LitteraturMagazinets recension
av Allting glittrar och ingenting tar slut, Khashayar Naderehvandi
Lyrik med långtidsverkande lyskraft
Khashayar Naderehvandi debuterade 2011 med diktsamligen "Om månen alls syntes". "Allting glittrar och ingenting tar slut" är hans senaste bok, och den är väl värd att stanna upp inför, skriver LitteraturMagazinets Gunilla Ståhlberg.
Det finns ögonblick när hela tillvaron stannar upp. Det finns också stunder då man behöver ta sig tid att hämta andan. När ett sådant tillfälle uppstår är Khashayar Naderehvandis diktsamling "Allting glittrar och ingenting tar slut" en bok jag vill ha som sällskap oavsett om jag går i skogen, sitter på pendeltåget eller hemma i fåtöljen.
"Allting glittrar och ingenting tar slut" är en diktsamling där tre olika röster kommer till tals genom dikter som delvis är berättande, vilket skapar en fin närhet mellan diktjag och läsare. Dikternas beskrivningar är på ett sätt enkla och vardagliga och äger på så sätt en allmängiltighet med många möjligheter till igenkänning, t.ex. med ord som "dricker varm choklad/ur termos/håller kropparna varma/tills allt är urdrucket". Bildspråk förekommer sparsamt, och det som finns är också det hämtat ur vardagen: "buskarna som stod 'lite överallt'/såg ut som gråhåriga åldringar/kvarlämnade".
Det som får den konkreta vardagligheten att öppna sig mot något större och gör att textens tomrum vibrerar är att ordens klanger är så framträdande, vilket blir allra tydligast när man läser högt: "Nån gång/minns en bild,/ett hål i hus och sand,/vind i gunga/en bild i ögat,det vita.".
Några skillnader finns det mellan diktsamlingens tre delar. I den första delen talar en äldre person i infinitiv till sina yngre släktingar om minnen, sorg, förlust och längtan efter att visa en förlorad värld. Infinitivens tidlöshet ger tilltalet en allmängiltighet samtidigt som det gör att dikten känns ofärdig, som om jag som läsare skulle vilja gå in och böja verben för att sätta in dem i tiden – kanske min egen tid. I rummet rör sig dikten på ett mer konkret plan. Det talas om skyltar som minns spår av krig, om hus som ger skydd, varm sand, sol men också storm, tjuvar, brand och rop. Det är ganska lätt att tänka att detta dessvärre är verklighet för väldigt många människor idag.
I den andra delen är jaget yngre, vilset och har stannat upp mitt i livet för att betrakta det utifrån. Rösten ställer frågan "hur ska allt sluta?" och beskriver livet som att allt bara blev: kärlekar, familj, livets vardag. Även här finns svärta: skuldkänslor, rädsla och främlingskap. Det är en alienation som uttrycks med berättartekniska termer som att allt är fiktion och att det är omöjligt att hitta narrativet. I den sista delen möts föräldern och barnet. Döden är tydligt närvarande, liksom livet, och diktsamlingen knyts liksom ihop genom att första sidans längtan efter vidderna slutar i sista sidans "snart kommer/framtiden/där kanske vi bor/i vidderna".
Att det finns ett existentiellt djup i Naderehvandis lyrik råder det ingen tvekan om. Här finns släktskapet med Camus alienation i tillvaron, svindeln inför världsalltet och en blinkning (?) till den uråldriga vishetslitteraturens uttryck att ingenting nytt sker under solen. Det som gör tilltalet så starkt hos Nadherevandi är just kombinationen av det konkreta och ordklangerna som gör att allt känns så betydelsemättat och gör konkreta ord som hav, bröd, skyltar, katt och flaskpost så laddade. En diktsamling som börjar och slutar med vidderna är väl värd att stanna upp inför.
Mottagen: 7 mars 2016
Anmäl textfel
