LitteraturMagazinets recension
av Ljusgrönt och aska, Anna Hallberg
Spännande stilblandning
Det finns namn i svensk samtidspoesi som inte går att komma undan och Anna Hallberg tillhör dessa. Hon ligger bakom en rad diktsamlingar sedan debuten 2001.
Min favorit bland Hallbergs tidigare böcker är utan tvekan "Mil", en av de där diktsamlingarna som jag aldrig kommer att kunna glömma. Nu har hon dock kommit med nytt. Hur står den sig i jämförelse? "Ljusgrönt och aska" når kanske inte upp till samma höjder som "Mil", men ger ändå en mycket rik läsning.
Varje sida i "Ljusgrönt och aska" består av tre komponenter. Först en rad med ord, helt skrivna med versaler, som utgår från färgen grönt men ofta tolkar det gröna väldig fritt. Till exempel så här:
Sedan en till innehållet ganska fri dikt med mycket mellanrum mellan raderna, där varje rad består av flera korta och abstrakta utsagor, svåra att helt tolka och få grepp om, åtskilda med kolon. De här dikterna känns lite sköra, blekt vita, framviskade ur ett mycket dynamiskt tomrum.
i branden : flammande : skelettet
Slutligen en kortare, fetstilt dikt med ofta väldigt grym tematik och en slags stackato-rytm.
halsen
vad vi skrattar
i blodet, det tar aldrig slut
håll
Det här greppet, där tre diktsamlingar tycks pågå parallellt, är mycket lyckat. De ger och tar av varandra, korsbefruktar, pladdrar på i olika monologer som till sist bildar en intressant dialog som jag mycket gärna lyssnar till.
Hallberg fortsätter vara en poet som tar till sig det experimentella och gör varje nytt grepp till en upptäcktsfärd i både språket och världen.
Mottagen: 27 januari 2014
Anmäl textfel
