LitteraturMagazinets recension
av Hälsningar från havets botten, Christina Lindström
Rolig och sorglig kärlekshistoria
Gammal kärlek rostar aldrig är en kliché som ibland stämmer. När Filles barndomskärlek Hanna kommer tillbaka faller Fille pladask igen.
Istället för att bära lösnäsa och stoppa in suddgummi i näsborrarna, som när de var små, försöker han nu ta kontakt på andra sätt. Det borde inte vara så svårt, de går båda på musikgymnasiet och Hanna får en plats i samma ensemble som Fille. Men Hanna är svår att komma in på livet; ena stunden hånglar de mot ett träd och andra hälsar hon inte ens och han känner sig som en bananfluga i hennes liv. Vem är hon egentligen?
Hemma finns pappa som aldrig riktigt växt upp och mamma är borta. Tur att Fille har farmor, som gör sitt bästa för att vara till stöd och hjälp. Men en farmor kan inte hjälpa en med kärleksproblem eller förklara varför mamma försvann.
Christina Lindström är till vardags lärare och det märks; hennes beskrivning av ungdomar och deras sätt att prata är väldigt äkta. Boken är mycket rolig. Det är Fille som berättar med skön humor och självironi. Det är så roligt att det dröjer lite innan man förstår att det är en rätt tragisk historia och likaså en uppväxthistoria. Fille är trots allt en kille som får kämpa hårdare än de flesta med sin kärlek, sina familjerelationer och sin identitet. Mycket av hans glättighet är ett försvar mot sorgen och övergivenheten. Det är riktigt, riktigt bra gjort. Nästa gång jag får en fråga från en hyfsat läsvan tonåring som vill läsa en bok som är både rolig och sorglig kommer jag att peka på den här.
Mottagen: 3 maj 2015
Anmäl textfel
