Han återvänder ständigt till sin barndoms Öland
Johan Theorin skapar noveller ur nostalgi och skrönor
– Landskap påverkar människor och människor påverkar landskap, säger Johan Theorin som ständigt återkommer till sin barndoms sommarö – både i sina böcker och under de årliga resorna till stugan på norra Öland.
Nya novellsamlingen ”På stort alvar” utspelar sig även den till stor del i det karga landskapet under den stora himlen.
Han har skildrat det öländska landskapet och människorna från förr tidigare, bland annat i spänningsromanerna "Skumtimmen" , "Nattfåk" och "Blodläge". Nu blir det ännu mer Öland i nya novellsamlingen "På stort alvar". Titeln anspelar förstås på den trädlösa hedmarken som finns på delar av Öland och framför allt det tre mil långa "Stora Alvaret" . Boken innehåller 15 korta berättelser skrivna under 30 år. Flera har publicerats förr, i tidskrifter och antologier, några är nyskrivna.
– Landskapet på Öland är nästan som en scen. Det är mer torgskräck än klaustrofobi över det där platta med den stora himlen över. För mig har det även blivit ett mentalt landskap som jag kan glida in i och komma tillbaka till, säger han.
Som liten klev han alltid i land på ön på sommarlovets första dag. Han stannade sedan hos mormor och morfar på norra Öland ända till skolstarten.
– Det blev något magiskt över den här tidsbegränsade perioden med den långa ledigheten, sommarkompisar och utan läxor och allt sånt. Det var aldrig vardag och det blev ett slags sagolandskap för mig, säger han.
Den första novellen i ”På stort alvar” skrev han redan i 20-årsåldern. Den heter ”Vågryttaren” (publicerad första gången 1986) och beskriver känslorna när sommarlovet precis håller på att ta slut och det kommer stråk av kyla i de tidigare så ljumma vågorna. Havet är plötsligt inte lika välkomnande men viljan att stanna kvar i sommaren till varje pris är stor.
– Jag har flyttat runt mycket, bott i Göteborg, Bergslagen, Nora... Men jag har alltid kommit tillbaka till Öland. Det är ”hemma” för mig, säger Johan Theorin.
Somrarna med mormor och morfar präglades också alla muntliga skrönor som berättades som om de vore sanning och självupplevda. Ofta var de lite kusliga och innehöll de någon form av övernaturlighet och varsel.
– Det var ett sätt att umgås, i alla fall i min släkt. Inte så sällan var det rent skvaller. Man hade inte Se & Hör och då var det byskvaller i stället, säger han.
– Min syster hörde också alla berättelser men har tydligen inte tagit till sig dem på samma sätt. Men jag funderade mycket över det jag hört och har tydligen det där filtret som gör att det fastnar, säger han.
Historierna berättades ofta vid fikastunder i det flödande sommarljuset. Men när mörkret föll kom mörkrädslan.
– Det är otäckt på Öland på kvällen. Alla nyanser tappar riktning. Det är ofta så torrt att det knastrar under fötterna när man går. Enbuskarna ser ut som skuggan av en människa och man vet inte vad som gömmer sig bakom, säger Johan Theorin.
Hans noveller är – precis som hans böcker – väldigt inspirerade av alla kusliga öländska skrönor och sägner. Det ljusa på ”solens och vindarnas ö” är ofta beskrivet och behöver inte understrykas mer, tycker Johan Theorin. Han vill ge en annan, mörkare bild.
Men den viktigaste drivkraften till att skildra Öland är den egna nostalgin över det som för alltid är borta. Människor, platser, färjetrafiken...
– Det finns en sorg över det som inte finns kvar. Det är en hel värld som är försvunnen. Alla i mormor och morfars generation är borta. Jag hade velat ha dem i livet och fortsätta prata med dem och ställa frågor, säger Johan Theorin.
Anmäl textfel
