VID 14 ÅR’S ÅLDER FÖLL EN POJKE FÖR

EN FLICKA HAN INTE KUNDE FÅ. Han

började skriva dikter om hur allting kändes, hur

allting tycktes tappa färg. Tre år har gått sedan

den där sommaren, flickor har kommit och gått,

dikterna han från början skrev i smyg har nu publicerats

på internet och växt i antal, för att nu

slutligen samlas i en bok.

Detta är inget mer än en tonårspojkes känslor,

inget mer än hans bekännelser och liv. Ändå kommer

man honom så nära, så brutalt nära, att det

ibland nästan blir svårt att andas. För när David

skriver är det alltid på liv och död, helt kompromisslöst

och utan några som helst skygglappar.

Det sägs att det är bara vid 17 års ålder man kan

lämna ut sig totalt mot omvärlden, att det bara

är då man kan blotta sitt hjärta fullt ut, om så är

fallet är denna bok bekräftelsen.