LitteraturMagazinets recension
av Doften av ett hem, Bonnie-Sue Hitchcock
En fjolårsfavorit full av känsla
Bonnie-Sue Hitchcocks skildrar i sin ungdomsdebut "Doften av ett hem" 1970-talets kalla och grådaskiga Alaska. Men hon gör det med massor av stil, värme och kärlek.
Jag läste ”Doften av ett hem” för första gången när den först publicerades i slutet av förra året och planerade att ha med den i julkalendern redan då, men jag lyckades aldrig helt samla tankar kring den. Det är först nu, ett år senare, efter en omläsning och ett möte med författaren som jag kunnat nysta i vad det är som ger boken dess kraft. Att konstatera är att ”Doften av ett hem” är en bok som växer med tiden, och som verkligen inte tar slut bara för att bokens sidor gör det.
Vi får läsa om Dora som helst av allt vill ha en kärleksfull familj, Ruth som blir gravid och ivägskickad till ett kloster, Alyce som slits mellan fiske och dans och Hank som gör allt för sina två yngre bröder. Fyra ungdomar i 1970-talets Alaska, på gränsen mellan USA och Kanada med liv som sakta flätas samman.
Trots att boken inte ens är 250 sidor lång lyckas Bonnie-Sue Hitchcock ge oss fyra karaktärer som alla är likvärdigt skildrade. Ingen av dem får i ärlighetens namn särskilt mycket plats, men kärnan och essensen i varje karaktär når trots det effektivt ut. Dessutom ger Hitchcock oss utöver dessa fyra huvudkaraktärer än fler livsöden som mer än stilfullt vävs samman på ett sätt som är ovanligt för ungdomsböcker. Och det är kanske just det, mer än något annat, som gör att boken stannar hos en så länge efter att den är slut. ”Doften av ett hem” är bombad med känsla och värme och liv i en utomordentligt skildrad miljö. Stundvis känner jag stark samhörighet med ödsligheten och mörkret, inte helt olikt norra Sverige, andra gånger känns skildringen som en helt avlägsen värld som jag inkräktar på. Liv som jag tillåts komma allt för nära.
”Doften av ett hem” skulle egentligen aldrig publiceras, fick jag veta när jag i Göteborg på Bokmässan 2019 lyssnade till Hitchcock som, i samband med att hon tog emot årets Peter Pan-pris för bästa översatta barn- och ungdomsbok, berättade om bokens tillblivelse. I 20 år har Hitchcock helt enkelt skrivit ned det hon tänkt, känt och funderat på, större delen av tiden helt utan en tanke på att någon annan en dag skulle läsa det. Så småningom formades karaktärer i det hon skrev, och långsamt växte en samling noveller fram. Till sist gjordes valet att väva samman dessa noveller till en fullfjädrad ungdomsroman. Och det är resultatet av det som blev ”Doften av ett hem”, ungdomsdebuten som gjort succé världen över.
När någon under intervjun på bokmässan påpekar att boken är lite rörig, skrattar Hitchcock roat och håller med. Och jag håller med dem båda. Boken är lite rörig. Men det kontrolleras med ett karaktärsregister i bokens början, som egentligen är den för mig enda indikatorn på att boken består av noveller som arbetats samman. Och just i Hitchcocks fall fungerar rörigheten till hennes fördel. Hon skildrar snarare känslan av liv än ger oss ett dramaturgiskt mästerverk. För det är ju så livet är. Rörigt och charmigt och nära inpå. ”Doften av ett hem” blir i slutändan en smakfull och stämningsfull läsupplevelse utöver det vanliga.
Det är en värmande berättelse, dov och vacker, men aldrig klemig. Den ger oss en inblick i familjehemligheter och vänskapsband, hopp och drömmar, rädslor och behov. Den är sol och liv. Vacker och känslostark. Frälst tvingar jag mina vänner att läsa boken medan jag troget väntar på att Bonnie-Sue Hitchcock ska skriva igen.
Mottagen: 1 december 2019
Anmäl textfel
