Om riskerna med att göra passionen till sitt jobb

Jag bollar med mina och andras ord nästan varje vaken timme. Därför måste jag hålla hårt i frivilligheten, i nyfikenheten. Jag är livrädd för att skrivandet ska gå på slentrian.

För ett antal år sedan upptäckte jag tjusningen med mat. Läsa, laga, testa, blanda, prova, röra, knåda. Lägga upp det jäkligt snyggt till gästernas ohh-ande och mmm-ande. Dofterna, känslan i händerna, smaken när man tagit lite mer sånt och kanske lite av det här också. Det var tidernas kärlekshistoria som växte fram där mellan hyllorna på Konsum, mellan mig och kokkonsten, mellan mig och bakglädjen. Berusad av kärleken ville jag naturligtvis inte ägna livet åt någonting annat än matlagning. Alla sinnen, varje vaken minut. Så jag beslutade mig för att göra passionen till mitt jobb, för att den aldrig skulle få en chans att slockna, för att jag inte kunde tänka mig mitt liv utan detta ständiga glädjerus.

Jag har gjort många dumma saker, men detta att göra ett brinnande intresse till en inkomstkälla hamnar högt på topplistan"

Jag har gjort många dumma saker, men detta att göra ett brinnande intresse till en inkomstkälla hamnar högt på topplistan. Det är nämligen lätt hänt att det sker något med förhållandet när man försöker sätta regler och ramar på det med sådant som anställningsbevis och veckoarbetstid. När grossisternas prislistor ska bestämma vad ens händer ska jobba med. När den pirriga förälskelsen man kände för jorddoftande morötter och krispiga gröna blad ersätts av slentrianmässigt konservburksöppnande. När man vaknar upp och inser att livet i köket mest består av disk, att de missnöjda gästerna alltid kommer att vara fler än de saliga hur brett du än ler, hur mycket dina fötter än blöder.

Kärleken dog. Jag försöker hitta tillbaka till den med alla medel. Försöker lappa ihop förhållandet med färska kryddor i fönstret, svulliga dinkeldegar och sjutton sorters oljor. Bläddrar i de glättiga matporrtidningarna och försöker känna någon slags upphetsning. Kommer på mig själv med att stirra ut genom fönstret och tänka på refrängen istället.

Varför berättar jag det här? Borde jag inte skriva om litteratur istället? Det är faktiskt det jag gör. För jag har ju även en passion för språk. För skrivandet, jakten på de rätta orden, de påhittade antihjältarna, de hejdlösa dialogerna. Jag är ständigt på min vakt för att inte förlora intresset. Jag är livrädd för att skrivandet ska gå på slentrian, för att läsandet ska bli ett tvång, för att jag ska bli slarvig och oengagerad. Om min kärlekshistoria med språket blir en enda lång nio-till-fem-gäspning, vad har jag då?

Jag jobbar med språk och skrivande och när jag är ledig läser och skriver jag ännu mer. För mig själv, för barnen, för er andra. Jag bollar med mina och andras ord nästan varje vaken timme. Jag har alltså än en gång tagit risken och gjort passionen till mitt jobb, samtidigt som den är min hobby. Därför måste jag hålla hårt i frivilligheten, i nyfikenheten. Variera mig och byta sammanhang och ämne för att inte fastna. Prova nya vägar och röster. Tillåta att lusten inte alltid finns där. Inte stänga in den med regler och ramar och ge den konstgjord andning. Det är enda sättet att få den att komma åter.

Anmäl textfel