en ny chans.  


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #äktenskap #barnafödande
Kommentera
 

Gripande om avstånd och närhet Anne-Charlotte Östman

Gripande om avstånd och närhet

Det finns fina avsnitt, där Livia öppnar sig för gemenskap med människor i sin närhet"

Varför har tre vuxna barn gemensamt beslutat att bryta kontakten med sin mor? Den frågan tar Anne Liljeroth upp i sin senaste roman “Hela mitt hjärta”.

Efter en hjärtinfarkt känner Livia tacksamhet över att ha kommit tillbaka till livet. Hon har fötts på nytt men inser hur ensam hon är. Sakta och försiktigt närmar hon sig sina barn men blir till en början avvisad. Barnens minne lever kvar i den svåra tiden före föräldrarnas skilsmässa. De har inte gjort klart för sig hur relationen mellan föräldrarna såg ut. Efter att modern hört av sig funderar de över vad de själva har upplevt och vad de har fått berättat av andra. Äldsta dottern Siri, som flyttat till London och arbetar som bröllopskoordinator, är den som satt tonen mot modern. Fadern Staffan har framstått som stark och trygg jämfört med Livia som varit frånvarande och periodvis psykiskt sjuk.

Boken har sina svagheter när det gäller faktiska förhållanden och trovärdighet. Staffan bestämde att Livia skulle försörja familjen. Själv skulle han ta hand om hem och barn. Men finns inte dagis? undrar jag. Yngsta dottern Majas studier i litteraturvetenskap skildras med otydliga gränser mellan eget skrivande och forskning. Livias sjukhusvistelse efter infarkten verkar bara handla om vila. Det sägs inget om de operativa ingrepp som brukar göras. Lite research hade behövts där. Det är inte heller övertygande att barnen vägrar tala med någon om vad de varit med om, inte ens Peter med sin podd där kändisar lättar sitt hjärta.

Svaret på den ursprungligt ställda frågan finns i Staffans manipulerande handlande gentemot sin hustru. Jag kan gå med på att han har kunnat polisanmäla henne på felaktiga grunder för diverse lagöverträdelser. Men att hon kunnat bli dömd för dem och hamnat i belastningsregistret borde inte vara möjigt i en rättsstat.

Dessa brister till trots blir det bitvis en ganska gripande historia. Läsaren vill följa med för att få utrett hur Livia och barnen Siri, Peter och Maja har kunnat hamna i en sådan djupt olycklig situation av hat och avståndstagande.   


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #föräldrar och vuxna barn #brytning
Kommentera
 

Påfrestande om erotisk besatthet Anne-Charlotte Östman

Påfrestande om erotisk besatthet

Om hon bara kan få Arnold att älska henne, om han bara kommer att skilja sig, om han bara kan sluta vara otrogen"

Annie Ernaux “Sinnenas tid" om att vänta på samtal och besök av älskaren, är en alltför tunn bok, både till format och innehåll. Vi får inte lära känna mannen närmare, och det finns ingen progression. Bara ett utdraget nu.

Jag har nu lyssnat på Vigdis Hjorts “Om bara” som förra året kom i svensk översättning. Romanen gavs ut i Norge 2001, där den blivit en modern klassiker. Precis som Ernaux bok handlar den om erotisk besatthet. Trots att de inblandade, dramatikern Ida Heier och professorn Arnold Busk, är intellektuella skildras inga sådana samtal. Visst kan de arbeta sida vid sida, men det är passionen som är i centrum. Och den ska underhållas med resor och sprit, längre fram med sexklubbar och pornografi. Ida kan följa en man hem efter en fest. Arnold är notoriskt otrogen.

När de träffas är båda gifta och har familj. Först skiljer sig Ida, sedan Arnold. Titelns “Om bara” syftar på Idas väntan. Om hon bara kan få Arnold att älska henne, om han bara kommer att skilja sig, om han bara kan sluta vara otrogen. Romanens meningar är korta, intensiva, besvärjande. “Om bara” är en påfrestande destruktiv skildring. Om Annie Ernaux skildring av passionen är för kort så är denna alldeles för lång.   


