LitteraturMagazinets recension
av Doktor Sömn, Stephen King
En mer omständlig Stephen King följer upp "The Shining"
I skräckmästarens nya roman har pojken från "The Shining" vuxit upp. Boken tjänar på att läsas som en fristående uppföljare – för det här är en annan sorts skräckroman än "Varsel / "The Shining" som kom för 35 år sedan.
När Stephen King kommer med en ny roman är det alltid en stor händelse i litterära sammanhang och platsen på bästsäljarlistorna är nästan garanterad. Förväntningarna höjdes dock över det vanliga då det stod klart att han skulle släppa en uppföljare till en av sina bästa romaner, "Varsel", som filmatiserades med titeln "The Shining" för 35 år sedan. Det verkade som att den gamle skräckmästaren hade fått hybris, för hur skulle han kunna återupprepa succén med ”Varsel”?
Om man räknar med en liknande roman som ”Varsel” finns det en risk att man blir besviken, för detta är en annan sorts skräckroman. Boken tjänar på att läsas som en fristående uppföljare för det är en spännande berättelse i sig själv. I ”Doktor Sömn” möter vi Danny Torrance som var fem år när han utsattes för spöken och sin vansinnige far i det insnöade Overlook hotell. Nu är han vuxen och har fortfarande kvar sin synska förmåga.
Det sociala arvet har varit påfallande tydligt i Dannys liv. Barndomens betydelse för hur vi utvecklas i livet löper som en röd tråd genom boken. Danny använder sprit och droger för att bearbeta traumat i uppväxten och för att döva sina övernaturliga förmågor. Paradoxalt nog har han då blivit allt mer lik den far som bidrog till de hemska minnen som han försöker glömma.
Den tydligaste skillnaden mellan ”Varsel” och ”Doktor Sömn” är att King har lagt till en vampyrliknande stam till handlingen. De lever framför allt på personer som har liknar Danny. Eftersom de synska förmågorna är starkast hos barnen är det dessa som hotas mest av sektens härjningar.
En intressant omständighet som King har lagt till angående vampyrerna är att de i boken har blivit väldigt försvagade. De är mer mänskliga än den klassiska vampyren, men det har också gjort dem mer mottagliga för mänskliga svagheter. King har tidigare kritiserat den populärkulturella trenden där vampyren blir mindre monster och mer människa.
När Danny efter år av festande börjar ta tag i sitt liv och stadgar sig får han arbete på ett hospice i en liten stad i New Hampshire. Där får han kontakt med Abra Stone, en flicka med förmågor som får Dannys att blekna i jämförelse. Naturligtvis är vampyrerna mycket intresserade av henne och som Abras mentor blir det Dannys uppgift att försöka skydda henne.
På samma sätt som Danny har fått kämpa mot sina spöken är det oundvikligt att Abra måste möta sina. Den som kan sin King känner igen temat där huvudpersonen tvingas möta ett öde som verkar mer eller mindre förutbestämt. Om man hamnar som karaktär i en King-bok gäller det att gilla läget och tro på sig själv.
Igenkänningen från andra verk i Kings digra back-list är inte bara begränsade till det existentiella temat. Det märks att författaren har haft kul då leklusten är tydlig i texten. Förutom de nya karaktärerna och de nostalgiska tillbakablickarna har han kryddat med blinkningar till andra författare och referenser till andra delar av King-världen. Det gör också ”Doktor Sömn” till en högtidsstund för alla King-älskare.
Uppföljaren blir aldrig riktigt som originalet och King har själv lagt in en brasklapp i efterordet för att ursäkta detta. Det skiljer drygt 35 år mellan böckerna och det märks. Den King som skrev ”Varsel” på 1970-talet var lite mer rakt på som författare. I strävan efter att hela tiden utvecklas litterärt känns det som att King på 2010-talet är lite mer omständlig. Det var tydligt i ”22/11 1963” och det går igen även i ”Doktor Sömn”.
Mottagen: 15 februari 2014
Anmäl textfel
