LitteraturMagazinets recension
av Jag har inte råd : Sorrow nr 5, Marcus Stenberg
Litterär vinst på ekonomisk förlust
Marcus Stenberg är fotograf och kulturarbetare. Han bloggar på bokhora och debuterar med “Jag har inte råd”.
År 2015 var Marcus Stenberg ekonomi så pass ansträngd att han övervägde ännu ett lån, för att kunna köpa något snyggt att ha på sig i Lyxfällan. Det blev emellertid ingen medverkan i Lyxfällan. Det blev en blogg istället: “Sorrow n° 5” – om ett köpfritt år. Och bloggen blev en bok.
“Jag har inte råd” handlar om habegär, köphets och kulturvärldens många gånger problematiska arbetsvillkor. Det är intressanta ämnen, absolut. Men faktum är att boken kunde handlat om i stort sett vad som helst. Styrkan ligger nämligen i Marcus Stenbergs intensitet, ärlighet och nerv. Habegäret beskrivs på ett sånt sätt att till och med någon som snarare ser konsumtion som ett nödvändigt ont än som ett nöje kan förstå det nödvändiga med att äga.
“Jag måste ha de båda soundtracken som Darling gav ut, nyckelringen, tygväskan. Jag har alla nu men jag måste ha dem i bättre skick. Måste ha t-shirten, helst en i varje färg. Jag måste ha den specialdesignade som Lovisa Burfitt gjorde. Jag måste ha pepparsprayen de sålde i shoppen längst bak i tidningen innan pepparspray blev olagligt. Jag måste ha varje nummer i perfekt skick och sedan måste jag ha ett nummer i reserv.”
Marcus Stenbergs bok får mig att tänka på den gamla tidskriften Darling redan innan han nämner den. Det är något med den spontana men ändå genomtänkta tonen och det associativa textkollage som tar form när författaren månad för månad flyhänt hoppar mellan pådrivande mejl till före detta arbets- och uppdragsgivare, kunderna i bokhandeln där han jobbar deltid och utsvävande essäer där han vänder och vrider på köpande (och köpare). Träffsäkra analyser till trots består affektionerna till exklusiva kläder, parfymer, böcker. Nio månader in i det köpfria året skriver han:
“Inte ens nu när jag ägnar all min fritid åt att läsa och skriva om det meningslösa med konsumtion försvinner köpsuget.“
Även om Marcus Stenberg hela tiden utgår från sig själv, sitt liv och sin ekonomi duggar populärkulturella och historiska referenser tätt - på ett angenämt sätt. De regelrätta och väldigt personliga dagbokssekvenserna kommer i det närmaste som överraskningar eftersom mycket av det han skriver om handlar om annat, och andra.
Det är verkligen tur att Stenberg slapp undan Lyxfällan när resultatet blev en så snygg och lovande debut.
Mottagen: 14 november 2017
Anmäl textfel
