Anne-Charlotte Östman
Efter entimmesboken kommer halvtimmesboken
Annie Ernaux senaste roman “Le jeune homme” utkom i Frankrike 2022, samma år som hon tilldelades Nobelpriset. Nu har Norstedts gett ut “Den unge mannen” i Maria Björkmans översättning. Ernaux böcker är oftast tunna, och denna är tunnast av dem alla. “Sinnenas tid” om en passionerad kärlekshistoria med en gift man tog en timma att läsa, “Den unge mannen” en halvtimma. Den består av 35 sidor spatiös text och kostar 269 kr i Akademibokhandeln – för att ge ett exempel.
Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner. I denna senaste inleder Ernaux i 60-årsåldern en relation med en student. Det nya förhållandet lägger sig som en palimpsest över förfluten tid, skriver hon. Palimpsest är en handskrift, där den ursprungliga texten raderats och ersatts med en ny. Hon förs tillbaka till sin ungdoms sängar. Det var på den tiden hon genomgick en illegal abort, och dessa hågkomster sätter i gång skrivandet av “Omständigheter” (2022). Den unge älskaren får fungera som en tidsöppnare för henne. När hon skrivit klart “Omständigheter” gör hon sig av med honom som hon gjorde med fostret. Det skriver hon själv. Ska det läsas som ett raffinerat uttryck för skriftens förhållande till livet? Eller det vanliga om författaren som en kannibal?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #Nobelpriset
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ny Annie Ernaux på svenska
Annie Ernaux hedrades med Nobelpriset i litteratur 2022. Hennes författarskap består mest av tunna självbiografiska romaner som utgår ifrån en enskild händelse som hon sätter in i sitt sammanhang. I “Åren” skildrar hon emellertid ett större förlopp, det franska samhällets utveckling, kopplad till hennes egen tillvaro och bildningsgång.
Norstedts ger nu ut “Skammen” i en översättning som gjordes redan 1998 av Katja Waldén. Där skapas en urscen med ett före och ett efter. Författarens moder har överöst maken med förebråelser. Till sist förlorar han tålamodet och går till våldsamt angrepp.
Boken börjar med meningen: “Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” Det var 1952, och Annie Ernaux var tolv år gammal. Händelsen som naturligtvis skrämde henne skapade också skam. Nu hade de blivit en dålig familj.
Föräldrarna som hade en liten kafé- och butiksrörelse i Yvetot i Normandie sätts i “Skammen” in i sitt sociala sammanhang. Ernaux tecknar den lilla ortens topografi med sämre och bättre kvarter, där man talar bra franska eller dålig med dialekt. Hon vill återskapa den värld hon levde i när hon var tolv. I den tänker man inte, skriver hon, allt följer på vartannat i livets skeenden.
I Yvetot iakttog människorna varandra och dömde. Deras handlande klassificerades som tillåtet, till och med tillrådligt, eller oacceptabelt. Ett fullständigt avståndstagande drabbade frånskilda, kommunister, älskarinnor, ogift mödrar, kvinnor som drack eller som gjort abort.
Som den enda i släkten gick Annie i katolsk privatskola. Hon var en framstående elev med fina betyg. Religionen angav formen för hennes liv. Hon levde i ljuset, i sanningens och fullkomlighetens värld i motsats till dem som inte gick i mässan, inte bad och som syndade.
Men händelsen med faderns våldsamhet hade gett henne en plats i skammen. Det var något hon aldrig skulle kunna berätta för någon. Och detta skulle följas av fler situationer den närmaste tiden.
En scen utspelar sig en natt när Annie deltagit i de katolska skolungdomarnas fest i Rouen. Bussen med skolkamraterna släpper av henne utanför bostaden. Modern öppnar sömndrucken i ett fläckigt nattlinne. Man torkade sig med det när man hade kissat, upplyser författaren. Detta avsnitt har etsat sig in i mitt minne sedan jag läste “La honte” på 1990-talet. För första gången såg hon sin mor med privatskolans ögon. Så starkt.
