Christin Ljungqvist

Att förverkliga en stor dröm

att sträva efter något som nästan var omöjligt, att fantisera och vilja det så gärna"

... och förlamningen som följer, den pratar inte många om, eller hur?

Jag debuterade 2012 och släppte två böcker till därefter, samtidigt som jag fastnade. För inget blir liksom som man tänkt, det blir alltid annorlunda, bättre eller sämre men hur som; annorlunda. Jag var med i tidningar och radio, jag stod på olika scener, jag lärde mig, vande mig, och den där glittrande längtan jag kände nästan varje dag innan jag debuterade försvann. Det var en underbar längtan, att sträva efter något som nästan var omöjligt, att fantisera och vilja det så gärna. Jag inser att jag saknat min strävan en tid, nu. För det var ju det här jag strävade efter.  

Så har jag suttit hela veckan på Stadsbiblioteket i Göteborg (därav tystnaden) och skrivit, mest för det här, och upptäckt två saker

1. jag kan skriva i sorliga miljöer (!)
2. jag har en ny dröm; att fylla Stadsbibliotekets läktare, trappor och loftgångar, så att de dignar av folk, och högläsa ur min nya bok (vilken "ny bok" som helst, och när som helst); att människorna kommer dit för min skull, att jag drar hundratals

Det är väl en dröm värd namnet?! Jag tänker sträva efter den, nästan omöjlig, fantisera och vilja det så gärna. Och så vill jag göra mitt sommarprat i P1, också. Jag har en del att säga faktiskt. Det är inte bara i mina böcker som familjernas historier är mörka som tjärnar. 

Kommentera

Christin Ljungqvist

Valborg

Det var stora planer, stora känslor, bombastiska uttryck!"

Valborg! Vilken omvälvande långhelg! Vilka högtflygande tankar! Vilka svallande känslor!

Vi höll middag för min familj på torsdagen, latade oss smått chockade på fredagen, fick finbesök på lördagen; Ylva från Brandt New Agency! Hon var på genomresa så hon och jag tog chansen att träffas över en slät kopp, prata om vanliga saker och boksaker, och det kändes mycket, mycket fint. Jag är dock usel på att fånga sådana möten på bild, istället fick det bli en del av kafé Marmelad, där vi satt.

På söndagen for jag och maken söderut till husvisning strax utanför Kungsbacka, långt in bland röda gårdar, öppna vidder och vindlande landsvägar. Huset var inte riktigt för oss, det visste vi nog innan vi ens satte oss i bilen, men när vi sedan körde mot ett torpkafé passerade vi en tomt till salu. Så ringde vi numret som stod angivet, fick träffat ett jättetrevligt markägarpar, fick veta att tomten var två, i olika storlekar, fick veta pris för dem båda och vilka möjligheter som finns; hela vägen hem snattrade jag som en på lustgas! Det var stora planer, stora känslor, bombastiska uttryck!

Sedan dess har jag petat i ekonomin, googlat på husföretag, sökt på tomtpriser; jag har dessutom påbörjat bok två. Att bygga hus är ungefär lika dyrt och svårt som att vara författare, och där är vi nu, mitt i drömmen, mitt i förhoppningen, mitt i språnget.

Vi får se vad det blir. Det känns i vilket fall som att vi är väldigt nära någonting nu, hoppas att magkänslan stämmer.

Kommentera

Arga Bibliotekstanten

Gratis kaffe är gott kaffe

Ah, men det är ju synd att slänga... Jag kan ta det i alla fall, säger han glat"

-Nu vill jag nog klaga! säger låntagare förebrående och visar upp kaffet han nyss köpt i vår automat.
Det ser onekligen rätt tunt och blaskigt ut. Jag följer med för att se vad som blivit fel och prövar att göra en ny kopp, med samma resultat.
-Tyvärr vet jag inte vad som gått fel... Du vill ha tillbaka pengarna antar jag?
-Ja, det utgår jag från att jag får. Det här är ju ODRICKBART.
-Javisst, inga problem.
Jag gör ett återköp och sträcker sedan fram handen för att ta koppen och tömma ut innehållet.
-Ah, men det är ju synd att slänga... Jag tar det i alla fall, säger han glatt och går iväg med sitt odrickbara kaffe.
För gratis är ju som vi alla vet GOTT.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Arga Bibliotekstanten

Finn fem fel

Upprörd låntagare som lämnat försenad bok.

-Jo, men vi har ju flyttat! Och jag har inte fått telefonen inkopplad än så jag kunde faktiskt inte ringa. Och boken har legat nedpackad i en låda. KAN ni verkligen vara så HÅRDA?
1. Vi är okänsliga svin.

-Va, kostar det 20 kronor? Det är ju inte klokt, den är ju bara två veckor försenad! Jag kunde ju lika gärna köpt den...
2. Vi är inte bara okänsliga svin, vi är giriga okänsliga svin.

-Och förresten är det alldeles för kort lånetid, inte hinner man läsa ut en sån tjock bok på 4 veckor?
3. Vi har korta lånetider enbart för att jävlas med er. Moahahaha.

-Vaddå "går inte låna om"? Hon som stod här när jag lånade förra gången sa att det inte skulle vara några problem.
4. Ah, den hittills oidentifierade "Andra Kollegan" som alltid lovar guld och gröna skogar? Hen finns nog inte.

Märkligt nog missade han det mest självklara:
5. Ni har ju så dåliga öppettider!
Ett klagomål som kan appliceras på alla bibliotek som inte har öppet 24 timmar om dygnet.

Kommentera

Erika Wallman

De 20 vackraste och mest intressanta bokhandlarna i världen

Kära bokälskare!

