Restaurera gamla byggnader eller riva och bygga nytt? Svaret har varierat beroende på tidsålder, såväl i Sverige som internationellt. Författaren och arkitekturhistorikern Fredric Bedoire tar avstamp i 1600-talets svenska stormaktstid för en vandring genom 1800-talets Rom, industrialismens England och ett svenskt 70-tal präglat av ekologiskt tänkande. Präglas dagens restaureringar av anarki eller sunt förnuft? Det är den slutliga frågan i ett banbrytande kulturhistoriskt verk.

Restaurera gamla byggnader eller riva och bygga nytt? Svaret har varierat beroende på tidsålder, såväl i Sverige som internationellt. Författaren och arkitekturhistorikern Fredric Bedoire tar avstamp i 1600-talets svenska stormaktstid och landar i en nutid fylld av olika synsätt på restaureringskonsten.

Sverige har världens äldsta kulturminneslag, instiftad just på 1600-talet. Via monumentvårdens inträde i Rom på 1800-talet och riddarromantiken i England under samma period berättar han om restaureringarnas betydelse för att skapa nationell identitet under den begynnande industrialismen. Det är ett mål som behålls fram till vår tid, även om uttrycken har växlat. Det präglar 1800-talets stora stilrestaureringar i Frankrike, Tyskland och England, och Sverige förstås, och den får en politisk innebörd, vare sig det handlar om en hotad aristokrati, högkyrkliga präster eller de nya industrialisterna. Katedraler och borgar betraktas som nationens minne och restaurering av dem med blir led i samhällets modernisering vid sidan om tidens nya monumentalbyggnader. Ständigt lyser samtiden igenom, ofta tydligare än den tid som man restaurerar.

Sveriges ledande ställning under nationalromantiken med restaureringar där man mer konsekvent än på andra håll understryker patina och historisk egenart skildras mot bakgrund av en ny samhällssyn, spänningen mellan konservatism och demokrati och folkkyrka. Den internationella modernismen tog framför allt efter andra världskriget över även i restaureringskonsten, och hanteringen av gamla byggnader blev ett led i folkhemsbygget, med ett nytt främmande formspråk.

Det ekologiska tänkandet vid tiden kring 1970 blev en bak­grund till en ny syn, avståndstagande till moderna tekniker och material och återgång till de traditionella, med restaureringen av Skoklosters slott som föregångare, samtidigt med en spirande byggnadsvårdsrörelse. En ny brytpunkt inträffar med postmodernismen i slutet av 1900-talet, när den historiska bilden och sättet att levandegöra historien, bland annat med rollspel, ger en helt ny frihet. Präglas dagens restaureringar av anarki eller sunt förnuft? Det är den slutliga frågan i ett banbrytande kulturhistoriskt verk.