Trampa på ömma tår eller inte?
Hur svårt kan det vara?
Mian Lodalen och Malin Tudor har nyligen kommit ut med "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" – en humoristisk bok om varför alla kvinnor, eller åtminstone fler kvinnor, borde vara flator. Det är på många sätt en snärtigt rolig bok, men den saknar vissa saker. Till exempel en transkompetent blick.
Först intervjuas en kvinna som tog steget till att älska kvinnor efter att ha varit ihop med en transkille. Det är ett liv, det är en självbiografisk berättelse – okej, låt gå för det, även om jag vet att samma persons berättelse i ett annat sammanhang gjorde en del transkillar jag känner ganska upprörda och fick mig själv att sucka trött.
Sedan talar Tiina Rosenberg, Sveriges expert på queer-teori, om att kvinnor som begär maskulinitet inte nödvändigtvis behöver begära en manlig kropp. De kan också begära en maskulin kvinna eller en transman. Också ett rött skynke för alla transpersoner som slåss för att inte behöva bli en egen art –men visst, jag kan fortfarande svälja detta.
Så kommer det som blir droppen för mig. I ett avsnitt listas olika sorters flator och en av dessa flatsorter är "Trannyn". Redan rubriken i sig är ett nedsättande ord på transpersoner. I texten står att transkillar antagligen inte ser sig själva som flator, men att vissa har kvar kvinnliga könsdelar och därför gränsar till att vara just – flator.
Det är så extremt tröttsamt, det här. Att det inte går att uttrycka sig på ett vettigt sätt om transpersoner. Att det inte går att lyssna på oss. Våra erfarenheter, våra berättelser om oss själva. Till exempel det faktum att vi är det vi faktiskt är – inte det vi föddes som. Och förstås: att det är vi själva som har rätt att avgöra vad vi är och inte är.
En transkille är en kille - och hans liv kommer tyvärr att behöva vara en kamp för att få vara det. En person som utkämpat och utkämpar den kampen är kille, även om det inte finns några riktigt bra sätt att genom operationer skapa manliga könsorgan. Det spelar ingen roll hur vi ser ut utan kläder och kroppen är ingen ursäkt för att underkänna någons könsidentitet.
Visst, den här boken är satir, varje sida dryper av komiska blinkningar – men det är så fult att sparka nedåt. Transpersoner är en oerhört utsatt grupp. Vi har inte det ringaste behov av mer humor på vår bekostnad. Hur förlaget kan påstå att de inte förstod att det hela var nedlåtande förrän boken redan hade tryckts är en svårförståelig gåta.
Ni vet hur det är. Ibland dyker de upp, de där som menar att ingenting får sägas längre. Allt kan kränka någon, så enda sättet att göra alla nöjda är att hålla tyst. Jag tycker nog att det snarare är ganska svårt att begå de uppenbara övertrampen, för den som har någon form av eftertanke och insikt – men visst är det svårt att göra allt rätt hela tiden.
Jag som själv är både transperson och, hoppas jag, transkompetent kommer också på mig själv med olyckliga formuleringar då och då. Det går inte att skapa något där ingen kan hitta något att anmärka på – men det går åtminstone att uppriktigt försöka.
I veckan satt jag på jobbet och började bläddra i en bilderbok gjord av en av mina absoluta favoritserietecknare: Joanna Rubin Dranger. Boken ifråga heter "Nell leker inne" och verkade först riktigt perfekt vad gäller att gå utanför stereotyper. Till exempel är huvudpersonen en stark tjejkaraktär som inte är vit – det finns nog med blonda, blåögda barn i barnböcker redan!
Så insåg jag att pappan i berättelsen finns med på en enda bild, medan mamman är med på nästan varje uppslag. Går det att kräva att en bok som faktiskt försöker vara medveten också ska lyckas med att porträttera aktiva, viktiga fäder – eller är det för mycket begärt? Var går gränsen för hur korrekt något ska behöva vara - vad är bara fånigt att kräva av ett verk och vad är faktiskt rimligt? Jag har inga färdigstekta svar, men jag vill gärna att vi alla funderar, utan att fastna i resonemang om PK och censur.
Ännu mer förvånad blev jag när Rubin Dranger i en Snövit-saga, tecknad för Feministiskt Initiativ och utgiven i våras, hade med ett uppenbart blackface på flera bilder. En karaktär i berättelsen, som inte har några repliker, är karikatyren av en karikatyr av en pick-a-ninny – alltså en stereotypt nedsättande bild av svarta. Rubin Dranger har varit en av de mest medvetna och aktiva debattörerna i diskussionen om sådana karikatyrer i barnböcker, till exempel Lilla Hjärtat. Det här var ingen barnbok – men ändå. Vad fyller den här avbildningen för funktion? En konstnärlig ironi? Jag vet faktiskt inte – och jag förstår inte.
Jag vet att det är lätt att råka att trampa någon på tårna, men ibland undrar jag ändå: hur svårt kan det vara att inte hoppa jämfota på ömma tår och öppna sår?
Anmäl textfel
