LitteraturMagazinets recension
av Livet är inte alltid Hawaii, Harry Anderson
Efterfestens kranka blekhet
Harry Anderson som tidigare tecknat seriestrippen ”Söndagsbarn” i Svenska Dagbladet gör debut med ”Livet är inte alltid Hawaii”.
Huvudpersonen i boken heter, precis som författaren, Harry. Bokens Harry är drygt tjugo och han trivs varken med singellivet eller sitt jobb. Medan polarna stadgar sig fladdrar Harry runt i Stockholms nattliv och dövar sin tilltagande ångest inför framtiden med slattar och tröstöl.
Harry är en egoistisk, irriterande och lätt neurotisk figur som säger sig få panikbajsattacker av att åka kollektivtrafik och det saknas inte stunder när han formligen vältrar sig i självömkan. Men ”Livet är inte alltid Hawaii” är inte alls någon pinsamt självutlämnande serieroman.
Istället är det en klarsynt inifrånberättelse om stark vänskap, smäktande krogragg och accelererande alkoholism. Hemligheten är kanske att Harry skildras med alldeles lagom doser av distans, mognad och perspektiv. Det gör honom begriplig och rolig och själva berättelsen nära och angelägen. Bokens Harry må vara ute efter medlidande och förståelse men det är inte hans författare.
”Livet är inte alltid Hawaii” är alltså ingen kletig syndabekännelse. Historien berättas med en ärlighet som gör bortförklaringar obehövliga och även om huvudtemat är alkoholism så bärs berättelsen upp av annat än sprit. Harry är inte så ensam som han känner sig, för där finns Pål och Elsa, en storasyster och Steppo. Steppo och Harry lever i ett slags symbiotiskt bästisskap och Steppo delar Harrys systers frustration över att Harrys drickande blir alltmer okontrollerat.
Bildmässigt använder sig Harry Anderson av funktionella raka linjer och enkel färgläggning i ett avskalat och prydligt strippformat som inte ställer sig i vägen för historieberättandet. Snyggast tycker jag det är i ett avsnitt mot slutet när Harry dricker sig igenom låten ”Moonshiner” av Bob Dylan.
Mottagen: 2 juni 2017
Anmäl textfel
