LitteraturMagazinets recension
av En annan, David Levithan
Villkorslös kärlek som utopi i efterlängtad uppföljare
"En annan" är David Levithans fristående uppföljare till hyllade "Jag, En". Denna gång är det 16-åriga Rhiannons perspektiv vi får ta del av, när hon förälskar sig i En, som varje dag befinner sig i en ny kropp.
2013 kom David Levithans "Jag, En", och blev snabbt en bästsäljare. Berättelsen handlar om en ung människa som varje morgon vaknar upp i en ny kropp. Hur det går till får vi inte reda på, och det vet inte heller huvudpersonen En. Det enda uppenbara villkoret tycks vara att kropparna En har som tillfällig boning alla bor i samma delstat, och är i ungefär samma ålder. En har aldrig vågat berätta sanningen för någon. Tills värdkroppen en dag är Justins och En förälskar sig i 16-åriga Rhiannon, Justins flickvän. Plötsligt blir sanningen det enda möjliga, om En vill fortsätta ha en relation med Rhiannon.
I den fristående uppföljaren "En annan" får vi ta del av Rhiannons perspektiv. Eftersom jag redan vet vad som ska hända blir det stundtals lite tjatigt. Jag känner till skeendena, känner igen många av scenerna och replikerna. Kanske gör man bäst i att låta det gå ett tag mellan läsningarna, så att man inte har "Jag, En" alldeles färsk i minnet. Eller så förlåter man upprepningarna för att det finns så mycket annat som är så bra. Det är en ljuvlig kärlekshistoria som är förvånansvärt hoppfull, trots att kärleken mellan En och Rhiannon tycks vara utdömd från början.
Vissa scener är också nya. Rhiannons och Justins besök hos en mycket affärsinriktad liten flickscout som säljer kakor är ett uppfriskande och humoristiskt inslag i raden av välbekanta händelser. Vad "En annan" också gör är att ge en fördjupad bild av Rhiannon som karaktär. Plötsligt förstår jag henne bättre. Men frågan är om jag inte tyckte bättre om henne i "Jag, En", beskriven genom Ens kärleksfulla ögon? Rhiannon är osäker. På sitt och Justins förhållande, inte minst. Justin är svårmodig, stundtals elak, tar henne för given. Hon är tjejen som alltid finns där, som stöttar sin pojkvän och kräver lite tillbaka. Det är en universell historia, upplevd av många. Ändå vill man bara ruska om Rhiannon och säga åt henne att hon förtjänar så mycket bättre.
Allteftersom relationen mellan Rhiannon och En fortskrider blir det mer och mer uppenbart att Rhiannon också är osäker på kärlekens villkor. Varför blir vi kära i någon? Är utsidan viktig? Etniciteten? Könet? För Rhiannon tycks alla dessa saker ha betydelse, trots att hon önskar att hon kunde se bortom dem. Det är kanske inte så konstigt. Förmodligen är det mänskligt. Ibland blir jag dock tokig på hennes velande fram och tillbaka. (Jag har nog glömt hur det är att vara 16 år.)
För Rhiannon är alltihop förvirrande. Vem är det hon förälskar sig i? Första gången hon möter En är det ju pojkvännen Justin hon tror att hon spenderar en eftermiddag på stranden med. Och utan tvekan har hon lättare att känna attraktion de dagar En är en kille än de dagar det yttre skalet tillhör en tjej. Beror det på en djupt rotad, orubblig heterosexualitet? På samhällets förväntningar? De egna? Rhiannons ständiga upprepning av dubbel-pronomenet "honom (henne?)" som beskrivning av En gör att jag vill ge henne det svenska "hen" som en gåva. Ett fantastiskt litet ord, som blir allt vanligare i Sverige, men som ännu saknas i motsvarande form på engelska.
När Rhiannon frågar En om hen känner sig mest bekväm i en tjej- eller killkropp svarar En: "Jag känner mig alltid hemma, och jag känner mig aldrig hemma. Det är bara så det är." På ett effektfullt sätt får Rhiannon uttrycka samhällets tvångsmässiga behov att placera oss i fack, att skilja på människor baserat på kön och sexuell läggning. Frågorna som väcks är intressanta, spännande. Vilka är vi utöver vår fysiska könstillhörighet? Hur mycket av oss är format av den kultur vi lever i? Vad är det vi attraheras av när vi förälskar oss i en person? Förhoppningsvis kan David Levithans böcker få fler unga att iallafall fundera över dessa frågor.
David Levithan utnyttjar varje tillfälle att låta En "vara" människor som inte tillhör normen för en dag. Som kämpar, har det svårt och vill passa in. Hen blir del i ett gaypar ena dagen, en överviktig kille den andra. En nördkille, en tjej som kämpar mot självmordstankar och en översittare som styr sin omgivning med järnhand, men egentligen inte har några riktiga vänner. Det är intressant att följa En genom alla dessa liv. Det blir aldrig tråkigt. Men man önskar så innerligt att hen ska få stanna någonstans. Att få vara på en trygg plats, omgiven av människor som genuint bryr sig om en, den verkligheten kan aldrig bli Ens. Och det är en smärtsam insikt, både för En själv och för läsaren.
Men frågan är om det hela inte blir lite, lite krystat? Ambitionen med boken, förutom att berätta en spännande och annorlunda kärlekshistoria, tycks nämligen ha varit att få in så många viktiga ämnen som möjligt på 300 sidor. Rasism, homofobi, sexism, alltihop trängs med ungdomsförälskelsens sedvanliga beståndsdelar: hångel, bråk, osäkerhet, jobbiga föräldrar, pizza, fester och film. Ibland syns den vuxna författaren lite väl mycket i dialogen. Men vad vet jag, alla som går i Rhiannons skola kanske ÄR lillgamla och eftertänksamma. Eller så är det i översättningen det haltar lite. Här och där har en del små språkskavanker dessutom smugit sig in. På ett ställe läser jag hur någon "skulle älska att..." (vad hände med "skulle gärna"?) På ett annat har ett förmodat "let me know" blivit det inte helt klockrena "låt mig få veta", och på ett tredje äts det "grillad ost", när jag är nästan säker på att det är en grillad ostsmörgås (varm macka!) som avses.
Men återigen, jag förlåter boken, David Levithan, översättare och förlag alla eventuella brister. Det ÄR en bra ungdomsbok. En bedårande, charmig och framförallt viktig sådan. Bara Ens kärleksförklaringar till Rhiannon gör boken värd att läsa. Som uppföljare når den dock inte riktigt upp till nivån för föregångaren. "Jag, En" var unik i sitt slag, vilket också var en av anledningarna till att den blev så populär. Genom att vi i "En annan" får samma historia berättad för oss, men ur ett nytt perspektiv, går originaliteten av naturliga skäl förlorad. Men bra är det, likafullt.
Och om jag var uttråkad i början av läsningen så vägs det helt klart upp av ett spännande mittparti och ett oförglömligt, gnistrande vackert sista kapitel. Slutet öppnar dessutom upp för en möjlig tredje del, som jag nog inte är ensam om att hoppas på. Kan kärleken övervinna alla hinder, eller är förhållandet mellan En och Rhiannon dömt att misslyckas?
Mottagen: 27 april 2016
Anmäl textfel
