LitteraturMagazinets recension
av Den andra kvinnan, Greer Hendricks
Tunt och grunt om svartsjuka
Jag har läst en bok som inte alls motsvarar de förväntningar som byggs upp av förlagets marknadsföring. ”Den andra kvinnan” av Greer Hendricks och Sarah Pekkanen, först utgiven i USA, ska vara en omistlig bok, en thriller i högt tempo.
Har de citerade amerikanska kritikerna och jag läst samma bok? Det här är ingen deckare. Det är en bok med för många ord som utspelar sig i en miljö med unkna värderingar. Varför väljer man att översätta något så ointressant?
Richard har lämnat sin fru Vanessa för den yngre Nellie. Vanessa uppslukas av svartsjuka när hon får veta att Richard och Nellie har förlovat sig. Någon liten spänning skapas när läsaren undrar över hur långt denna känsla kan driva Vanessa. Hon förefaller till varje pris vilja stoppa bröllopet. När det visar sig vara av en annan anledning än läsaren tror kan man som på omslaget kalla det för en vändning. Det är också allt. Mest framstår det som om författarna inte riktigt vet vad de vill med sin bok.
Det handlar om två kvinnor som efter varandra faller för samma rika man. Han vill att de ska sluta jobba när de gifter sig. En viss saknad efter arbetet skönjs, men mest verkar det naturligt att vara till för maken. Vanessa ger sig ut i New York för att träffa väninnor, och kommer tillbaka hem för att servera middagen. Särskilt tom är hennes tillvaro, eftersom Richard inte gett henne något barn. Det var det som det var upplagt för när hon slutade sin anställning som förskollärare. En sådan roman som utspelar sig i samtiden är vi – tack och lov – inte vana vid att läsa här i Sverige.
De känslor som skildras är grunda och outvecklade. Miljön är enahanda. Realismen består av ointressanta detaljer. Det är för mig en gåta hur någon kan uppskatta en så illa uppbyggd roman.
Mottagen: 19 juni 2019
Anmäl textfel
