Vardagsanteckningarna blev en bok
Sebastian Lönnlöv: "Jag fick nog av att inte räcka till"
LitteraturMagazinets Sebastian Lönnlöv är aktuell med boken "Varje dag är en vårdskandal", en personlig berättelse om arbetet inom omsorgen. Här skriver han själv om hur boken kom till.
"Är lite osäker på det jag skriver." Så inledde jag, för mer än tio år sedan, ett Word-dokument med namnet Författardagbok. Sextonåringar är ju, milt sagt, oslagbara på pretentioner.
Dokumentet jag då började skriva på har nu hunnit bli 250 sidor långt. Textproduktion är min starkaste sida – och samtidigt den allra svagaste. En stor mängd manus har under årens lopp vuxit fram och åkt på refuseringsrundor. Om jag kunde skulle jag söka upp alla lektörer jag plågat och be dem om förlåtelse. Jag har i alla fall blivit bättre på att inte bara skriva och gå vidare, utan också vända tillbaka, stryka bort, jobba om.
När jag hade fyllt tjugo och börjat på sjuksköterskeutbildningen förde jag dagbok från dag ett. Om hur jag tänkte och kände, vad jag var rädd för och vad jag såg fram emot. Under praktikperioden blev det än mer akut. Jag behövde formulera allt jag var med om, varje dag.
Jag blev aldrig sjuksköterska. Jag hoppade av direkt efter praktiken och läste litteraturvetenskap istället. Samtidigt började jag extrajobba inom omsorgen, eftersom det kändes mera givande än alla andra okvalificerade timvikariat jag provade på. Hellre se in i ögon och vara nära än att packa kartonger och sortera post. Samtidigt återupptog jag antecknandet. Det var nödvändigt att få kasta upp alla känslor efter ett arbetspass som vårdbiträde bland dementa damer och herrar.
Jag hoppades att jag skulle vänja mig vid arbetet med tiden. Istället fick jag, ännu mer för varje dag som gick, nog av att aldrig räcka till. Inte hinna trösta eller underhålla. Bara det nödvändiga - och knappt ens det. När jag fick jobb på bibliotek istället landade jag lättad i en värld av böcker. Läste och sorterade. Skrev och blev refuserad.
En dag klack det till, som insikter tenderar att göra. Jag hade aldrig kunnat gå vidare och glömma mitt tidigare yrkesliv. Jag hade hundratals sidor vårdvardag som samlade damm på hårddisken, samtidigt som både förändringar och djupare debatter uteblev. Jag rotade fram, läste igenom alla osorterade intryck och fick en oerhörd lust att sortera dem. Om texterna fick komma fram ur sitt ide skulle de kanske kunna väcka diskussioner om vilket liv vi vill att äldre ska ha rätt till – och vilka förutsättningar personalen behöver för att kunna utöva omsorg.
Efter många strykningar och tillägg blev det en faktabok, men en personlig sådan, där debattartiklarna har sällskap med oerhört personliga passager. Och ungefär samtidigt blev jag författare.
Det där mastodontdokumentet vid namn "Författardagbok" behöver förhoppningsvis aldrig konfronteras med andra ögon än mina – men ett annat slags dagboksanteckningar går att läsa, eftersom det gick att vaska fram något ur textmassorna. Omsorgens vardag, med både genuina möten och livsfarliga brister.
Anmäl textfel