På slutet skildrar hon en bussresa som hon och fadern gjorde till Lourdes. De var inte förberedda, visste inte vad man skulle ha med sig och vad man skulle iaktta under en sådan färd. Fadern misstrodde allt, chaufförens sätt att köra och maten de blev serverade. På en uteservering berättar han en “småsnaskig” historia om en präst. Skammen bara fortsätter.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
På resa med okänt mål
Beatriz Quevedo de Hansen kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Hon och hennes man Raúl hade varit engagerade i en alfabetiseringskampanj i fattiga byar i Argentina. Det räckte för att de skulle bli ett byte för den militärjunta som tog över landet 1976. Mannen blev dödad i ett bakhåll. Detta skriver hon om i “Flyktens alla rum”.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #flykt #Latinamerika
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Linn Ullmann i Annie Ernaux fotspår
I “Flicka, 1983” utgår Linn Ullmann från ett fotografi när hon var 16 år. Hon arbetar som Annie Ernaux och citerar henne också. “Dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem.” (Från Ernaux “Omständigheter”)
Linn Ullmann gick vilse i Paris januari 1983. Hon hade blivit ditbjuden av en fotograf som upptäckt hennes potential vid ett besök i New York. Där bodde Linn med sin mor Liv Ullmann. Modern försökte få henne att avstå från resan. När det inte gick fick dottern lova att ringa hem varje kväll kl 22 och därefter inte gå ut.
Efter att den unga flickan varit ute med några andra befinner hon sig ensam på en gata i Paris. Hon har glömt bort namnet på sitt enstjärniga hotell. Men i fickan har hon en lapp med fotografens adress. Klockan är halv tre på natten när hon kommer till honom som hon kallar A. Han är betydligt äldre än henne, och det blir inte någon entydigt positiv upplevelse. Hon skildrar hur hon sitter på golvet i hans badrum och kräks.
Hon minns dåligt vad som hänt. Hon har ingen dagbok från den tiden. Detaljer från nätterna hos A bryter fram ur glömskan. Men av det blir det ingen helhet. Författaren går runt i cirklar och kommer tillbaka till ruta ett.
När Linn Ullmann står i begrepp att skriva den aktuella boken befinner hon sig i ett tillstånd av depression och ångest. Hon går ner i vikt. Hennes terapeut säger att det egentligen handlar om ett raseri som hon inte klarar av att uttrycka.
Hon skriver att hon vill försöka samla den unga flickan och den äldre kvinnan i samma kropp. Vad hände den unga i Paris och hur har det fortsatt att verka i henne?
Författaren vänder sig till en osynlig syster. Jag bir inte klar över vem det är. Är det hennes andra jag, hennes yngre jag? Är det samvetet? En dag säger hennes far att hon är en sådan som klarar sig men att hon har en skuggsyster som är rädd.
Boken har inget förklarande slut, men en morgon har rädslan avtagit. Maten smakar igen.
Annie Ernaux känner sig skyldig att skriva om kvinnliga erfarenheter. Om Linn Ullmann tänker likadant vet jag inte. Handlar hennes bok kanske om självläkande?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #minnet
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
När livet ställs på sin spets
Niklas Rådströms självbiografiska “Som har inget redan hänt” ligger på topplistorna. Det är en betydande författare som jag inte läst förut. Han är poet, dramatiker och prosaist.
Boken utgår från diagnosen leukemi som han fick för några år sen. Rådström har gått igenom långa, tunga behandlingar med svåra biverkningar. Nu mår han skapligt men är tröttare än innan han blev sjuk. Coronapandemin innebär sträng isolering, eftersom hans immunsystem var mycket påverkat redan efter stamcellstransplantationen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #leukemi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Beate Grimsrud, ett starkt författarskap
Jag har upptäckt en ny författare. Jag tog del av nyheten om Beate Grimsruds bortgång och hyllningarna av hennes verk. Så jag beställde fram tre av hennes böcker på biblioteket.
”Jag smyger förbi en yxa” är en barndomsskildring. Lydia är liksom Beate uppvuxen i Norge. Hon har sex syskon, en far som har svårt att behålla jobbet och en mor som vill ha glada barn. Modern ”suddar bort” det sorgliga.
Lydia är duktig i idrott, fotboll, slalom, backhoppning, och framför allt en lovande sprinter. Hon pressar sig. Hon är en kämpe och vinnare. Lydia vill kunna påverka verkligheten och tiden också. Hon använder sig av tvångsmässiga ritualer och börjar höra inre röster som ifrågasätter eller ger order. Det är en säregen bok med märkvärdiga tankar.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Om det som gömdes undan
Jag har lyssnat på några ljudböcker på sistone. Det kan vara trevligt att koppla av med en sådan ibland. Risken är att jag nickar till, särskilt om det är på kvällen. Då är det inte så bra om det är en deckare.
