LitteraturMagazinets recension av Tusende våningen, Katharine McGee
Tusen våningar tonårsdrama på ostadig grund
Katharine McGee har i sin debut ”Tusende våningen” försökt förnya framtidskonceptet som så länge varit populärt i ungdomslitteraturen. Boken har hyllats i USA och beskrivits som en bok för de som gillat succéer likt Gossip Girl och Pretty Little Liars.
McGee tar vänskap, privilegier och lögner till framtiden och flyttar in dem i ett tusen våningar högt torn där teknologi och automatisering gör att du aldrig behöver lämna tornet, någonsin. Året är 2118 och större delen av New York City är samlat i ett enda tusen våningar högt torn. I tornet finns allt du kan tänkas behöva under en livstid. En livstid som sannolikt spenderas med att försöka ta dig och din familj så långt upp i tornet som möjligt, för ju högre upp du är, desto mer extravagant är din tillvaro. I bokens prolog faller en ung kvinna ner från tornets högsta våning. Vem är kvinnan, och varför faller hon? McGee låter oss följa livet i tornet ur fem ungdomars perspektiv tre månader innan kvinnan faller och medan ungdomarna trasslar in sig allt mer i varandras liv kommer läsarna allt närmare svaret.
Avery är tjejen som är genetiskt designad för att vara prefekt. Hon är tjejen som verkar ha allt, men som aldrig kan få det hon verkligen vill ha. Leda har precis kommit ut från drogrehabilitering och kämpar med sin tillvaro som drogfri, samtidigt som hon ständigt påminns om anledningen till att hon började missbruka från början. Eris är partypinglan som levt ett liv i lyx men vars värld plötsligt vänds upp och ner när hennes föräldrars hemligheter kommer fram. Rylin bor i tornets nedre del och kämpar för att försörja sig och sin lillasyster. Watt är det programmerande geniet från tornets nedre del som med hjälp av AI:n Nadia (som han byggt olagligt och opererat in i hjärnan för att ingen ska hitta henne) tar sig an hackerjobb för att ha råd med college.
Med den smarta prologen försäkrar sig McGee om att läsaren ständigt har en anledning att läsa vidare, och det behövs, för boken är både lång och stundvis oengagerade. Narrationsvalet att låta fem olika karaktärer parallellt fokuseras stjälper när minst tre av dessa karaktärer är så lika det inte går att skilja dem åt. Skeva familjesituationer, mörka hemligheter och utsatta situationer visar sig vara bokens återkommande teman. Det är ämnen som har potential att vara både intressant och fängslande, men för den mer kritiska läsaren visar sig snart en världsgrund som är full av både stereotyper och underliggande rasism.
Såklart är det alla etniska minoriteter som bor längre ned i tornet och tillhör den lägre klassen. Såklart är den artificiellt skapade Avery (vars föräldrars DNA manipulerats med en hel förmögenhet för att de ska bilda den perfekta dottern) lång, slank, vit och blond. Såklart är den bästa vännen mörkhyad och ständigt förbisedd. Såklart är det tekniska geniet från bottenskiktet i tornet en kille (från Irak) och såklart är det den bisexuella från tornets toppskikt vars värld rasar samman och som tvingas flytta ned till botten.
McGee har i intervjuer uttalat sig om att hon ville skriva en framtidsroman för ungdomar som inte kan placeras in i dystopigenren. Men för mig är ”Tusende våningen” en utav de mest nedslående dystopierna jag läst på länge. Med alla möjligheter ett framtidskoncept ger har McGee ändå valt att skildra en värld som inte är särskilt olik vår egen alls. Kanske är jag krass, men den läskigaste framtiden jag kan tänka mig är den som ser ut ungefär som den värld vi lever i idag, bara med några ytterligare teknologiska utvecklingar och några extra våningar att falla ned från.
Ändå går det inte att komma ifrån att boken är smart. McGees ”Tusende våningen” kan gott och väl vara startskottet till ungdomsboksvärldens nya hype. För idén är i grunden bra, det är vid genomförandet som det brister lite. Mina egna ord till trots kommer jag dessutom med all sannolikhet läsa även bok två när den dyker upp, för jag vill gärna vara med och känna efterskälvningarna av det mysterium som prologen byggde upp.
Mottagen: 4 augusti 2017
Anmäl textfel