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #passion
Kommentera
 

En lugn och trivsam läsning Anne-Charlotte Östman

En lugn och trivsam läsning

Jag undrar till och med om det finns sådana människor i dag"

Jag har inte riktigt fastnat för Kerstin Ekman, före detta akademiledamot. Jag började läsa “Händelser vid vatten” som blev mycket uppskattad, men jag slutade. Nu ska den bli serie på svt i januari. Då ska jag titta. Jag läste “Mordets praktik” som handlade om Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas” men blev inte imponerad. “Tullias värld” gjorde mig också besviken. Jag trodde att jag skulle få en levande beskrivning av livet i Rom, men boken var snarare en lärd essä.

Nu har jag i alla fall tagit mig an “Löpa varg” som kom förra året, och det tycker jag är en fin berättelse. Huvudpersonen Ulf är pensionerad jägmästare och ledare i jaktlaget. Han bor med sin hustru Inga i Hälsingland. Det är nutid. Vi får läsa om den torra sommaren 2018 och bränder som härjar i Ljusdals kommun.

Boken är med sitt begränsade geografiska omfång nästan ett kammarspel. Ulf håller sig nära hemmet när han inte sitter i sin husvagn och tittar på djurlivet. Han har jagat sen han var i tonåren, men när han får se en varg på nära håll händer något med hans själsliv. Han har stor kunskap om djur och natur och kan sätta sig in i vargens behov och livsbetingelser. I jaktlaget är han omgiven av varghatare.

Ulf har kärlkramp och får leja hjälp med snöskottningen. Inga är rädd att han blir sysslolös och föreslår att han ska skriva något. Han börjar läsa sina jaktjournaler men finner att de mest innehåller korta anmärkningar. Ändå väcker de minnen hos honom som inte är helt angenäma vad gäller misslyckad jakt och skottskadade djur.

Inga har inga problem att få dagarna att gå. Hon pysslar i hushållet, väver mattor och åker till sin bokklubb i Bollnäs. Paret i “Löpa varg” har könsbestämda sysslor. De är i samma ålder som jag men lever ett helt annat liv. Jag undrar till och med om det finns sådana människor i dag. För mig framstår deras tillvaro så gammaldags. Det kunde vara min farmor och farfar, bortsett från att de inte hade bil och körkort. Ulf och Inga är också stereotypiskt fåordiga. Ulf har svårt att dela viktiga upplevelser med Inga. De är så långt ifrån min och makens pratsamma gemenskap i storstaden.

Men böcker är till för att vidga våra vyer. Ulf har ett rikt inre som skapats av hans omfattande erfarenhet av naturen och dess invånare. Det blir en lugn och trivsam läsning. Fast det händer saker också.  


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #jakt #natur #djur
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Flyktens alla rum
Författar-
presentation:
Beatriz Quevedo de Hansen

På resa med okänt mål

Beatriz Quevedo de Hansen kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Hon och hennes man Raúl hade varit engagerade i en alfabetiseringskampanj i fattiga byar i Argentina. Det räckte för att de skulle bli ett byte för den militärjunta som tog över landet 1976. Mannen blev dödad i ett bakhåll. Detta skriver hon om i “Flyktens alla rum”.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #flykt #Latinamerika
Kommentera
 

En ytlig och obehaglig  bok Anne-Charlotte Östman

En ytlig och obehaglig bok

Lou är sådan att om hon kallar så kommer man"

Nina Wähäs roman “Testamente” om en dysfunktionell och fattig Tornedalsfamilj hade gjort intryck på mig. Därför var det lätt att lägga beslag på ett pocketexemplar av hennes “Babetta” i bokhandeln på Arlanda. Något skulle jag ju fördriva timmarna med på resan ner till Ali