Anne-Charlotte Östman
Döende med press på de anhöriga
Kanske det är eftersom jag är 70 plus som jag vill läsa böcker som Ulla-Maria Anderssons “Medan tid fanns”. Det är anteckningar från hennes sista år i livet när cancern övergår från begränsad till spridd och obotlig.
Ulla-Maria Andersson har tagit som sin livsuppgift att berätta om kvinnornas hårda liv i släkten. Senast 2022 kom “Skamluvan”. Det skulle bli en serie som olyckligtvis fick avslutas innan den var färdig på grund av sjukdomen. Själv hade hon en svår tillvaro med missbruk som hon emellertid kunde ta sig ur. Men dottern som medverkar i “Medan tid fanns” kunde hon ta till sig först när denna var 13 år. Den täta relation som skapats mellan mor och dotter efter det spelar stor roll i boken. På den följer också förhållandet till dotterns döttrar.
Trots att författaren bara fyller 66 i boken har hon redan barnbarn som är på väg ut i vuxenlivet. Den äldsta dotterdottern har just flyttat samman med en pojkvän, trivs med sin nya bostad och älskar sitt jobb. Det är med vånda mormodern kommer hem till henne för att berätta om sin cancer. Det är en scen jag reagerar på. Varför måste flickans lycka krossas? Varför inte gå försiktigare fram? När Anna Hedenmo intervjuar Elisabeth Olsson om hennes cancer säger hon att hon ger sina vuxna barn lite lagom bitar om vad som händer. Till exempel berättar hon att hon fått en ny bättre medicin.
I “Medan tid fanns” trycks det, enligt min mening, för mycket på alla viktiga samtal som ska hållas. Inget ska vara osagt när döden slår till. Förklaringen kan förstås finnas i Ulla-Maria Anderssons och dottern Sofies tidigare såriga historia. Men en sådan hållning lägger stor press på de anhöriga.
“Medan tid fanns” är tunn till formatet, och det finns inget i den som jag kan ta till mig. Man läser en sådan bok för att få tröst och visdom. Jag tror att Ulla-Maria Andersson mest skrev den för sig själv, för att trots allt få ha skrivandet kvar en tid. Och det är fullt begripligt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #cancer #döende
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Vad gör denna bok med oss?
Journalisten Kristian Gidlund som dog tidigare i år av obotlig cancer började blogga för sin egen skull, för att hantera situationen. Först fick han magsäckscancer, opererades, blev bättre en period, och sedan spred den sig och visade sig omöjlig att besegra. Jag skriver ordet besegra för Gidlunds träffande metaforrika språk rör sig i krigets vokabulär. En främmande makt har tagit hans kropp i besittning.
Vad gör då hans bok I kroppen min med läsaren?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #cancer
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nina Ruthström
Meningen med döden
Kristian Gidlund har somnat in för gott. Hans föräldrar, syskon och vänner får aldrig mera träffa honom. Han är död. Det är så sorgligt att jag egentligen helst bara vill slå bort tankarna på det. Men nu ska jag inte göra det.
29 år fick han leva, tre av dem som cancersjuk. Han fick beskedet om att han hade cancer i magen 2011. Han började skriva en blogg "I kroppen min" som snabbt blev omtyckt. De berörande texterna finns också som bok: "I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början" och det ska komma en andra bok av Gidlund.
Jag har inte läst något alls av honom, jag har inte pallat tidigare. Men jag hörde hans starka sommarprat. Han hade ett vackert sätt att uttrycka sig om det där hemska.
Nu måste jag ta ett djupt andetag och byta position på stolen. Mår jag inte lite illa? Jag går för att dricka vatten. Det liksom kryper i kroppen. Det är ångesten. Dödsångesten. Jag är så rädd för döden att jag varken vågar tänka på den, tala eller läsa om den. Döden skrämmer mig nått djävulskt.
Vissa hävdar att det finns en mening med allt. Jag är tveksam. Men om jag ändå ska försöka hitta någn mening med att unga människor dör så är det att vi andra ska uppskatta livet.
Plötsligt slår det mig. Kan jag verkligen leva fullt ut om jag inte varseblir döden?
Livet är nu, det kan ta slut i morgon, carpe diem och så vidare. Klyschor som vi alla hört till leda. Men nu känner jag det verkligen. Jag känner dödens närvaro som ett obehag i magen och jag inser att jag måste hylla livet!
"Jag har ett förhållande med livet och det är komplicerat.
Kärleken är att leva. Min sorg och min glädje".
/Gidlund
När jag började högstadiet hade jag en lång ångestperiod där tanken på att en dag ska min familj dö var utlösande. Jag kunde inte gå till skolan utan stannade på mitt rum för att gåta och skriva. Men det hjälpte inte. Det enda sättet att bli av med skräcken var att sluta tänka på den. Låtsas som att den inte finns. Av ren självbevarelsedrift har jag undvikit allt som har med döden att göra sedan dess. Men nu vill jag inte göra det längre. Förhoppningsvis har jag nu, 20 år senare, verktygen för att tackla den oundvikliga bortgången.
Jag ska läsa Gidlunds böcker. Målet är att "hantera verkligheten. Livets faktum. Dödens krav." som han själv uttryckt det.
Jag vill låta döden finnas med mig, som en liten sten i skon när jag springer i motionsspåret. Som ett brus i bakgrunden när jag borstar tänder på motvilliga barn. Som en avlägsen tanke när jag suckar över skitiga golv och vardagsstress. Jag vill inte blunda längre. Jag vill leva ett långt och lyckligt liv med vetskap om den. Döden.
Taggar: #döden #cancer
Kommentera
/Visa 9 kommentarer
Anmäl textfel
