Recension
av Cinder, Marissa Meyer
Askungen i ny tappning
Det är avlägsen framtid. Östra Samväldet, (före detta Asien) är ett mäktigt rike med avancerad teknik. Människor betjänas av Androider; mänskliga robotar och Cyborger; personer med inopererade metallbitar.
Eftersom en cyborgerna har metall i sig räknas de inte som riktiga människor. Östra Samväldet har problem. En förskräcklig pest härjar. Dessutom lever man under ständigt hot från Lunarerna, ett folkslag som härstammar från jorden men som bott så länge på månen att de inte längre anses mänskliga.
Marissa Meyer har fräschat upp den gamla sagan om Askungen till spännande science fiction. Vi slipper sjungande möss, magiska pumpor och andra irriterande grejer, men givetvis finns den elaka styvmodern med samt två styvsystrar, varav bara en är elak.
Askungen själv, eller Cinder som hon kallas, är en kompetent mekaniker. Hennes skicklighet i att laga Androider gör att Prins Kai, Östra Samväldets kronprins, får upp ögonen för henne. Cinder och hennes systrar vill alla gå på balen som hålls varje år, men Cinder är en cyborg och cyborger passar inte in på fina baler. Dessutom skulle Adri, hennes kärlekslösa styvmor, aldrig låta henne gå.
Drottning Levana, Lunarernas grymma drottning, vill gifta sig med Prins Kai för att försöka få makt över jorden. Prins Kai måste försöka rädda sitt rike och frågan är om Cinder kan hjälpa honom.
Det här är Science fiction när det är som bäst; underhållning, tekniska fantasier och spänning. Boken säger också något väsentligt om utanförskap; vad är det som gör en människa mänsklig och när slutar man vara människa?
Marissa Meyer tackar sina föräldrar som lät henne sitta och skriva larviga historier under sommarlovet, "när jag förmodligen borde ha rensat ogräs". Läsarna tackar nog också.
Mottagen: 17 september 2012
Anmäl textfel