Nu var det inte en spänningsroman i den meningen, fast det var något som skulle undersökas. Jag har lyssnat på Karin Thunbergs uppläsning av ”En dag ska jag berätta om mamma”, en självbiografisk berättelse. Modern, fadern och hon hade en hemlighet tillsammans, något skamligt och undangömt. Författaren har begärt ut sjukjournaler, reser tillbaka och försöker förstå vad som hände när hon själv lämnat ön i Blekinge skärgård.
Modern var prästdottern som fick utbildning, som under en period vistades på fastlandet men kom tillbaka till det avgränsade och instängda. Hon gav upp sitt yrkesliv och stannade hemma. Maken var snickare och ägnade sig mycket åt fiske. Själv tillbringade hon dagarna med romaner och på sommaren med att bada och simma. Det senare var inte vanligt för fiskarbefolkningen. Modern var udda i omgivningens ögon.
Karin Thunberg läser lugnt med behaglig röst. Hon närmar sig sitt ämne med respekt och kommer en bit på väg. Men fullt ut lyckas hon inte minnas sin mors ansikte.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Den som blir lämnad
Nu har också jag läst Agneta Pleijels ”Doften av en man”, kritikerrosad och omtyckt av läsarna. Jag instämmer och läser i ett svep. Jag förstår också att det var bra att jag dessförinnan köpte ”Spådomen” som finns i pocket. Det är första delen i Pleijels självbiografi, och där skildras den komplicerade samlevnad som hennes föräldrar hade. Att fadern håller modern och resten av familjen på halster, då han inte vill bestämma vem han ska tillhöra, är något som fortsätter i andra delen. Berättaren älskar sin pappa matematikprofessorn. Hon beundrar honom. Det finns nästan något oidipalt i förhållandet. Det antyder hon själv.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #olycklig kärlek
Kommentera
Maria Sidén
Romska boktips-på Romernas nationaldag
Idag är en stor dag för Romerna. Det är även en dag du som inte är Rom som medkännande människa kan reflektera över deras situation i Sverige och i världen. En dag fortfarande fylld av orättvisor, men hoppet lever och frodas i allas hjärtan som önskar en bättre värld för oss alla. Deras nationaldag."Romernas internationella dag firas till minne av den första romska världskongressen – med en egen flagga och nationalsång."//Institutet för språk och folkminnen
Nog med föreläsning, nu blir det boktips! På grund av denna dag vill jag tipsa om två böcker som berört mig och skakat om min Svensson värld. Den första boken i 10 års åldern och den andra när jag var 20- någonting...
"Men jag är inte rashatare, det skall du inte tro. Det är bara det att jag tycker att dom ska vara för sig och vi för oss, och Taikon flickorna ska ut ur min skola!"// ur Katitzi i ormgropen.
Dessa böcker slukade jag i mellanstadieåldern. Jag kommer ihåg att jag reflekterade över hur dumma alla var mot Katitzi. Att jag minsann skulle vara snäll om jag träffade på Zigenare (ordet används i böckerna i stället för Romer). Böckerna vidgade mina vyer från vithet, villa med staket och byaliv, till orättvisan om du inte "valde" ett sådant liv. Jag fick upp mina små blå ögon för hur olika människor lever och hur du kan bli behandlad om du inte vill leva ett klassiskt Svensson liv. Ingå i systemet, se ut som vi, prata som vi, uppträd som oss, annars...Så läs själv eller med dina barn, om Katitzi och hennes äventyr. Upplev en Romsk flickas värld och den stora världen genom hennes ögon.
Den andra boken jag starkt rekommenderar, en av de bästa självbiografier jag läst, är Mikey Walshs Slagskämpen.
"Jag skulle inte ha velat haft ett annat liv. Om jag inte hade gjort allt som jag hade gjort skulle jag inte var där jag är idag. Jag är stolt över mitt folk och över den jag är.
