LitteraturMagazinets recension av Pow wow, Tommy Orange
Oläkta sår
En pow wow är inte bara en indiansk sammankomst med marknad och dans, utan ett tillfälle för den amerikanska ursprungsbefolkningen att träffas stammar emellan, från olika delar av landet. Tommy Oranges debut med samma namn var en av romanerna på Barack Obamas topplista 2018.
Tommy Oranges bok handlar om en pow wow i Oakland, Kalifornien. Dit kommer Tony Loneman som föddes med alkoholsyndrom. Dit kommer också brevbäraren Opal som uppfostrar sin systers tre barnbarn, Edwin som växt upp med sin vita mamma och inte vet vilken stam hans pappa tillhör, krigsveteranen Bill Davis, Opals syster Jacquie som varit nykter i tio dagar, arrangören Blue som adopterades av vita när hon var nyfödd och fick namnet Chrystal, och många många fler.
”Pow wow” handlar inte bara om trasiga människor och splittrade familjer, utan även om hela kulturer som slitits sönder av de europeiska kolonisatörerna. I kapitel som nästan liknar noveller öppnar Tommy Orange fönster till en brokig samling människor som alla är mer eller mindre indianer men i övrigt inte verkar ha mycket gemensamt med sina olika bakgrunder och skilda inställningar till indiansk kultur och historia. Efterhand visar det sig dock att de alla ändå har kopplingar till varandra. Och någonstans är det samma historia de berättar om fattigdom och desperation, misär och missbruk. Tragedin uppträder bara i olika skepnader.
Här är det på sin plats att påpeka att "Pow wow" ändå är mer spänning än sorgesång. Det beror dels på var och ens berättelse, dels på hur banden mellan huvudpersonerna successivt utkristalliserar sig och slutligen gänget som kommer till pow wowen med vissa baktankar.
Mig veterligen finns det anmärkningsvärt få moderna skönlitterära skildringar av indianer (åtminstone på svenska), den enda bok jag kan peka ut på rak arm är Alexie Shermans "Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian". Nu utgör ursprungsbefolkningen visserligen mindre än en procent av USA:s population, men jag tänker att bland dem – där andelen arbetslösa och fattiga är större än i alla andra etniska grupper – borde det krylla av historier liknande dem som Tommy Orange nu skrivit.
Boken innehåller ett förord och ett mellanspel om historiska kränkningar, och hur "indianen" används som symbol av och för det Amerika som praktiskt taget utplånat dem, och oförrätterna pågår än idag. Senast med en oljeledning som trots enorma protester drogs genom indianreservatet Standing Rock i North Dakota och togs i bruk för bara ett par år sedan. Jag hoppas att Tommy Orange kommer att skriva om det framöver, och jag hoppas att han då inte använder sig av fler karaktärer än nödvändigt. "Pow wow" hade nog nämligen vunnit på färre karaktärer. De är lätta att hålla isär för den som läser snabbt och noga men det blir svårare för den som vill lägga ifrån sig boken ett tag.
Mottagen: 28 januari 2019
Anmäl textfel