Aktuell med seriealbum om grooming
Hanna Gustavsson inspireras av filmer och sina egna tonårsdagböcker
Hanna Gustavsson är en ung svensk serietecknare som debuterade våren 2013 med serieberättelsen "Nattbarn". I albumet får vi följa en fjortonårig tjej, Ingrid, som råkar ut för grooming.
Grooming som fenomen – att vuxna söker kontakt för att utnyttja minderåriga – ser Gustavsson som ett strukturellt problem.
– Det är många som inte tar sitt vuxna ansvar därute.
I sin bok visar Gustavsson att det inte finns några enkla lösningar. Den ofta uttalade sanningen om att föräldrar måste tala med sina barn om deras närvaro på internet tror hon inte är en tillräcklig förklaring.
– Jag tänker att en bra självkänsla, självrespekt och att veta sitt värde är det bästa en kan ha för att skydda sig själv och kunna sätta gränser, även om det såklart inte är en garanti för att andra kommer kliva över dem ändå. Självkänslan är något som grundläggs i barndomen tror jag men också något som kan byggas upp längs vägen.
Gustavsson framhåller att berättelsen om Ingrid är fiktion, men med självbiografiska inslag.
– Idén till boken uppstod efter att jag hade läst mina gamla tonårsdagböcker, och det har också präglat berättelsen väldigt mycket. Jag berättar om sådant jag kan relatera till själv, men i berättelsen finns mina egna erfarenheter bara med som fragment, omstöpta i nya former.
Huvudpersonen Ingrid, kallad Iggy, är självbiografiskt inspirerad – men inte alls något porträtt av Gustavsson själv.
– Jag skapade Ingrid så att jag själv skulle kunna identifiera mig med henne, snarare än att jag baserade henne på mitt egna tonårsjag. Jag är inte Ingrid, men för att göra henne mer trovärdig så h
ar jag utgått från minnet av hur jag själv uppfattade saker. Behovet av att få vara ifred, eller att vara normbrytande på olika sätt, eller känslan av att känna mig granskad och utsatt för andras dömande blickar.
I boken beskrivs en familjekonstellation där Ingrids mamma har en ny pojkvän, men där pappan är helt osynlig. Det är inte alls något sammanträffande, utan ett ställningstagande.
– Att gå ifrån kärnfamiljs-normen är ett medvetet val. Det behövs fler skildringar av familjer som inte är typiska kärnfamiljer. Den biologiska pappan nämns inte för att det inte har betydelse för berättelsen – och inte är någon issue för varken Ingrid eller hennes mamma. Jag är själv uppvuxen så. Jag vet inte vem Ingrids pappa är eller varför han inte finns där, men det blev mycket mer spännande att mamman har en ny pojkvän som Ingrid måste förhålla sig till – också för att hinta om att mamman har ett eget liv, förutom att vara tonårsmorsa.
Sitt sätt att skriva serier, med mycket långsamt tempo, är inspirerat av filmens estetisk. Hon har också varit noga med att låta vardagliga händelser få ta plats.
– Det är inte så mycket dramatiska händelser i "Nattbarn", det är mer en vardagsbetraktelse. Eftersom serier går så snabbt att läsa är det utmanande att göra serier som skildrar långsamma händelseförlopp.
Bakom det allt annat än smickrande sättet att porträttera människor finns en klart uttalad tanke.
– Jag vill inte försköna människor när jag ritar och jag skruvar ibland till det lite extra för att göra det mer intressant. Jag brukar också tänka på att utseendet representerar något mer, ett uttryck eller en känsla. I Ingrids fall har många undrat varför hon har så stor näsa. Egentligen kanske hon inte har det, men jag har ritat henne så för att det är hur hon uppfattar sig själv. Det är mycket roligare att rita detaljer som pormaskar och hårstrån än att rita helt cleana babyansikten. Så ser ju inte folk ut heller.
"Nattbarn" är inte någon rent igenom trevlig berättelse – men det är inte heller meningen.
– En dag kanske jag gör en feel good-serie om ett härligt kompisgäng som dricker caffe latte på en uteservering? Skämt åsido, livet är ju sällan bara feel good och det pågår tusen grejer parallellt som gör livet komplext och komplicerat. Det är både roligare att rita och att läsa om. Identifikation är viktigt.
Däremot tycker inte Gustavssson att "Nattbarn" är en särskilt dyster bok.
– Ingrid har en tråkig tillvaro men jag tycker det finns mycket hopp och humor i boken också.
För att få inspiration till sina mycket detaljerade bilder tittar Gustavsson på fotografier.
– Jag kollar mycket på bilder från sidor där folk vill byta lägenhet. Det är jätteinspirerande att få kolla på folks hem, de flesta verkar inte bry sig så mycket om hur det ser ut när de fotar. Desto bättre för mig!
Detaljrikedomen i Gustavssons serier är det hon uppskattar allra mest.
– Det roligaste som finns är just att rita alla detaljer i någons rum, de berättar något om personen som bor där. Att rita miljön är en del av att skapa en karaktär. Jag är bra på att rita detaljer utan förlagor, men ganska ofta tar jag hjälp av Google ändå, som i fallet med Ingrids rum, då googlade jag "messy teenage room" för att hitta inspiration.
Även valet att skildra tonårsperioden är mycket medvetet – Gustavsson poängterar allt som händer, både psykiskt och fysiskt, med upptäckanden och sökande efter en identitet, gör tonåren till en tacksam ålder att skildra. Dessutom har hon den så färsk i minnet.
I framtiden vill Gustavsson skriva om helt andra saker, till exempel en skräckhistoria om barn som är hemska mot varandra – men den som gillade "Nattbarn" kan glädja sig åt att hon också är sugen på en uppföljare!
Anmäl textfel
