FörfattarFokus

Anyuru på besök

Jag bor närapå vägg i vägg med Hornstulls bibliotek. Så när det annonserades att Johannes Anyuru skulle komma var jag på plats. Förra året fick han Augustpriset för sin roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Det är en dystopisk skildring av ett Göteborg, där muslimer måste skriva på medborgarkontrakt för att inte bli kallade Sverigefiender. Anyuru beskriver ett samhälle präglat av terror, rädsla och islamofobi.

Nu är han aktuell med ”Strömavbrottets barn” som är en samling dikter, essäer och reseskildringar. Tematiken rör sig kring rasism och nationalism. Han har inte velat skriva en debattbok. Anyuru har i stället velat undersöka själva skrivandet och dess politiska implikationer. Vad händer när han vänder sig bort från sina vänner och beskriver deras liv för andra, för människor som befinner sig i en litterär miljö?

Jag avlyssnade förväntningarna i publiken. Vi får nog inte nycklar till det som är svårt att förstå i hans verk, sade någon. Det är inte så han arbetar. Men det ska bli intressant att höra hur han lever i Sverige. Det ger en intressant perspektivförskjutning. Nu är det så att Anyuru lever på Hisingen i Göteborg med sin fyrabarnsfamilj. Han bor inte kvar i Biskopsgården. Dock lever epitetet ”förortsförfattare kvar”, eftersom han växte upp i Norrby i Borås och Araby i Växjö.

Problemet som våra proletärförfattare brottades med – och uppenbarligen Anyuru också gör – är det huruvida man överger sin klass när man blir författare. Ett sätt att komma ifrån det är det kollektiva skrivandet. Han har låtit barn i en skola i olika åldrar bidra till ”Dikten om skolan”. Det blev som ett körverk. Tillsammans med sin fru Sara Nelson-Anyuru har han i den nya boken också skrivit fram en dikt med många röster. Det gjordes i samband med Reva-projektet, då polisen effektivt skulle leta upp människor för utvisning. På Facebook skickades varningsmeddelanden mellan människor om var polisen skulle dyka upp. Dessa varningar blandas i dikten med röster från svarta slavar som flytt och jagade judar i Nazityskland. ”Familj av främlingar” är titeln.

Regelrätt rasism stöter man sällan på, enligt Anyuru. Men utpekanden kan man råka ut för. Han kommer ihåg en lektion i mellanstadiet med en fröken Ingrid som han tyckte mycket om. Hon undervisade om apartheid. Efteråt vände hon sig till Johannes: Vi tänker förstås inte så om dig. Du är ju svensk.

När Anyuru får frågan om han känner sig som svensk brukar han ducka och ge ett utredande akademiskt svar. Det är som om man vill veta hur han förhåller sig till staten när det snarare handlar om platsen och människorna. Det var dem han ville stanna hos när han vid en tidpunkt övergav planerna på att emigrera.

I samtalet på biblioteket kommer författaren in på frågan om makt. Enligt den svenska regeringsformen utgår all makt från folket. Vilka tillhör då folket? Det är inte alla. Nationen måste ha en gräns. Allt annat är utopiskt. Hur bestämmer man vilka som är svenska folket? Är det de som är födda här? De som har svenskt pass och medborgarskap? Sverigedemokraterna säger att den som är svensk är den som själv och andra  betraktar som svensk. Men det är ingen lösning.

Någon i publiken kommer in på smygande förändringar som kan ske. Det som verkar rimligt kan vara farligt. Det håller Anyuru med om. Men det finns utan tvekan en friktion i ett mångkulturellt samhälle som vårt. Det finns riktiga problem. Välfärden monteras ner. Vi utsätter oss för visst elände för att vi är goda. Sen är det en annan sak att vi sedan långt tidigare också bidragit till eländet i världen. I vår fantasi om homogenitet menar Anyuru att vi ser Sverige som oskyldigt historiskt. Men vi har till och med haft en ö med slavar, Saint-Barthélemy i Karibien.

En dam bland åhörarna frågar hur Anyuru ser på ett förbud mot religiösa friskolor. Först säger han att det förstås är muslimska friskolor man vill åt. Han undrar också vilket problem man ska lösa med ett förbud. Det finns kommunala skolor med dåliga resultat och muslimska skolor med bra resultat. Det handlar om att man vill få in alla i den svenska sekulariseringen, menar han. Ändå måste man säga att den kommunala skolan följer de svenska kyrkliga högtiderna. Själv har han sina barn i en bra skola i Göteborg.

Sista frågan blir hur Anyuru ser på framtiden. Han är obotlig optimist, blir svaret. Han tror på människans inneboende godhet. Hon måste tränas för att döda, hjärntvättas och stenhårt gå in i en ideologi. Anyurus tro – 2007 konverterade han till islam – ger honom också ett optimistiskt sinne med tanke på den återuppståndelse som väntar efter döden.

Anmäl textfel