Här kommer några tips för dig som inte vet vart du ska åka på semestern men har som minimikrav att resmålet åtminstone ska ha minst en bokhandel av rang. Den italienske bloggaren Francesco Mugnai har listat världens 20 vackraste och mest intressanta boklådor och gosse vilka skapelser! Vare sig det handlar om ombyggda katedraler eller murriga hål i väggen så får i alla fall jag den så kallade dåndimpen. Har han missat någon på sin lista? Vilken är din favoritbokhandel i världen?

ps. Klicka på bilderna för att komma till boklådornas sidor för mer information om hur du tar dig dit. Trevlig semester!

Kommentera

Arga Bibliotekstanten

And all you can do is complain about me

Är det en robot? Känner du att du mår bättre av att skrika av dig? Go ahead"

Du får ett brev från biblioteket. Där står att du ska betala 3000 kronor för försenade låneböcker.
Du flyger i taket: Hur i helvete kan de ha så höga förseningsavgifter?
Här kommer några goda råd som även kan tillämpas i andra kundtjänstsammanhang.

Ta ett djupt andetag och läs en gång till. Ordentligt. Då ser du kanske att det visserligen står att du ska betala 3000 kronor men bara om du inte lämnar tillbaka böckerna. Viket du ju ändå tänkt göra, eller hur? Och själva förseningsavgiften (som du ju faktiskt var medveten om att du får betala) är betydligt lägre.
Problem solved. Nu kan du ägna dig åt trevligare saker än onödig blodtryckshöjning.

Nähä, du orkar inte läsa ordentligt utan rusar istället iväg i vredesmod/ringer upp för att säga precis vad du tänker och tycker.
Kolla då först om det är en människa eller robot du talar med.
Är det en robot? Känner du att du mår bättre av att skrika av dig? Go ahead.
Är det en människa? Tänk först och tala sedan.
Är det rimligt att anta att den andre är ansvarig för brevet och/eller bibliotekets regler? Om inte, undvik personangrepp och ord som idiot och inkompetent.
Använd tilltal du själv skulle vilja bli bemött med. Tycker du det är okej att folk skriker åt dig är det dags att inse att du är i minoritet, de flesta föredrar normal samtalston.
Ge personen en chans att förklara om du verkligen vill veta vad som gäller och inte bara skälla på random främling för att få utlopp för din vrede. För om det är så kan det vara klokt att hitta ett annat sätt att avreagera dig på .
Då slipper du dessutom framstå som en idiot när det visar sig att du faktiskt har fel.
 

Kommentera /Visa 4 kommentarer

Carl Magnus Juliusson

Bok- presentation:	Shoah
Författar- presentation:	Claude Lanzmann

Claude Lanzmann på Göteborgs internationella filmfestival

Göteborgs internationella filmfestival rör sig mot sitt slut för iår. Och för mig var det med ett minnesvärt slutackord. Igår var jag nämligen och såg Claude Lanzmanns senaste – mer än tre och en halv timme långa – dokumentärfilm The Last of the Unjust.

Nästa år fyller Lanzmann 90 år. Han är vad man kanske skulle kunna kalla en riktig klassisk fransk intellektuell – såväl filmregissör som journalist och författare. Han tillhörde den närmaste kretsen runt Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir och var också den som kom att efterträda den senare som chefsredaktör för tidskriften Les Temps Modernes. Men kanske är han mest känd för sin nio och en halv timme långa dokumentär Shoah från 1985, vilken tog honom 10 år att göra, och som visades på bio här i Göteborg förra året.

Kännetecknande för Lanzmanns dokumentärer är att stor vikt läggs vid det talade ordet. Gemensamt för både Shoah och The Last of the Unjust är vittnesmålen om Förintelsen; subjekten intervjuas under lång tid, tillåts att tala till punkt, utveckla och att återkomma till samma teman om igen, utan att behöva stressa. Det är personligt och djupt gripande.

Shoah är verkligen en dokumentär som tränger in under huden på en för att stanna. Och ja, längden spelar roll. Orden finns även utgivna i bokform, med förord av Simone de Beauvoir, och har bland annat översatts till svenska.

I The Last of the Unjust får vi se en intervju som Lanzmann gjorde 1975 men aldrig släppte – kanske på grund av att att innehållet skulle kunna ha ansetts så kontroversiellt att det fanns en risk för att det som egentligen sades skulle bli överskuggat och hamna i skymundan för ideologiska ordkrig.

Under en vecka intervjuar Lanzmann Benjamin Murmelstein, den enda överlevande från det judiska äldre-rådet i koncentrationslägret Theresienstadt. Under flera år arbetade han nära Eichmann själv innanför väggarna på koncentrationslägret.

Det judiska rådet har efter kriget anklagats för att ha samarbetat med nazisterna. I intervjun får man ta del av långa redogörelser för organisationen, vad han var tvungen att bevittna och problematiken en person som Murmelstein befann sig i, som mellanhand mellan judarna i lägret och nazisterna som skötte det. Resterande medlemmar i rådet blev alla mördade av nazisterna en i taget. Murmelsteins vittnesmål är därmed helt unikt.

En annan intressant del av intervjun med Murmelstein är hans direkta relation till just Adolf Eichmann och hans personliga inblick i hans sätt att vara och arbeta. Hans mening är tvärtom Hannah Arendts teori om ondskans banalitet – vars giltighet dock inte nödvändigtvis står och faller på punkten om Eichmann var en djävul eller en byråkrat  – och som föddes ur de hektiska debatterna kring rättegången 1961. Enligt Murmelstein var Eichmann trots allt en ”demon”.

Nästa projekt för mig blir nu att att läsa (för detta är ju trots allt en litteraturblogg) Lanzmanns självbiografi Haren i Patagonien från 2012 och som nu kommit på svenska. 

Kommentera