LitteraturMagazinets recension
av En av oss ljuger, Karen McManus M.
Dödligt skvaller i ungdomsdebut
Karen M. McManus är utbildad journalist och jobbar med marknadsföring i USA. ”En av oss ljuger” är hennes debut och hon beskriver den själv som The Breakfast Club med en kriminell tvist.
Fem elever blir orättvist satta på kvarsittning, bara fyra av dem lämnar klassrummet. En elev är död, fyra elever är misstänkta. Vad var det som verkligen hände på kvarsittningen? Vi har den studieinriktade Bronwyn, den populäre Abby, langaren Nate och basebollstjärnan Cooper. En sak är säker: alla har de hemligheter de vill dölja. Och alla var de rädda att Simon, som nu är död, skulle hänga ut just dem i sin skvallerapp About That. Alla ljuger om något, frågan är vem som ljuger om just mordet.
Filmen ”The Breakfast Club” från 1985 åldras faktiskt inte särskilt bra, men McManus har här med hjälp av en mordisk tvist och ett berättande där läsaren får följa alla ungdomar i jag-form gett konceptet ny glöd. Resultatet blir intressant som mysterium, men boken väcker dessutom många tankar om identitetssökande. Dessutom har McManus skapat boken med en tydlig samhällsrelevans.
De fyra ungdomarna blir dömda, uthängda och förföljda såväl av media som staten som sociala medier. Boken berör mycket som är svårhanterligt, som att vara deprimerad, eller olycklig, eller osäker. Och en av ungdomarna visar sig hänga på forum där det diskuteras skolskjutningar och hur det hade varit att skada oskyldiga. Ett svårt men brännande aktuellt ämne, inte bara i USA, utan också här i Sverige.
”En av oss ljuger” är en snabbläst och intensiv ungdomsbok i high school-miljö och med tydliga pusseldeckarinfluenser. Intrigerna avlöser varandra snabbt, skvallret flödar och vänskaper bryts och bildas. Det är intressant hur McManus medvetet spelar på klyschor och överanvända karaktärstyper, för med just ett väl använt karaktärsregister tillåts läsaren vara med och försöka luska ut vem som faktiskt är den skyldige utan att tvingas tänka och engagera sig alltför mycket.
Tvisten som jag väntade på kom dock aldrig, och avslutningsvis sitter jag och funderar på om det är jag som hade ett mycket bättre avslut på boken i mitt huvud, eller om McManus faktiskt skickligt lyckades kollra bort mig. Genom att inte kollra så mycket alls.
Mottagen: 24 september 2017
Anmäl textfel
