Det är Ales och Sömnlösa är två berättelser från Fosseland, legender för vår tid av en av Nordens mest kända författare. I Det är Ales möter vi Signe som sörjer och minns sin man Asle, som tjugo år tidigare försvunnit på sjön. Och i hennes minne träder också en annan Asle i familjen fram, en liten pojke som 1897 dog drunkningsdöden. Sömnlösa är Fosses variation över Josef och den havande Maria. Miljön är än en gång Vestlandets dramatiska kustlandskap, mannen heter än en gång Asle, och han och hans Alida söker sig till staden Björgvin (Bergen) för att hitta ett ställe där Alida kan föda sin son. Genom omtagningar och i drömbilder formar Jon Fosse sina korta prosastycken till mäktiga berättelser om kärlek och sorg i ett arketypiskt landskap.

Det är Ales och Sömnlösa är två berättelser från Fosseland, legender för vår tid av en av Nordens mest kända författare. I Det är Ales möter vi Signe som sörjer och minns sin man Asle, som tjugo år tidigare försvunnit på sjön. Och i hennes minne träder också en annan Asle i familjen fram, en liten pojke som 1897 dog drunkningsdöden. Sömnlösa är Fosses variation över Josef och den havande Maria. Miljön är än en gång Vestlandets dramatiska kustlandskap, mannen heter än en gång Asle, och han och hans Alida söker sig till staden Björgvin (Bergen) för att hitta ett ställe där Alida kan föda sin son. Genom omtagningar och i drömbilder formar Jon Fosse sina korta prosastycken till mäktiga berättelser om kärlek och sorg i ett arketypiskt landskap.

Ur intervju i DN 22/3:

"Själva skrivandet är på ett sätt en resa in i det okända. För Jon Fosse är det inte bara en kliché, han talar om sitt författarskap som ett lyssnande …
-Jag väljer nästan aldrig ett ämne utan jag lyssnar mig fram. Som författare tänker jag faktiskt väldigt lite på vad jag skriver om. Jag sätter mig ned och skriver bara.
-Jag sitter och lyssnar och det känns som om personerna mer är klanger, emotionella fält, än ansikten. Det är en lyssning, inte som musik, utan skuggor. Om jag lyssnar länge, då kan jag få en känsla av att stycket finns där, färdigt. Och då är det bara att skriva det fort. Men inte alltid, oftast får jag jobba och slita. Men när jag skriver bäst, så skriver det sig själv.
Vad lyssnar du efter?
-Ja, det är den stora frågan. Ska jag skriva bra, så ska jag skriva något som inte fanns där innan."