Recension
av Kaninhjärta, Christin Ljungqvist
När man förlorar hälften av sig själv
Mary och Anne är tvillingar. De är alldeles lika och gör allt tillsammans. Ibland har de svårt att avgöra var den ena börjar och var den andra slutar. Att de fick två namn som gärna blir ett när man ropar har också bidragit till att de snarare är en än två.
Något som skiljer Mary och Anne från andra tvillingpar är att de kan få kontakt med spöken. Anne ser, och Mary lånar ut sin röst. Efteråt minns hon ingenting, så Anne talar om vad spöket sagt. Men Anne berättar inte att ett spöke talat om för henne att Mary kommer ta livet av sig om de väljer fel väg. När Mary får idén att de ska låna pappans lägenhet (utan hans tillåtelse) medan han är i Thailand under sommaren känner Anne att det är fel väg. Trots att hon redan då vet att de är på väg i helt fel riktning klarar hon inte av att stoppa hela projektet.
Under vistelsen i pappans lägenhet träffar de Emilia. Emilia har bildat en medial supergrupp – en grupp som ska hitta en försvunnen flicka. Polisen hittar henne inte, de har ingenting. Men Mary är fast besluten. Hon ska hitta henne. Om hon så måste göra det själv.
När jag började läsa den här boken trodde jag att det skulle vara mer spänning. I själva verket handlar den mer om tvillingarnas relation till varandra. Under tiden i pappas lägenhet rämnar den. Den går sönder bit för bit, tills Anne inte vet vem Mary är längre. Det är väldigt smärtsamt att läsa om; tänk dig själv att din andra hälft skulle vända sig emot dig. Att ni en dag inte skulle vara en del av varandra längre. Boken handlar om att förlora sin egen definition, om att ständigt bli sviken av den man alltid litat på, och att bli lurad av det man trodde var rätt och riktigt.
Visst finns det ett visst spänningsmoment i sökandet efter den lilla flickan. Däremot står det absolut inte i centrum.
Jag känner mig lite kluven till den här boken. Samtidigt som den var bra var den också lite tråkig. Jag kände mig lite uppgiven när tvillingarnas relation brast mer och mer, men utöver det fick den mig inte att känna speciellt mycket. Den har dock otroligt fint språk. Det är varierat med oerhört vackert bildspråk. Stämningen i boken känns väldigt sval och svävande. När jag blundar ser jag liksom hela berättelsen med någon sorts retrofilter som gör att alla färger pastelliga och lite gultonade.
Så. Jag tycker inte att det är någon kanonbok, men absolut en läsupplevelse jag är nöjd med.
Mottagen: 21 april 2012
Anmäl textfel
