Lena Köster

Bok- presentation:	Tarzan, apornas son
Författar- presentation:	Edgar Rice Burroughs
Häftad Finns i lager, 145 kr

Vem läser följetongen?

Upsala Nya Tidning bjuder också i år läsarna på en sommarföljetong med ett avsnitt om dagen. Som så många andra tidningar och tidskrifter. Jag som trodde följetongens tidevarv var över!

1960-talets somrar präglades främst av bad och lek och så småningom flirt. Men också av "Sommar, sommar, sommar...". Och följetongen. Eller snarare följetongerna.

   Det var på den tiden en av illustratörerna till följetonger och noveller i veckopressen hette Yrjö Edelmann. I dag känd för sina illusoriska målningar av skrynkligt papper i olika former. Kurt Ard och Hans Arnold hette två andra illustratörer.

   Veckotidningen Allers publicerade romaner, som varit följetonger i tidningen, som en serie sk Allersromaner, spännande läsning när jag var i tolvårsåldern eller däromkring.  Vem minns inte "Barn 312".

   Det där med följetong i massmedia var inget nytt: tänk på Charles Dickens och hans mustiga, för att inte säga förskräckliga men ibland också roliga, berättelser. Allt från "Pickwick-klubben" till "Oliver Twist".

  Andra författare som ibland skrev följetonger är Dostojevskij och Leo Tolstoj i Ryssland, Alexandre Dumas i Frankrike, Arthur Conan Doyle och Jane Austen i Storbritannien... Listan kan göras lång.

   I Sverige skrev August Strindberg ""Taklagsöl" för veckotidskeiften Hvar. 8 dag och "Syndabocken" för Idun, som senare blev Idun-Vecko Journalen.

   Böcker som Edgar Rice Burroughs "Tarzan" och Isaac Asimovs "Stiftelsen", favoriter från min barndom och mina tonår, gick också som följetonger. Fast inte när jag läste dem.

   Typiskt för följetongen vare sig den var romantisk eller spännande var cliff hangers: ett så spännande slut av varje avsnitt att läsaren ivrigt väntade på nästa för att få veta hur det gick.

   Jag inbillar mig att tidningsföretagen särskilt hade sina läsare bland människor vilkas väggar inte var täckta av bokhyllor. Dåförtiden. (Vi hade gott om bokhyllor i stan, men bara en pytteliten på landet!)

   Under 1970-talet nästan försvann följetongen. Men nu har den kommit tillbaka, särskilt på sommaren när det gäller dagspressen.

  Alltså, nuförtiden. När biblioteken har filialer här och där och även bokbussar (än så länge), när inte bara boklådorna utan även mataffärerna säljer böcker, när världslitteraturen liksom den nyskrivna kommer-att-glömmas-bort-snabbt-litteraturen finns tillgänglig på nätet - vem har tålamod att läsa romaner ett kapitel om dagen i dagstidningen?

   Kanske vi gamla eller halvgamla som har det i vår egen tradition. Tänk hängmatta eller filt på gräset, följetong, saft och bulle. En spännande text att se fram emot varje dag eller kanske varje vecka. En läsning som höll sommaren i sitt grepp.

   Mycket långt från begreppet bråttom.

   Att få längta och vänta lite. Att vara med i en långsam händelseutveckling, hinna fundera över hur det ska gå, inte få veta allt på en gång.

   Lite nostalgivarning här, tror jag. Tankar på somrar som mest var soliga, innehöll obegränsat med sol, bad och jordgubbar och lång ledighet.

   Fanns de somrarna i den verkliga världen utanför följetongerna?

   Ärligt talat: jag vet inte. Kanske är det bara photoshoppade bilder på själens sötsliskiga vykort till mitt nutida jag.

   För i dag har jag inte tålamod med en följetong. Oavsett sommarväder. Blir bara irriterad. Klämmer ibland en bok om dagen genom att läsa hela kvällen och en bit in på natten - och glömmer ganska raskt det mesta av det slukade.

   På sitt sätt bra eftersom jag kan läsa många böcker två gånger utan att störas av mina spridda hågkomster. Men självklart också dåligt på grund av den fullkomligt onödiga lässtressen.

   Just nu får jag spader av att UNTs följetong, Jenny Åkervalls "På ditt samvete", har 40+ delar, som jag skulle vilja plöja mig igenom på en gång omedelbart genast nu! Men jag tänker inte glöra det, utan plåga mig med att läsa ett avsnitt i taget. Trots klådan i själen.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Arga Bibliotekstanten

Ge mig tålamod - men gör det fort

Enbart min goda uppfostran hindrar mig från att 1. Visa var dörren är och 2. Tala om exakt vart han kan dra"

Har precis börjat registrera ny låntagare när hans telefon ringer. Han flyttar sig inte så mycket som en centimeter och ett långt, högljutt samtal utspelas precis framför disken. När han äntligen är färdig (jag har hunnit hjälpa två andra låntagare och skicka iväg lite reservationer under tiden) frågar han:
-Hur gick det?
-Öh, ja inte alls eftersom du pratat i telefon hela tiden, svarar jag syrligt.
Så fortsätter registreringen.
-Vad har du för telefonnummer?
-Ååååååh! (Stånk och stön, plockar upp sin mobil och börjar knappa en evighet innan han får fram numret.)
-Adress?
-Ööh... Det är XX gata i Storstaden... jag kommer aldrig ihåg hur det stavas... Vänta, jag har det här.
Gräver omkring i väskan och ett skrynkligt papper langas fram där adressen framgår. Jag har inte hört gatunamnet förr och det är svårstavat så jag frågar om jag får låna pappret. Medan jag skriver börjar han skruva på sig rastlöst.
-Tar det här mycket längre tid för jag har lite bråttom?

Enbart min goda uppfostran hindrar mig från att 1. Visa var dörren är och 2. Tala om exakt vart han kan dra.
 

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Arga Bibliotekstanten

Stillsam hämnd

Jo, jag hade faktiskt tänkt öppna tidningsrummet tidigare men eftersom du sprang runt och stirrade argt på mig genom fönstren väntade jag till prick 10.

Kommentera