Recension
av Nattens skogar, Djuna Barnes
En ovanligt bra roman
Djuna Barnes (1892–1982) var verksam som författare, konstnär och journalist i New York, London, Berlin och Paris. "Nattens skogar" (Nightwood) utkom 1936 efter år av refuseringar och omarbetningar där det mest explicita hbt-innehållet ströks. Ändå räknas "Nattens skogar" som en hbt-klassiker, men tro mig: den här boken är mer än så.
När jag började läsa tänkte jag “men gud så långrandigt, det här är ju bara ord, rena svamlet”. Sedan började jag tycka att visst, allting utspelade sig i språket men på ett kul sätt: dessa orealistiska repliker som sträcker sig över flera sidor, fyllda med originella liknelser och milsvida associationer. Därefter började även innehållet bli riktigt brännande gripande och jag var fast i dess fångstklor. Den sista tredjedelen läste jag lyriskt och glupskt. Efteråt visste jag att detta var en av de bästa böcker jag läst, i år och någonsin. En bok jag bara måste läsa om, många gånger, för att den rymmer så oerhört många skiftningar.
I centrum för persongalleriet står “doktorn”, Matthew O’Connor, en försupen kvacksalvare som blir åskådare till ett drama med fyra inblandade. Felix gifter sig med Robin, men strax efter att deras barn har fötts lämnar Robin deras gemensamma liv och finner istället Nora. Robin blir hela världen för Nora, men Robin trivs inte heller nu utan ger sig varje natt ut i staden för att dricka och hitta andra kärlekar, medan den allt mer desperata Nora väntar därhemma eller försöker leta rätt på henne. Jenny, en riktig karikatyr som personifierar mänsklighetens mindre smickrande sidor, luktar sig till deras tragedi och beslutar sig för att förvärra situationen ytterligare genom att inleda en kärleksrelation med Robin. Så ungefär kan själva handlingen sammanfattas, men den är inte det viktiga. Viktigare är begäret efter en kärlek som rymmer sin egen undergång.
Detta är ingen vanlig roman; som T.S. Eliot beskriver i sitt förord rör det sig om ett mellanting mellan poesi och prosa. Barnes tillhörde modernismen och det vore lätt att jämföra med Virginia Woolf, även om Barnes fokus ligger på dialoger istället för tankeströmmar. I övrigt är likheterna stora och Barnes är minst lika bra som VW. Jag har funnit ett nytt författarskap och kan bara jubla åt att Lind & Co har återutgivit Barnes bok, med ett värdefullt efterord av Jonas Thente.
Mottagen: 20 september 2012
Anmäl textfel
