Recension
av Bakom den nakna huden, Annelie Babitz
Platt och pratigt om livet bakom kulisserna på en svensk strippklubb
När Annelie var färdig med sin journalistutbildning började hon extraknäcka som strippa i brist på journalistjobb. Dels för ekonomins skull, dels för nyfikenhetens.
Att hon en dag ska skriva ett reportage om sina upplevelser återkommer med jämna mellanrum i boken: hon vill visa hur det egentligen går till på en strippklubb – att det inte alls är så glamouröst som hon upplever att en del vill tro, att strippklubben är en värld där allt är tvärtom, en plats där samhällets regler inte gäller. Ett parallellt universum som är svårt att ta sig ur.
I boken får vi möta hennes kollegor och ta del av deras liv, både på och utanför strippklubben, och även träffa strippklubbens besökare. Det hela är en ganska sjaskig historia. Annelie berättar även självutlämnande om hur hon söker efter kärlek men ständigt fastnar för fel killar, snubbar som bara tar och tar utan att någonsin ge något tillbaka.
Det regnar självbiografier från sexarbetare (i ordets vidare bemärkelse) : Jenna Jameson, Ron Jeremy, Traci Lords, John Holmes, Linda Lovelace, Puma Swede – jag har säkert utelämnat minst ett dussin! – och så Annelie Babitz. Jag hade precis läst ut Jennas självbiografi när jag hittade "Bakom den nakna huden" i höstens utgivningskatalog. Mina förväntningar sköt i höjden, trots att jag brukar försöka att hålla dem nere. Kanske var det därför jag blev besviken. Kanske hade jag blivit besviken oavsett.
En bok om livet bakom kulisserna på en svensk strippklubb hade kunnat bli så bra, men i stället är den oändligt pladdrig: det är namn, låttitlar, beskrivningar och engelska uttryck i en rasande fart och jag får aldrig grepp om tiden, hur lång tid som förflutit eller hur händelserna förhåller sig tidsmässigt till varandra. Det stora och egentligen ganska brokiga persongalleriet blir platt och jag lär mig aldrig att skilja Annelies kollegor åt. I det stora hela är Annelie mycket deskriptiv och upprepar sig ofta. Dock gillar jag att hon är så rakt på sak. Inga förskönande omskrivningar. Miljön på strippklubben går igen i texten: hårt, rått, fult, sjaskigt. Men det är också allt, trots att jag verkligen försöker – berättelsen lyfter aldrig.
Mottagen: 26 januari 2013
Anmäl textfel
