LitteraturMagazinets recension
av Labyrint Illumination, Karin Pasche
Färden mot upplysning
Äventyret fortsätter för Julia, Jake och Job. I Karin Pasches debut "Vägen in" fann de labyrintens mitt. I uppföljaren "Illumination" söker de svaren på nya gåtor.
"Illumination" är en mer avskalad bok med färre kringhistorier jämfört med den föregående delen. Handlingen i den första boken utspelar sig uteslutande i Stockholmstrakten medan "Illumination" är mer av en intensiv roadtrip. Göteborg, Karlskrona, Gotland, Värmland, Tyskland och Spanien är skådeplatserna när den i första boken lite trevande konspirationshistorien verkligen tar fart. Nu är storföretagen inblandade på riktigt, människor dör, allt är på allvar.
Karin Pasches Labyrint-serie hittills är en helt unik läsupplevelse, jag kan inte påminna mig om att jag läst något liknande av en svensk författare. Det är nästan anmärkningsvärt att böckerna inte gavs ut på engelska direkt, för den internationella marknaden torde vara stor. Jag tror dessvärre att det kommer ta lite tid innan svenska läsare får upp ögonen för begåvningen Karin Pasche, och det är synd. För "Vägen in" var bra, till och med riktigt bra. "Illumination" är ännu bättre.
Så mycket mer om handlingen vill jag inte avslöja annat än att Julias oförklarliga men rätt harmlösa förmåga utvecklas till något annat, samtidigt som Jake får svårt att hantera tillvaron. Jake, som är omslagspojke till "Illumination", och som har ägnat de senaste tre åren av sitt liv åt att söka efter sin far, får sina rutiner satta ur spel. Sömnlösheten blir värre och minnesluckorna fler.
Vid sidan av övertygande konspirationer, action, spänning och drama visar Karin Pasche även prov på trovärdiga skildringar av paranoia, psykisk ohälsa, självmedicinering och medberoende. "Illumination" är helt enkelt en nagelbitare av rang.
Mottagen: 5 november 2018
Anmäl textfel
