LitteraturMagazinets recension
av Ödesmark, Stina Jackson
Känsligt men segt om de fångna
Stina Jackson debuterade med ”Silvervägen” 2018. Den fick både kritiker- och läsarpris. Berättelsen om en far som reser runt i övre Norrland för att söka efter sin dotter placerades i deckargenren. Han är ute efter en mördare. Men boken uppskattades också för den stämning den skapade med skildringen av glesbygden.
Inslag som förfallna hus och skrotbilar finns också med i Jacksons nya, ”Ödesmark”. Av titeln framgår att hon skriver in sig i ett liknande landskap. Det blir dystert. Det är mest de initiativlösa, de som inte lämnat sitt händelselösa, inrutade liv, och de kantstötta som vänt tillbaka som vi får följa. Det blir sorgligt - och tråkigt.
I romanens centrum finner vi Liv och hennes tonårsson Simon. De bor kvar hemma hos Livs far Vidar. Något mörkt finns gömt i detta förhållande. Ute i samhället undrar man varför Liv har stannat.
Skildringen utspelar sig på två tidsplan. I det förflutna finns Flickan. Det ställer till läsningen för mig, Kanske är ni mer uppmärksamma läsare, men jag fick bläddra tillbaka för att förstå att Flickan var en yngre Liv. Något hade fått henne att redan som mycket ung inleda tillfälliga kontakter med främmande män. Det är det som återblickarna innehåller.
I nutid har Liv ett förhållande med en tilltufsad man som hyr ett hus av Vidar. Vi får också bekanta oss med ett par kriminella bröder som har hört ryktas om en förmögenhet som den gamle ska ha undangömd. Det skapar spänning och får mig att hålla intresset uppe. Men emellanåt nickar jag till. Det blir segt.
Jackson är en känslig, inkännande författare, och hon är en fin naturskildrare. Men det är inte lätt att fånga läsaren i en bok på 350 sidor, där det inte händer särskilt mycket.
Mottagen: 28 april 2020
Anmäl textfel
