Anne-Charlotte Östman
Om att ge en bok en andra chans
Jag hade börjat läsa Kristina Sandbergs “Att föda ett barn” tidigare, men slutade. Det hade nog med med textbilden att göra. Det finns inga dialoger som brukar öppna en text och göra den levande. Men efter att ha beställt fram boken på nytt på biblioteket lyckas jag faktiskt bli indragen i Majs liv.
Huvudpersonen Maj är en ung kvinna på 20 år som blir med barn med en frånskild man som hon egentligen inte känner. Tomas är fabrikör och kommer från en högre samhällsklass än Maj, vars föräldrar är arbetare. Tomas och Maj känner sig tvingade att gifta sig med varandra.
“Att föda ett barn” är den första boken i en trilogi. Texten är en berättelse i tredje person med Majs perspektiv blandad med inlagda kursiva rader som mer uppenbart är hennes egna tankar. Men i samband med att Maj föder sin flicka Anita kommer författaren in och kommenterar att inte är det hennes barn det handlar om. Hon jämför också Majs tillvaro som nybliven moder med dagens. Det känns så onödigt. Jag blir irriterad, kanske också lite förvirrad. Hur är det nu med perspektivet och Majs inre monolog? Men det är nu bara det som stör mig.
Jag har på bara några dagar läst ut den nästan 500 sidor tjocka boken och dessutom beställt uppföljaren, “Sörja för de sina”. Den första har en bra cliffhanger. Så det är bara att fortsätta läsa. Jag är glad att jag gav “Att föda ett barn” en ny chans.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #äktenskap #barnafödande
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
En sällsynt gripande bok
Det är sällan jag blir så berörd av en bok som jag blev av John Williams ”Stoner”. En bra bit in i boken tänkte jag lägga av. Det var så tröstlöst med Stoners äktenskap. Hans fru Ediths passion varade bara den tid det tog för henne att bli med barn. Sen dog den ut helt, ja vad jag förstår totalt. Det blev ett vitt äktenskap.
Men så öppnade jag romanen igen och gav den en chans. Den var trots allt välskriven, nyanserad och känslig utan att vara sentimental. För skulle den ha varit det skulle det ha blivit rent outhärdligt.
På sidan 195 kan man läsa: ”Han var fyrtiotvå år gammal. Framför honom fanns ingenting som han kunde glädja sig åt och bakom honom inte mycket som han brydde sig om att minnas.” Nu hade jag kommit så långt så jag kunde inte sluta. Det var bara hundra sidor kvar. Då vänder det. Stoner får känna av lyckan. Men säg den lycka som varar.
Stoner är en bondpojke som inleder studier på universitetet. Från att ha valt ett mer handfast ämne går han över till litteraturvetenskap. Han är ingen bra lärare i början, men sedan leder hans fascination för ämnet honom till att experimentera med läroplanen. Det skapar konflikter inom kollegiet. Författaren var själv lärare och verkar ha haft god insikt i universitetsmiljön.
Boken är skriven på 1960-talet och behandlar årtiondena innan. Det kanske har betydelse för skildringen av äktenskapet. Stoners hustru är nyckfull, elak och manipulativ. Han själv har inledningsvis ett mycket gott förhållande till dottern som han har fått ta hand om under Ediths graviditet och hennes sjukdomstillstånd. Den fina relationen förstörs emellertid av modern. Jag tänker att hon kan vara bipolär. Hon borde ha fått behandling - om hon helt enkelt inte bara är en ond människa.
Stoner skulle ha skilt sig. På den tiden var det nog omöjligt att få vårdnaden för en far. Men om frun var sjuk kanske det var möjligt. Ni ser hur jag lever mig in i handlingen fast den var så tråkig i början att jag var nära att ge upp.
När jag läst klart dröjer sig ett vemod kvar eller kanske ännu starkare, en sorg. Men den lyses upp av att Stoner levt ett fullödigt liv i böckernas värld. Det är där han har funnits till, och det är där han ska komma att leva vidare.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #äktenskap #litteratur #universitet
Kommentera
Lena Köster
Milda makor och makabra mylingar
Flickorna i mammas barnböcker är ofta busiga, vilda, innan de vallas in i den kvinnliga inhägnaden för att föda barn, sköta hushåll och vara milda makor till goda män.
Jag har en skatt: mammas barn-och flickböcker från 1920-talet. Då och då plockar jag fram en alltmer sönderfallande volym och gläds åt ”Trollsländan som backfish”, ”Cowboy Kitty” eller ”Pattys skoltid”.
Det som slår mig är småflickornas relativa frihet under barnaåren före puberteten. ”Hjältinnorna” är kompetenta busungar som kan klättra i träd, rida eller vad som nu råkar vara aktuellt i den ena eller andra boken.
De kommer hem med smutsfläckiga och sönderrivna kläder, får en tillsägelse, men sticker ut och leker med gänget/syskonen igen. Full fart.
Ibland får de sällskap av någon mindre fysiskt försigkommen kamrat, av modellen välklädd och stillsam tös, att reta sig på eller tycka synd om.
