LitteraturMagazinets recension
av Ord i djupaste blått, Cath Crowley
Spretigt men fint om saknad, sorg och tröst
Den australiensiska författaren Cath Crowley är välkänd på hemmaplan för sina ungdomsböcker. "Ord i djupaste blått" är den första som översatts till svenska.
Rachel kan inte riktigt gå vidare efter brodern Cals död. Natt efter natt återvänder hon till havet som tog hans liv, men inte för att bada. Nej, hon har slutat simma, och drömmarna om att åka jorden runt och dyka dog med Cal. Ingenting känns längre meningsfullt. Efter nästan ett år av saknad och sorg beslutar hennes mamma och mormor att det är dags för miljöombyte, och de skickar henne till moster Rose som bor i staden Gracetown där Rachel bott förut.
I Gracetown finns även Lola och Henry och Henrys syster George. De är sig alla ganska lika trots att Rachel inte sett dem på tre år. Det är Rachel som har förändrats. Hon kan inte förmå sig att berätta för dem att Cal är död och att hon själv, trots sina tidigare toppbetyg, inte klarade sista året i skolan. Antikvariatet Howling Books som drivs av Henrys familj ska kanske säljas och motvilligt börjar Rachel katalogisera brevbiblioteket, den del av antikvariatet där folk inte bara skriver en anteckning i marginalen, utan lämnar hela brev – till poeterna, till något ex, eller till en främling som gillar samma bok, och som kanske skriver tillbaka.
Böcker är mer än ett knapert levebröd för Henry och hans familj. De läses och diskuteras ständigt, och jag har nog aldrig förut sett så många titlar och författare nämnas i en ungdomsbok. Antikvariatet är en blandning mellan arbetsplats och bostad. Stamkunderna känner sig definitivt hemma i den ombonade lokalen där de kan hålla bokcirklar och spela spel. Kanske hade helhetsintrycket blivit mindre spretigt om författaren dröjt kvar där i skönlitteratursoffan och brevbiblioteket med Cals metafysiska närvaro – Cal som trodde på tidsresor, övernaturligheter och blockteorin. Men Cath Crowley har mycket att berätta.
Åtminstone en kärlekshistoria med tillhörande intriger kunde med fördel ha sparats till en annan bok, och det hade gott och väl räckt med bara Rachels berättarperspektiv för det känns både konstruerat och lite onödigt att vartannat kapitel tillhör Henry. Annars gillar jag att bifigurerna får vara med på riktigt, och det faktum att Crowley formulerar sig med samma lätthet och bakomliggande allvar som till exempel John Green. Även om boken drar åt lite olika håll är det sammantaget en mycket fin och lättläst skildring av kärlek och vänskap, sorg och saknad, och det tomrum som en älskad lillebror kan lämna efter sig.
Mottagen: 23 september 2018
Anmäl textfel
