LitteraturMagazinets recension
av Färjkarlen, Jakob Nilsson
Virrig men vältecknad deckarserie
Jag brukar inte läsa deckare och när jag läste om Jakob Nilssons andra seriealbum baserat på Stieg Trenter-deckare blev jag inte direkt till mig av förväntan, men när jag ändå läste ”Färjkarlen” hoppades jag förstås på att bli positivt överraskad.
Jakob Nilsson tecknar extremt bra, det ska jag konstatera direkt. Han har ett uttryck som, föreställer jag mig, passar väldigt bra till att illustrera böcker på det här sättet. Inte så väldigt konstnärligt, men ändå snyggt gjort och mycket uttrycksfullt. Även om bilderna i sig passar väldigt bra för syftet – en serieversion av en längre bok som någon annan skrivit – så är jag osäker på om historien i sig är nedkortad på ett bra sätt. Jag har inte läst originalboken av Trenter och kan därför inte jämföra, men jag kan konstatera att a) det går väldigt snabbt och ryckigt i Jakob Nilssons adaption, och b) jag har väldigt svårt att hänga med i svängarna.
Själva historien i sig ger inte heller – föreställer jag mig – så bra underlag för en serie, åtminstone inte en som tillfredsställer den som är van vid grafiska romaner och deras möjligheter att berätta historier på ett annat sätt än rena textmassor. Vi har att göra med karaktärer som aldrig får djup eller personlighet och som är indragna i en intrig med extremt många biroller och plötsliga händelser. Trovärdigheten är ungefär 0,0001. Ingen person känns dimensionell, ingen händelse har någon annan betydelse än att ta intrigen till nästa nivå. En man har blivit överkörd och en kvinna har sett honom släpas in i en bil strax innan. Kvinnan blir också neddrogad på en Djurgårds-färja. En fotograf hjälper henne att försöka reda ut mordgåtan, medan polisen inte riktigt tror dem men ändå är hjälpsamma. Med i bilden finns också ett gosedjur, förfalskade mynt och bärgningen av Vasa-skeppet.
Nära slutet får vi plötsligt veta vad som är upphovet till intrigen, men detta sker helt utanför historien och kommer alltså inte hjältarna till del. Därför förstår jag inte alls hur de kan förstå någonting alls. Efter en bok av förvirring kommer slutet och klarar av pannkakan på några få sidor. Intrigen, som blivit tämligen uppblåst genom alla tidigare turer, sjunker ihop med ett fjutt och jag sitter bara snopen och undrar om det är deckaren i sig som gav så litet eller om bearbetningen brister.
Visst finns det även intressanta sidor hos ”Färjkarlen”, som att en viktig person är kvinna och beskrivs som väldigt orädd och framåt. Som helhet är detta dock ingenting för oss deckarskeptiska. Gillar man deckare och seriegenren som sådan är ”Färjkarlen” säkert en riktigt njutbar bok, men vi andra riskerar en förvirrad, oengagerande bok utan direkta höjdpunkter.
Mottagen: 15 december 2012
Anmäl textfel