Man kan ta pojken från zigenarna, men man inte kan inte ta zigenaren från pojken."// Slagskämpen av Mikey Walsh
Hjärtat blir "i hopsnörpt" av tårar, ilska, glädje, hopp och känslor jag inte vet vad jag ska kalla dem.Oerhört gripande om denna pojkes svårigheter att försöka överleva sin fars misshandel och att till slut vara sann mot sig själv.
Grattis på Nationaldagen alla Romer, jag tror på framtiden!
Taggar: #romer #romernas nationaldag #romsk litteratur #diskriminering #orättvisa #boktips #normer #självbiografi
Kommentera
Mats Strandberg
Som att dricka te med deckardrottningen
Jag har just läst ut Agatha Christies självbiografi. Hon var känd för att värna om privatlivet och sky reportrar som pesten, men här gläntar hon på dörren mycket mer än jag väntat mig. Det bränner till exempel till ordentligt när hon skriver om skilsmässan från sin första man och nervsammanbrottet som följde. Christie dikterade boken till och från under många år, och ibland blir det svamligt och rörigt, men det är helt okej. Det känns som att sitta och dricka te och äta scones med urtypen för en brittisk gammal dam. Värdig, men också full av torr och självironisk humor.
Hon har levt ett spännande liv, och det blir en stundtals spännande bok. Jag brukar vanligtvis bli ganska uttråkad av barndomsskildringarna i biografier, men här är det faktiskt en av de delar jag gillar bäst. Det är sluttampen av den viktorianska eran, och Agatha och syskonen växer upp i ett vackert hus fullt av husor och nannys och kokerskor, men familjen står ständigt på ruinens brant.
Jag tycker också mycket om skildringarna av första världskriget, då Agatha jobbar som sköterska. Hon beskriver hur krigets ankomst chockade dem alla; de trodde att krig var något som hörde till det förflutna eftersom det var så självklart att alla blev förlorare. Det var helt enkelt något som mänskligheten utvecklats förbi.
Allra bäst tycker jag om de partier som handlar om själva skrivandet. Det hade gärna fått vara betydligt mer av den varan, för min del. Men det finns gott om goda råd här, och jag häpnar över igenkänningen mellan varven. För hur kan en så vansinnigt produktiv författare ha gått igenom samma självtvivel var eviga gång som en ny bok skulle påbörjas? Det är märkligt tröstande att till och med en genremästarinna som Agatha Christie gick igenom sådana våndor. Som i följande stycke:
Det finns förstås alltid de där fruktansvärda tre veckorna, eller månaden, som du måste gå igenom när du påbörjar en ny bok. Det finns ingen ångest som liknar den. Du sitter på kammaren, biter i pennor, stirrar på skrivmaskinen, går fram och tillbaka, eller kastar dig ner i en soffa och känner att du vill gråta ögonen ur dig. Sedan går du ut och stör någon som är upptagen.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #författare #självbiografi #deckare
Kommentera
Hanna Modigh Glansholm
Så här ska en självbiografi se ut hösten 2014
Inte mindre än tre biografier med liknande formspråk har landat på mitt skrivbord de senaste veckorna. Har formgivarna pratat ihop sig?
Avdelning:
Fakta
Taggar:
#självbiografi
#biografi
#formgivning
#formspråk
#politiker
Kommentera
Mats Strandberg
En vacker och viktig memoar
Har just läst ut Christopher and His Kind, en självbiografi av Christopher Isherwood. Isherwood har bland annat skrivit En enda man, som för några år sedan blev en med rätta hyllad film, och Farväl till Berlin, som (häng med nu!) blev Broadway-pjäsen I Am A Camera, som sedan blev film, som sedan blev musikalen Cabaret, som sedan också filmatiserades med Liza Minnelli i huvudrollen.
Christopher and His Kind gavs ut på 1970-talet. Den handlar mycket om skrivande, och om gaylivet i 1930-talets Berlin. Isherwood, som kommer från en brittisk bakgrund med mycket stel överläpp, blir förälskad i staden där allt tycks tillåtet och möjligt. Idag sitter vi med facit på hand och vet att det inte varade länge. Isherwood och hans tyska pojkvän Heinz lämnar Tyskland när fascismen till slut blir omöjlig att ignorera. Oron för att Heinz ska ställas inför rätta av nazisterna växer stadigt, och till slut ställs allt på sin spets. Det är en vacker och viktig bok. Och den är ännu en skrämmande påminnelse om hur mycket från 1930-talet som känns igen i dagens Europa.
