Janet Frames fascinerande författarskap
"Hennes romaner är som farliga dörrar till osäkrade världar"
Författaren Janet Frame är mest av allt uppmärksammad för sin dramatiska livsberättelse. Hon tillbringade åtta år på mentalsjukhus och var nära att utsättas för lobotomi – men hennes bok "Lagunen" räddade bokstavligen livet på henne.
"Jag har svårt att inte bli entusiastisk" skriver Sebastian Lönnlöv som har plöjt en stor del av Frames romaner de senaste månaderna.
Den nyzeeländska författaren Janet Frame (1924-2004) skrev tolv romaner. De fyra första av dessa gav Modernista ut i en reviderad översättning hösten 2012, vilket fick mig att börja läsa Frame.
Jag började med "Lagunen" – hennes första novellsamling som också räddade hennes liv – innan jag satte tänderna i de fyra tryckfärska volymerna "Doftande trädgårdar för de blinda", "Ansikten i vatten", "Ugglor gråter" och "Vid alfabetets gräns".
Sedan gav jag mig i kast med de tre självbiografierna, samt filmatiseringen "En ängel vid mitt bord" från 1990 (regisserad av Jane Campion). Jag har med andra ord fått i mig en hel del Frame de senaste månaderna. Men jag är långtifrån mätt. Det finns ju fortfarande åtta romaner sprungna ur hennes penna som jag inte har satt tänderna i! Och två till novellsamlingar! För att inte tala om två diktsamlingar!
Jag har svårt att inte bli entusiastisk över denna författarbekantskap. Självklart har jag också lika svårt som alla andra att inte bli fascinerad över hennes livsöde. Strax efter att hon hade börjat på universitet blev Janet Frame intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni. I självbiografin beskriver hon hur hon är hemma på permission och tillsammans med familjemedlemmarna ska slå upp denna diagnos i en encyklopedi. Där står att sjukdomen är obotlig och att den schizofrene bara kan brytas ner mer och mer. Knappast en upplyftande framtidsvision för någon som nyss läste till lärarinna.
Totalt tillbringade Janet Frame åtta år på mentalsjukhus och genomled hundratals elchocker, som på den tiden gavs helt utan narkos och därmed blev en långt mer skräckbetonad upplevelse än dagens ECT-behandling. Till sist bestämdes det att Frame skulle lobotomeras. Hon visste mycket väl vad detta innebar, vilket hon också beskriver både i självbiografin och den roman som utspelas i mentalsjukhusmiljö. Hon hade sett andra stå på den väntelistan, få sina huvuden rakade och sedan komma tillbaka som oförargliga kollin. Lobotomi sades bota psykisk sjukdom, men var i själva verket bara ett sätt att göra människor helt oförmögna att fungera över huvud taget. Denna operation utfördes på 4500 personer bara i Sverige under 1940- och 50-talet och i hela världen är siffrorna mångdubbelt högre.
Frame hade tur. Under sjukhusvistelsen hade hennes syster hjälpt henne att skicka novellsamlingen "Lagunen" till en förläggare och Frame hade fått signera några ex när systern besökte henne på sjukhuset. Plötsligt berättade överläkaren att "Lagunen" hade tilldelats ett mycket prestigefyllt pris – och att lobotomin inte skulle genomföras. Istället fick Frame börja prova på mer kvalificerade arbetsuppgifter på sjukhuset, om så bara att servera läkarnas te. Fyra år senare blev hon till sist utskriven och beskriver i självbiografierna hur svårt det var att anpassa sig till den vanliga världen och dess krav, efter åtta år då hon istället hade anpassat sig till den bild av henne som andra gav. Det tog många år innan hon kunde sluta se sig själv som schizofren och sluta spela på sin diagnos – en chans som få av hennes medpatienter någonsin fick.
När hon hade lämnat sjukhuset flyttade Frame in hos en äldre författare, Frank Sargeson, där hon skrev sin första roman. "Owls Do Cry" kom ut 1957 och är en av de böcker som Modernista nu har återaktualiserat. "Ugglor gråter" är den svenska titeln och namnet är ett citat från Shakespeares "Stormen". Det är symptomatiskt att den första titeln är just ett citat, för Frames romaner vimlar av citat från både etablerad poesi och folksånger.
Debutromanen skildrar fyra syskon: Teresa, Toby, Francie och Daphne. Vi får följa deras fattiga barndom, Francies död och de övrigas vuxenblivande. Teresa – kallad Chicks, precis som en av Frames systrar – blir en överdrivet normal hemmafru. Toby är epileptiker – precis som Frames bror – och har svårt att hitta en plats i livet. Daphne går in i den totala galenskapen. Genom hela romanen sjunger hon "från det döda rummet". Romanen blir därmed ett sätt att både skildra galenskapens roll i familjen, den epileptiske familjemedlemmens inverkan på de övriga, och såret när ett barn eller ett syskon dör. Av Frames tre systrar drunknade två innan de hann bli vuxna.
Här, som i senare romaner, använder Frame galenskapen som en ursäkt för att låta berättarrösterna ge sig ut i modernistiska, poesiliknande tankar. "Och den grå kratern av de sedan länge döda dårarna ligger tillräckligt tom för att kunna fyllas med många sanningar", är en av de få repliker Daphne ger ifrån sig som är så korta att de över huvud taget kan citeras. Och den skönhet som sådana meningar rymmer är långtifrån snäll: när Daphne tänker sig att sköterskorna på mentalsjukhuset hittar en förtrollad askunge-sko, menar hon att de inte får den på sig utan att "hacka av sig förståndets häl tills blodet strömmade och de skrek högt av smärta". Detta är på många sätt talande för Frames poetiska modernism – den är aldrig tandlös.
