LitteraturMagazinets recension
av Kurragömma, M. J. Arlidge
Spänning som inte når fram trots rätt ingredienser
"Kurragömma" är den engelske författaren M. J. Arlidges sjätte fristående bok om kriminalkommissarie Helen Grace. Hon har visserligen blivit fråntagen sin yrkestitel men fortsätter att utreda mord.
Precis som i förra boken "Nu i ro slumra in", visar M. J. Arlidge prov på tät action och en uppsjö cliffhangers. Helen Grace har sju veckor kvar till rättegång och sitter inspärrad på det gamla kvinnofängelset Holloway där konflikter och intriger frodas. I egenskap av före detta polis är det naturligtvis extra svårt för Helen med alla hierarkier och grupperingar inom fängelsets murar. En del av internerna har hon till och med varit med om att sätta dit.
På utsidan kämpar Helens vän och före detta kollega Charlie med att rentvå henne och finna bevis på att hon är oskyldig. Utanför arbetstid spanar hon oförtrutet efter den rätta mördaren medan Sanderson, som tagit över Helen Graces position, har mer akuta problem att sysselsätta sig med.
"Kurragömma" innehåller väldigt många spänningsingredienser, inte minst skådeplatsen – ett gammalt fängelse med råttor, spyflugor och kackerlackor. I den mardrömslika miljön som Helen försöker anpassa sig till dröjer det dessutom inte länge förrän fångar börjar hittas mördade i sina celler. Det går alltså en mördare "lös", en mördare som tycks kunna ta sig igenom låsta celldörrar och som lämnar vanställda kroppar efter sig.
Till min egen stora förvåning fångas jag ändå inte av "Kurragömma". Första halvan läser jag visserligen fort, men när jag sedan råkar lägga ifrån mig boken ett tag glömmer jag alldeles bort att jag läser den. Inför förrän ett par veckor senare kommer jag på det när jag försöker dra mig till minnes hur boken slutade, och det är inget bra betyg till en bok inom spänningsgenren.
Det är egentligen inget fel på vare sig intrigen och språket och jag förstår de läsare som tycker att det är väldigt spännande. Men jag lyckas tyvärr inte engagera mig i alla interner och fångvaktare. Det är för många namn, för många intriger och för många småkonflikter. Spiken i kistan för mig är att det först är när Helen Grace kommer till Holloway som morden där börjar begås. Författaren utsätter Helen Grace för så mycket att trovärdigheten försvinner någonstans på vägen.
Mottagen: 21 maj 2019
Anmäl textfel
