Spänninsromanen är bare en yttre form
Ninni Schulman vill skildra utanförskapet i glesbygden
För Ninni Schulman är spänningsromanen bara en yttre form.
– Jag vill berätta om människor som känner sig annorlunda och ge ett annat perspektiv på glesbygden. Det är speciellt att bo i en ort där man river hyreshus och monterar ner. Folk får en känsla av att allt bara går utför. Det här hade jag berättat om även om jag skrivit en vanlig roman, säger hon.
2010 kom Ninni Schulmans debutroman "Flickan med snö i håret". Hon var då 35 år och hade till slut infriat sitt stående nyårslöfte – att skriva en roman.
– Jag gav samma nyårslöfte varje år, men det blev inget. Till slut började jag förakta mig själv för det där, berättar hon.
Ironiskt nog var det när hon för första gången på 15 år inte gav något nyhetslöfte om att skriva en bok som hon på allvar kom igång med "Flickan...".
– Jag var tvungen att släppa tankarna på att skriva en Augustpris-bok och bestämde mig för att skriva en spänningsroman. Det var ett sätt att komma ifrån de språkliga prestationskraven, säger hon.
Karaktären Magdalena Hansson, lokaltidningsjournalist och hjälte i Ninni Schulmans romaner, uppenbarade sig för henne i januari 2007.
– Jag kommer jätteväl ihåg det. Jag satt i en fåtölj och virkade och plötsligt kom jag på inledningen, berättar hon.
Hon jobbade då som journalist på tidningen Expressen och skrev boken på sin bärbara jobbdator.
– Jag skrev disciplinerat på lediga stunder.
Efter bara ett par månader hade hon fått ihop 125 000 tecken, cirka 60 sidor. Men då satte tekniken stopp för skapandet. Plötsligt en dag gick nämligen hårddisken på datorn sönder.
– Allting försvann, pang bom. Jag blev fruktansvärt knäckt och tänkte att det är kanske inte meningen att jag ska skriva en bok. Jag gjorde ett uppehåll i ett och halvt år, jag kunde inte börja om.
– När jag började skriva igen blev det inte exakt samma historia som första gången – även om grundtanken var densamma. Jag tror egentligen att det blev mycket bättre när jag började om, jag hade hunnit tänka några varv till.
Idén till ”Pojken som slutade gråta” kommer från en verklig händelse – ”gryningspyromanen” som härjade i södra Sverige.
– Det var vidrigt och jag funderade på hur det skulle vara att ligga i sin säng på natten och vara rädd för att det skulle börja brinna, säger Ninni Schulman.
– Man använder väl det man är rädd för själv.
Efter succén med ”Flickan med snö i håret” kan Ninni Schulman skriva böcker på heltid.
– Det är en dröm som gått i uppfyllelse. Det är jättelyxigt, säger hon.
Inför första boken var hon väldigt nervös över vad recensenterna skulle tycka. Men när ”Pojken som slutade gråta” släpptes i januari 2012 var hon mer spänd över vad läsarna skulle tycka.
– Nu är det ju andra än jag som lärt känna de här karaktärerna. Man vill ju inte att folk ska säga att ettan var bra men tvåan var dålig, säger hon.
I båda böckerna finns ett stråk av melankoli och vemod som blivit lite av Ninni Schulmans signum.
– Jag skulle nog ha svårt för att skriva en romantisk komedi, säger hon.
Hon vill skildra människor som känner sig annorlunda och det sociala livet i den lilla orten.
– Det kan vara både positivt och negativt. Är man bra på något kan det vara väldigt uppmuntrande att bo på en liten ort men har man gjort något fel är det svårt bli av med en stämpel man fått.
Den karaktär som hon själv känner sig mest lik är polisen Christer Berglund som är lite tungsint samtidigt som han är väldigt ambitiös.
– Folk frågar alltid om Magdalena är mitt alter ego men så är det inte. Hon är helt och hållet ett påhitt. Däremot kan jag hennes jobb väl eftersom jag själv jobbat på lokalredaktionen i Hagfors, säger Ninni Schulman.
Så fort det lugnat sig kring boksläppet av ”Pojken som slutade gråta” ska Ninni Schulman sätta sig ner och skriva fortsättningen – som hon redan har tänkt ut i stora drag.
– Tanken är att det ska bli tre eller fyra i serien, säger Ninni Schulman.
Anmäl textfel