Fortsättningen på berättelsen om dessa syskon får vi på sätt och vis i "Vid alfabetets gräns" från 1962, där vi får följa Toby som har rest till London. Här är det inte hans syskon som delar berättelsen. Daphne är lobotomerad och sjunger inte längre från sitt döda rum. Chicks lever väl sitt vanliga hemmafruliv. Istället fokuserar Frame på två kvinnor: Zoe Bryce och Thora Pattern.
Zoe är lärarinnan som vägrar lära ut och söker någonting annat. Hon får förkroppsliga många av Frames drag och minnen från sin tid i London. Thora Pattern, däremot, deltar inte aktivt i de andras berättelse. Hon bara känner den, utan och innan – hon är berättaren och hon har övertagit Daphnes roll som den galna. Hennes långa utläggningar från förnuftets sankmarker är ännu mer stilistiska än Daphnes. Och Toby, han försöker slå sig fram i livet – men finner bara fattigdom och olycka.
Våren är en bedräglig årstid.
Folk dör oförklarligt. Självmorden i floden, som inte begås som sommarsjälvmordet under ljusets klohammare som vrider formerna av kärlek och död, helt anpassade till varandra, ur sina fästen och låter dem dingla där till allmän beskådan; inte heller som vintersjälvmordet, offerföreningen med fallna löv, och ljuset som ligger med sin kalla kind vänd mot jorden och minns Persefone; utan efter långa vintergrubblerier fullbordas en död i plötsliga språng och lidelser, som om tigern hade vilat på trampdynorna hela natten, begrundande sitt offer, och tagit det slutliga språnget på morgonen, när solen kommer för att vidröra och värma söderväggen.
Men döden är inte så försvarslös. Den kämpar emot att bli infångad. Och årstiden är försvunnen innan den började. Den är en dröm, ett spratt av den drunknade, en blomförgiftning som sålts av bin, de där trippande dörrförsäljarna med resväskorna fulla av förgiftad honung.
Så underbart och smärtsamt kan det vara att läsa Frame. Citatet ovan, ur "Vid alfabetets gräns", är bara ett av många hundöron som jag gjorde under min läsning. Frame har nämligen alltid romanpersoner att väva språkväven kring, men det är språkväven som fångar in läsaren och ofta, lik en omsorgsfull spindel, kväver denna.
Innan "Vid Alfabetets gräns" hade Frame hunnit skriva "Ansikten i vattnet". Den kom ut 1961 och skildrar en många år lång vistelse på mentalsjukhus. Frame hävdar själv att hon där skrev om alla sina minnen - eller snarare en stor del, för allihop hade aldrig blivit trovärdiga (!) –men lät romanpersonen vara galen i långt större utsträckning än hon själv. Istina Mavet heter huvudpersonen som utsätts för sjukhusets godtycke, plötsliga kursändringar och omänskliga vanvård.
Allting är skildrat i ett naket ljus av en söndertrasad blick och det gör ont, men det är svårt att sluta läsa. Det som gör berättelsen inte bara möjlig att genomlida utan också njutbar är förstås Frames språkhantering. Skickligheten och pricksäkerheten. Om någon kan skildra galenskap så är det Frame – och här är det inte en röst som bär den anormala världsbilden, utan jaget, som berättar sin historia så sakligt som möjligt men hela tiden kraschlandar i språket och associationerna.
Den sista av de böcker som Modernista nu har gett en ny chans är "Doftande trädgårdar för de blinda". Även här finns en uttalat galen röst – så klart. Hon heter Erlene och vägrar prata med andra än skalbaggen på hennes fönsterbräda. Men hennes mor, Vera, är lika galen – både till sättet att tänka och tala och i form av sin självvalda blindhet. Och fadern, Edward, framstår som den mest galne av dem alla, om än på ett mer renodlat excentriskt vis. Han har valt att bosätta sig långt bort från sin familj, på andra sidan jordklotet, där han sitter och släktforskar. Inte i sin egen släkt dock, utan i en slumpvis vald som han vill ägna sitt liv åt. Tills han istället väljer att konstruera den perfekta stolen.
Någonstans här inser jag att det helt enkelt bara finns galna personer i dessa Frames fyra första romaner. Toby, nej han är helt enkelt chanslös i de normalas liv med sina alltför stora drömmar och sin sorg som inte passar in. Teresa, kallad Chicks, hemmafrun – hon tillämpar bara en annan sorts galenskap. De normalas galenskap. Zoe Bryce kan verka funktionsduglig, men hon lever på väg ner i en avgrund och det är "de normala" som dömer henne att falla. Läkarna och sköterskorna i "Ansikten i vattnet" ska vi inte ens tala om. Även de tillämpar en sanktionerad galenskap – och använder den till att bestraffa alla andra sätt att vara galen.
Det är sannerligen ingen enkel resa, detta att ge sig in i Frames romanuniversum – men en utfärd till medvetandets och alfabetets utkanter som jag sent kommer att glömma. Frame är mest av allt uppmärksammad för sin dramatiska livsberättelse, men det är hennes gärning som modernistisk författare som är av vikt, och hur läsvärda hennes självbiografier än är så gläder det mig att just hennes romaner får kliva fram i rampljuset. Hur farliga dörrar till osäkrade världar de än må vara.
Anmäl textfel