Men ödet är oundvikligt. Puberteten, som inte direkt omnämns, konfirmationen, den femtonde födelsedagen – vips är det dags för uppsatt hårt, långa kjolar och värdighet. Ibland får man följa den intressanta kampen för att förvandla en glatt smålortig yrhätta till en elegant behärskad ung skönhet, redo att möta kärleken.
För det är så det blir. Särskilt när en författare skrivit en hel serie med böcker, där första bokens busunge blir till sista bokens kloka moder. I bästa fall med glimten i ögat kvar och ett visst utrymme för egen kreativitet inom äktenskapets ramar.
En av de populära författarna var amerikanska Louisa M Alcott, mest känd för den självbiografiska ”Unga kvinnor”. Den läste mamma, den läste jag, liksom ”En präktig flicka” m fl. Böcker skrivna under 1800-talets andra hälft, förhoppningsvis lästa av unga personer än idag.
Det finns en friskhet här, som känns modern…på ett gammaldags sätt.
Bland mammas böcker finns också sagohäftet Jeanna Oterdahls ”Den bergtagnas dotter”. Det har jag inte öppnat på 30 år. Men när jag gör det, fastnar jag i det och läser flera berättelser på raken. Sedelärande förstås, men för den skull inte att förakta, utan värda begrundan, var och en av dem.
Hur ser dagens etik ut? Till skillnad mot - ? – gårdagens. Hur syns den i barn-och iungdomsböckerna? Finns nog avhandlingar om det.
Herman Hofbergs ”Folksägner med teckningar af svenska konstnärer” från 1882 läste mamma högt ur. Mig veterligen har jag inte själv läst en rad i den. Men det ska jag göra nu.
När det gäller flickböckerna ovan, är det snudd på övertydligt att Pippi Långstrump och dagens ännu starkare och friare flick-karaktärer inte hade kunnat finnas utan 1800-talets och förra sekelskiftets ostyriga jäntungar.
Inget nytt i det. Men det är roligt när man själv ser det!
Vad jag får ut av folksägnerna, vet jag inte ännu. Spöken och mylingar… Kanske hittar jag grunden till motiv i dagens fantasy?
Möjligen är den här texten att slå in vidöppna dörrar, men det kan ju vara ett första steg över tröskeln till sammanhang för mig eller någon annan. Så... häng me’!
Avdelning: Ungdom Taggar: #flickor #pubertet #smutsiga #äktenskap #1800-tal #nutid #Pippi #kvinnofålla #självbiografiska
Kommentera
Eleni Schmidt
Dramaten på webben
Jag och alla dem som älskar teater - hur kan man inte älska teater? - har fått en present: Dramaten kommer att lägga ut sex hela uppsättningar sin webbplats. Nu kan man se "Scener ur ett äktenskap" med Jonas Karlsson och Livia Millhagen. Min helg blev räddad eftersom jag helst håller mig inne, en annan present som jag fått är nämligen pollenallergi.
Avdelning: Taggar: #Teater #äktenskap #Dramaten
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Alla förväntningar infrias i "Dödsdansen" på Maxim
Jag fick biljetterna som Alla hjärtans dag-present. Ja, det var längesen. Och pjäsen hade premiär först den 22 oktober. Men det är inte vilken föreställning som helst med vilka skådespelare som helst. Det är ”Dödsdansen” av August Strindberg, regisserad av Stefan Larsson med Lena Endre, Mikael Persbrandt och Thomas Hanzon i de tre rollerna. Med sådana namn blir alla förväntningar infriade.
”Dödsdansen” är ett av Strindbergs förtätade kammarspel. De kom att uppföras på hans egen Intima teatern vid Norra Bantorget. Men nu sätts pjäsen upp på Maxim vid Karlaplan som ägs av Mikael Persbrandt och Agneta Villman. Det var första gången jag var där. Det är en ganska liten teater med en ganska liten scen.
Scenografin krymper dock inte rummet, snarare öppnar den upp ett stort tomrum. Vi befinner oss framför en hall med gråa väggar och en vitgrå rök som de medverkande själva skapar, en handling som ingår i spelet. En spegel som hänger på sned, ett bord med stearinljus och tre pinnstolar utgör rekvisitan.
Vi möter Edgar och Alice i deras äktenskapliga tristess en kort tid innan de ska fira sitt silverbröllop. Ska de fira det förresten? De är ju så olyckliga tillsammans isolerade på en ö i skärgården på grund av mannens militära värv. Edgar ser alla människor som fiender och har gjort slut med sina vänner. Två barn har dött, de andra två bor i staden. Hustrun håller med när han går på om andras otillräcklighet. Och de leds, leds, leds. Ska de spela kort? Vill han ha sin whisky?
Alice blickar ut mot grannhuset, där doktorn har middag. De är inte bjudna och skulle ändå inte ha gått. Så knackar det på dörren. Det är Alices kusin Kurt som de inte sett på femton år, som har varit i Amerika och som därför ännu inte kastats ut ur deras krympande krets.
