En diktform som lockar många
Haiku – om livets rikedom och livets litenhet
I Japan har haiku skrivits i hundratals år. I Sverige är det en modern diktform som lockar många skribenter, både etablerade och entusiaster. Sebastian Lönnlöv reder ut begreppen och berättar om de viktigaste haikudiktarna.
Jag tänkte skriva om svensk haiku, men det visade sig vara omöjligt. Jag upptäckte att jag ändå måste börja med de japanska mästarna, innan jag kan låta texten kretsa kring svenska bidrag.
Haiku är en kort diktform: tre rader, ofta med fem stavelser i första raden, sju i andra och fem igen i den tredje. Rent traditionellt ska någon form av årstidsangivelse finnas med.
Bland de viktiga namnen inom klassisk japansk haikukonst tänkte jag nämna fyra: Issa, Basho, Shiki och Soseki. Var och en av dem ska få visa på en av haikuns möjligheter.
Matsuo Basho (1644-1694) är en tidig mästare, kanske den största. Han får bli mitt exempel på det humoristiska i haikun:
Damm! Djup tystnad:
och där en groda på språng –
Blurrrp!
(tolkad av Rolf Aggestam)
Kobayashi Issa (1763-1828) får tjäna som illustration av det enkla och vackra:
Mitt i vårregnet
lär en liten flicka sin
kattunge dansa.
(tolkad av Per-Erik Wahlund)
Den moderna förnyaren Masaoka Shiki (1867-1902), som skrev haiku under långvarig sjukdom och dog genom att andas ut sin sista dikt, får visa sorgen i det vardagliga:
När jag såg mig om
var den jag mötte plötsligt
borta i dimman
(tolkad av Per-Erik Wahlund)
Natsume Soseki (1868–1912) är en personlig favorit i så hög utsträckning att jag gärna låter honom ersätta Buson, som egentligen är den fjärde av de japanska haikumästarna. Han får visa oss närheten till döden, upphörandet, slutet och den totala sorgen:
vintervinden
mojnar i tystnad
kistvagnen
(tolkad av Lars Vargö)
Så långt Japan! Men Sverige då? I Sverige finns en stark tradition av svenska haikuöversättningar. Det finns massvis med svenska tolkningar av japanska haikupoeter i bokform. Dessutom har vi många poeter som skriver haiku med svenska som originalspråk.
Nämnvärda bland svenska haikupoeter är till exempel Lars Vargö, Kaj Falkman, Lars Granström, Göran Malmqvist, Daniel Boyacioglu och Florence Vilén. Jag tänkte dock fokusera på två poeter som är kända för annat än haiku, men som har bidragit mycket starkt till genren: Sonja Åkesson och Tomas Tranströmer.
Sonja Åkesson uppmärksammas sällan för sina haiku, men med diktsamlingen "Sagan om Siv" (1974) gav hon oss något så ovanligt som en roman i haikuform. Berättelsen handlar om Siv som är döende i cancer och dikterna är fyllda av både naturbetraktelser och närheten till döden:
Himlen strålar svar
över septemberträd
Kanske aldrig mer
En svensk poet som helt har förnyat haikugenren är Tomas Tranströmer, främst med samlingen "Den stora gåtan". Han är unik i sitt sätt att strunta i haikuns konventioner. Han behåller stavelseräkningen, som egentligen inte är särskilt relevant på svenska eftersom det ändå inte finns mycket likhet mellan svenska stavelser och japanskans tecken, men som ger en ram åt dikten. Han skriver haiku fylld av metaforer, som ibland kan likna de japanska klassikerna men som alltid följer sina egna vägar. Om jag ska citera en enda av Tranströmers dikter så blir det denna:
Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.
Här samsas enkelhet i ämnet och enkelhet i formen på ett utmärkt sätt. I många av Tranströmers andra haiku är metaforerna mera tongivande, men det finns alltid kvar en aspekt som jag faller för: en slags fascination och nyfödd nyfikenhet inför livet omkring oss. För den som vill nosa på Tranströmers haiku kan jag rekommendera urvalet i den nyss utkomna trespråkiga boken "Haikudikter".
Haikun är dock en konstform som lockar många fler än giganter av Tranströmers klass. Många helt oetablerade poeter ger ut mer eller mindre egentryckta volymer med sina egna haikuer. De senaste årens utveckling inom både tryckeritjänster och digital distribution har gjort det lättare att debutera som poet, vilket märks mycket tydligt på haikufronten, samtidigt som de stora förlagen i princip inte alls ger ut haiku. Många skriver haiku, men den når läsare via andra kanaler än förlagsjättarna – antingen på nätet, eller som bokform i små upplagor.
Jag har själv skrivit en hel del haiku och till och med kommit med i några antologier, självklart på små förlag. Idag är jag mer skamsen än stolt över mina bidrag till den svenska haikufloran. Jag har fortfarande ett stort intresse för att läsa haiku, men tyvärr blir jag väldigt sällan imponerad.
Det är svårt att tävla med de japanska mästarna. Även i mycket fina haikuer, som Mart Marends i nyss utkomna "Vingar som bär", blir det lätt lite för fint, lite för mycket efter ett färdigt recept. Det naturbetraktande lyfts fram av att dikterna samsas med stämningsfulla bilder av fåglar, löv och bär – men världen tränger sig inte in i dikterna, annat än som djur och natur. Jag saknar rymden och djupen, hur gnistrande dikterna än är emellanåt:
Våren kan anas
svag som från andra sidan.
Koltrastens skuggsång.
Marends diktsamling är säkert perfekt för många livsälskande, naturdyrkande haikuläsare därute, men den når inte samma höjder som de japanska mästarna, eller som Åkesson och Tranströmer - vilket väl också är närmast överjordiska krav att ställa. Ibland är något helt enkelt gott nog så som det är i sig självt.
När jag läser Rolf Christerssons "Ögonblick i tiden", en samling av mer än 200 haikuer, blir det uppenbart att koncentrationen i haikukonsten inte bara handlar om de enskilda haikuernas korthet, utan också om deras sammanhang. Även Christersson har många riktigt strålande ögonblick i sitt diktande:
Lavendelbladet
doftar som linneförrådet
hos vintermormor.
Men en bra haiku i sig är så tung att den behöver luft och rymd. För många haikuer dränker bara varandra. Precis som varje haiku behöver skalas ner till det allra mest väsentliga så behöver även haikupoeten gallra mycket hårt och bara lyfta fram de allra tyngsta, skarpaste haikuerna, istället för att släppa fram en flod av lagom bra haikudikter med höjdpunkter här och där.
Det räcker aldrig med bara en naturbetraktelse eller en årstidsangivelse för att skapa en riktig haiku. Det behövs också existens, känslor och svåra frågor. Det som ekar i Shikis haikuer från dödsbädden, eller Natsume Sosekis dystra dikter från ålderns höst, eller i Bashos allra bästa stunder, är något mycket mer än djurliv och ögonblicksbilder.
Här talar vi om människans villkor. Livets rikedom och livets litenhet. Allt på en och samma gång, levande och starkt, i några få stavelser.
Den tyngden får svensk haiku gärna ta till sig mer av.
Anmäl textfel
