LitteraturMagazinets recension
av Fredagsmys, Tony Cronstam
Stereotypa serier med rutten könsrollssyn
En småfet sköldpadda med fru, katt och – nuförtiden – dotter, gör comeback ännu en gång och de som har läst Elvis förut vet precis vad det rör sig om: pinsamma situationer, små saker vi alla gör eller stör oss på att andra gör, kattpsykologi och – nuförtiden – föräldravardag.
Jag har inte läst de tidigare 15 (!) Elvis-albumen, men jag har förstått läst en ganska stor mängd strippar i gratistidningen Metro och sett en hel del uppsatta på arbetsplatser och i kompisars hem. Elvis-skaparna (Tony Cronstam och hans partner) laborerar med en igenkänningshumor som gör att många kan känna igen sig och klippa ut en stripp. I grunden kanske det också är mitt problem med Elvis: det är vardagshumor, det är otroligt stereotypt, det finns inga överraskningar. Strippformatet behöver inte ge den känslan, men gör det tyvärr alltför ofta – och jag har ingen känsla av att Elvis-skaparna försöker göra något kreativt av tre-rutor-formatet.
Visserligen finns i volymen ”Fredagsmys” två längre serienoveller som med råge överskrider strippformatet och utarbetar händelser på ett helt annat sätt. Tyvärr blir problemen som finns redan i strippformatet ännu tydligare här. I den ena serienovellen ska Elvis vattna blommorna hos grannen, men kan inte låta bli att börja rota i lådor, fantasiera om grannfrun, runka i deras soffa och… ja, ni fattar.
I den andra tvingar Elvis fru med honom till IKEA (för självklart har han inget intresse av heminredning) och där träffar han en tjock, nymfomant lagd kvinna som vill ha sex med honom på en IKEA-toalett. Vilket Elvis (för självklart är män otrogna) inte har något emot, förrän han ser detta veritabla fläskberg avklätt och inte kan förmå sig att fortsätta.
Jag har stora problem redan med vardagshumorn och igenkänningskomiken (som i novellerna snarare spårar ur till Dum-dummare-dummast-komedihumor), men idéinnehållet får mig att tugga fradga. Skriv något intelligent om det faktum att monogama förhållanden kan innebära vissa problem med att i längden verkligen vara monogam, men för inte vidare samma gamla gegga om att män inte kan vara monogama i ett parförhållande och att det enda problemet med det är att deras fruar blir arga - ifrågasätt systemet, ta inte bara vara på gamla inkörda skämtmöjlighete. Berätta om mansrollen på djupet istället för att skildra att Elvis i princip aldrig gör något hemma, vilket framställs som helt naturligt och det enda problemet är att han ändå måste göra en del. Ibland. Nej, Elvis framstår visserligen inte alls som sympatisk, men jag tycker ändå inte att det räcker för att gottgöra den totala manschauvinismen och känslan av att såhär-ÄR-det.
I en av Cronstams typiska ”nu och då”-strippar dyker det upp två scenarion från tidigt i ett förhållanden och ”några år senare”, där romantik tidigt i ett förhållande innebär att mannen erbjuder massage och middag till kvinnan, men ”några år senare” erbjuder ”en sexfri kväll”. Och ungefär då har det gått alldeles, alldeles för långt. Att ”slippa” sex kan aldrig någonsin vara en present och när människosynen är så genomrutten, samtidigt som humorn är på en extremt låg nivå, ger jag för alltid upp på Elvis och hoppas att jag lyckas undvika kommande album. För blodtryckets skull.
Mottagen: 15 november 2012
Anmäl textfel