De livas upp en aning av hans besök men får också tillfälle att ösa ur sig allt hat, all besvikelse och förakt som har satt bo i deras sinnen. Edgar beskyller Kurt för att ha gift bort honom med Alice! Det är humor i pjäsen. Man skrattar emellanåt. Jag har inte någon annan uppsättning färsk i mitt minne, så jag kan inte säga om det var Strindbergs intention. I alla fall är uppsättningen mycket bra.
Men efter pausen skrattar jag inte mer. Det blir tragiskt. Edgar visar hur långt han kan gå i sin elakhet. Han har målat Alices ansikte vitt – lite Verfremdung igen. Min sympati hamnar hos henne. Tills allt ställs upp och ner. Det var lögner som skapade tragedin. Upplösningen är i försoningens tecken. Det känns inte så strindbergskt. Men, som sagt, det var så länge sen jag såg ”Dödsdansen”. Förra gången var på Dramaten.
Jag och min man sitter på tredje raden och minns våra lyckliga silverbröllopsveckor i Nice för snart tio år sedan. På första raden sitter en ung kvinna med en håruppsättning som gör mig helt fascinerad. Det tjocka, mörka, blanka hårsvallet är ordnat i en cirkelformad knut, och nedanför den är fäst en kudde av flätor. I allt detta glittrar det som av instuckna diamanter. Hon är perfekt sminkad också. Mannen bredvid har inte varit lika ambitiös med sin apparition. Jag undrar ändå om hon kommer från sitt eget bröllop. Men då år det en högst olämplig pjäs.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kammarspel #äktenskap
Kommentera
Eleni Schmidt
Humor
Har just läst klart "Swing".
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Humor författare äktenskap
Kommentera
Joanna Górecka
Swing gör mig lite mörkrädd
Jag har aldrig varit gift. Alltså, jag har knappt körkort (är rädd för gaspedalen.) Och det är inte som om Bengt Ohlssons Swing får mig att slå kullerbyttor och längta till medelåldern.
Åke och Hannahar älskat varandra i sjutton år och de är fast i ett bitterljuvt hamsterhjul av tillgivenhet. Under skinnet bubblar impulsen att få desertera och födas om, samtidigt som de ändå vill sammansmälta ännu mer frenetiskt i sin bekväma tillvaro. De ligger ungefär varannan vecka och lever i ett kretslopp av mellanmjölkskärlek.
Så berättar en vän till Hanna om swingersklubben.
- Det viktiga är egentligen inte vad som hände inne på klubben, sa Camilla dröjande, för det var inte så mycket. Det viktiga är vad som hände efteråt, mellan oss.
Det som hände mellan vännen och hennes man var att han blev mer närvarande, han ansträngde sig mer för att göra henne glad och äntligen, äntligen prioriterade han henne.
Hanna vill bli sedd, Åke ser men vill liksom inte medge att han ser. Så Hanna, som vill skaka i dem båda föreslår att de ska testa att gå på swingersklubben. Han går motvilligt med på det, mycket för att han inte vill vara den som alltid säger nej. Efter ett nervöst besök på klubben får de veta att ett annat par är intresserat av dem.
Det här är en roman om det osagda mellan två sammanklumpade människor. Bengt Ohlsson vägleder en skickligt men utan jättestora överraskningar genom makarnas ensamhet. Över Hanna och Åke vilar ett töcken av matthet och som läsare blir jag också trött och önskar att de kunde ha åkt på spa tillsammans eller experimenterat med latex, eller något, vad vet jag. Jag har svårt att se hur det ska tända en gnista i deras äktenskap om Hanna ligger med den där Robert som hon är subtilt äcklad av. Det typiska för berättelser i böcker och film som behandlar det långa, trötta äktenskapet är att man frenetiskt försöker lösa det genom sängkammaren. Otrohet och swingersklubbar. Vad hände med att, typ, gå och bowla ihop oftare?
Men vad vet jag. Jag kan ju knappt köra bil.
Bengt Ohlsson för mig är fortfarande som bäst i Gregorius.
Taggar: #swingersklubb #otrohet #äktenskap #gaspedal #medelåldern #hamsterhjul #pubertet #körkort
Kommentera
Carolina Landin
Jag ska göra dig så lycklig
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #Norge #1960-tal #grannar #hemmafruar #hushåll #äktenskap #diskbänksrealism
Kommentera
Anmäl textfel
Aktuella recensioner
Bläddervänligt om världens hästraser
Recension: Fakta om hästar och ponnyer : Lär dig allt om världens hästraser av Kritika Gupta
Zelenskyj och den ryska propagandan
Recension: Spelaren : Volodymyr Zelenskyj och kriget i Ukraina av Simon Shuster
Kan vi lära av historien?
Recension: En tid för krig : Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022 av Wilhelm Agrell
Berättelse om en hjälte
Recension: Hand i hand med barnen till Treblinka : Berättelsen om Janusz Korczak av Margit Silberstein
