LitteraturMagazinets recension
av HBT-frågan inom äldrevården och andra intressanta ämnen, Hans Lindström
Satiriska sparkar som missar målet
Hans Lindström. Finns det särskilt mycket att säga om denne svenske serietecknare, eller tvärtom inget alls? Den frågan har jag hittills aldrig lyckats besvara - och hans nya bok med strippar gör inte direkt saken klarare.
Jag kan tycka att man ska få driva med allting. Vara elak. Sparka både uppåt och neråt och åt alla andra håll när man ändå är i farten. Jag har skrattat gott åt vissa av Hans Lindströms bilder, medan andra är så osmakliga och rent ut sagt sadistiskt elaka att jag inte kan låta bli att bli illa berörd. Jag är både PK och ömhjärtad, tydligen, för jag tycker helt enkelt inte att sparkarna träffar så pass bra att det blir roligt.
Stripp efter stripp utifrån samma grundidéer, vissa är bara varianter av varandra. Det drivs med hustrumisshandlare, muslimer, invandrare, politiker, feminister och alla andra invånare i Sverige och världen.
Titeln på boken kommer sig av en teckning av en man med rullator och klänning. Under bilden står helt enkelt en tidningsrubrik om att HBT-frågan inte är tillräckligt uppmärksammad i äldrevården. Jag kan bara inte gå med på att humor kan förenklas till en äldre karl i klänning med volanger. Det finns ingen humor i den bilden, förutom i löjet över de som faktiskt både är gamla och HBT-personer.
Annars är det samma bilder som vanligt med män som misshandlar kvinnor, kvinnor som dödar sina misshandlande makar. Inte mindre än tre gånger återkommer en scen med en kvinna och en man som är redo att ha sex när mannen tvekar så pass att kvinnan måste försäkra att hennes könsorgan är kravmärkt. Jag förstår tanken – vi är för ängsliga, vi PK-människor – men seriöst. Tre gånger? Så kul var det faktiskt aldrig.
Nej, den som inte tidigare har älskat Hans Lindström sönder och samman lär nog inte bli mera övertygade av denna volym.
Mottagen: 14 juli 2013
Anmäl textfel
