LitteraturMagazinets recension
av En nästan sann historia, Mattias Edvardsson
Spänningsroman med utgångspunkt i litteraturens kraft
Recensenten hade i uppgift att skriva ytterligare en recension om en bok som har en delvis verklig bakgrund. Det var inte första gången han tog sig an en roman av Mattias Edvardsson. Denna gång var det en roman som till ytan verkade vara en spänningsroman á la ”Den hemliga historien”. Men ”En nästan sann historia” visade sig också vara en lek med romanen som metod att berätta något om en verklig händelse.
I romanen är det Zackarias Levin som arbetslös återvänder till hemtrakterna kring Lund efter några år i Stockholm som journalist och med ett nyligen kraschat förhållande i ryggsäcken. Han bestämmer sig för att ta upp författardrömmen som han närt och skriva en bok, ”Den osynlige mördaren” ska handla om händelserna 20 år tidigare då hans kompis blev misstänkt för mordet på den kände författaren Leo Stark. Händelseförloppet i den (troligen) verkliga boken ”En nästan sann historia” varvas med den fiktiva romanen om det verkliga fallet. Den metafiktiva inramningen funkar och blir en härlig krydda för den litteraturälskande läsaren.
För lika mycket som det är en spänningsroman som recensenten läser, är det också en berättelse om litteraturens tillblivelse. Våndorna kring författarskapet skildras såväl i Zackarias eget romanprojekt som i när han berättar om Leo Stark, det hängivna gäng studenter som samlades kring honom och Li Karpe, poeten som var deras lärare vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund. I recensentens ögon verkade det som om Edvardsson ville skildra författarskapets lockelser och våndor samtidigt som han kommenterar var verkligheten slutar och litteraturen tar vid.
I Edvardssons debut ”Dit drömmar färdas för att dö” hanterade han just ett verkligt fall men valde att berätta om det i romanform. Genast ställdes frågan om vilket ansvar författaren har i den sortens litteratur. En medelmåttig bloggare skrev till exempel: ”Det är också problemet med den fiktiva romanen när den ligger så nära verkligheten, vad är ”sant” och vad är uppdiktat? Personligen hade jag nog hellre läst ett dokumentärt reportage när verkligheten och dikten ligger så nära varandra.”
I ”En nästan sann historia” återkommer temat när Zackarias diskuterar sin bok med studentkompisen Fredrik:
”Friskriver man sig från moralen genom att kalla sin text roman? Det är trots allt verkliga människor du skriver om. Jag trodde att du hade lite högre anspråk än så. Är det bara vilda spekulationer du sysslar med?”
Replikskiften av det slaget och olika referenser till Edvardssons eget författarskap spär ytterligare på metakänslan. Recensenten som gillar den sortens intertextuella referenser myser, men oroar sig också lite för hur det ska beskrivas på ett sätt så att det ska bli tydligt.
För Zackarias blir romanprojektet något som inte bara river upp gamla minnen hos honom själv och de gamla bekanta från studietiden. Han tvingas omvärdera vad han var med om och genom sina efterforskningar sätter han också saker i rullning som får historien att ta en ny vändning. Romanens kraft visar sig vara svår för honom att hantera. Edvardsson hanterar dock sitt originella romanbygge på ett skickligt sätt. Recensenten blir såväl underhållen som övertygad av den välskrivna berättelsen som lyckas hålla sig på rätt kurs trots förvecklingarna.
Mottagen: 9 oktober 2016
Anmäl textfel