Christopher and His Kind blev en BBC-film år 2011.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #självbiografi #författare
Kommentera
Mats Strandberg
Småputtrigt och tålamodsprövande
Jag älskar att läsa om författare. En god vän rekommenderade I Feel Bad About My Neck, en samling texter av Nora Ephron. Ephron var författare och journalist men kanske allra mest känd som manusförfattare till klassiska romantiska komedier som När Harry träffade Sally, Sömnlös i Seattle, och You’ve Got Mail. Hennes sista film blev Julie & Julia, där Meryl Streep spelade berömda tv-kocken Julia Childs.
Bokens titel är en referens till en av texterna, där Ephron skriver om sig själv och alla sina väninnor som ständigt bär polokragar eller virar scarves runt halsarna. Det är halsarna som avslöjar deras verkliga ålder, som bryter illusionen av ungdom hur mycket mirakelkrämer eller botox de än använder i ansiktet.
Jag ville tycka om den här boken. Ibland gör jag det. När det bränner till, när det går djupare under skinnet om det egna åldrandet, om hur nära vänner börjar dö, om böckers betydelse, och om viktiga insikter om livet som kommer alldeles för sent. Men det är långt mellan de där glimtarna, tyvärr. Större delen handlar om typiska ”problem” i en mycket välbärgad New York-människas liv. Det är problem av den sort som de flesta hemskt gärna skulle byta ut sina egna mot, och det är svårt att känna några större sympatier. Jag kanske är humorbefriad. Jag har bara så dåligt tålamod med här sortens småputtriga klagovisor just nu, med tanke på hur världen ser ut.
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Några tips på bra biografier
En riktigt bra biografi kan vara minst lika spännande som en roman. Här är några av mina tips i genren. (liten disclaimer dock: de allra flesta av dem har jag läst på engelska, så jag kan inte gå i god för de svenska översättningarna!) Om du tror att vi har ungefär samma smak, så tipsa mig gärna under kommentarer! Jag tänkte nämligen göra en rejäl bokbeställning snart…
Medan de sov av Kathryn Harrison – i mitten av 80-talet mördar en tonårspojke båda sina föräldrar. Harrison har utforskat hans och systerns relation som vuxna, och nystat i vad som ledde fram till brottet.
Kyssen av Kathryn Harrison – Harrison har också skrivit en fruktansvärt självutlämnande självbiografi om hennes kärleksaffär med sin egen pappa.
Att skriva: En hantverkares memoarer av Stephen King – hälften memoar, hälften handfasta skrivtips, helt och hållet läsvärd.
Nemesis av Peter Evans – en biografi över Ari Onassis, Jackie O och familjen Kennedy, som kanske löser mordet på Robert Kennedy. Seriöst men också snaskigare än den värsta åttiotalssåpa.
Lucky av Alice Sebold – författaren till Flickan från ovan har skrivit en oerhört stark bok om våldtäkten hon utsattes för i college, och rättsfallet som följde därpå.
Goddess: The Secret Lives Of Marilyn Monroe av Anthony Summers - Summers har intervjuat över sexhundra personer för den här boken, och jag skulle nog säga att det är den definitiva biografin över Monroe. Den kommer kanske också så nära en lösning på gåtan med hennes död som vi någonsin kommer att komma.
What Fresh Hell Is This? av Marion Meade - en fantastisk biografi över en av mina favoritförfattare, Dorothy Parker.
Ohörda rop av Gitta Sereny – i slutet av 60-talet dömdes den elvaåriga Mary Bell för att ha dödat två småpojkar. Fallet gjorde henne ökänd i England. Tillsammans med den vuxna Mary Bell, som nu lever under skyddad identitet, försöker Gitta Sereny hitta svar på hur det kunde hända.
Vid avgrunden av Gitta Sereny – här söker Sereny återigen förklaringar på det till synes oförklarliga. Här möter hon Franz Stangl, kommendant vid Treblinka, och tvingar honom att möta sig själv och sina gärningar. Resultatet är en omskakande och oerhört viktig bok om det vi kallar "ondska".
Det är nåt som inte stämmer av Augusten Burroughs – rolig, rörande och upprörande självbiografi. Burroughs växer upp med en alkoholiserad pappa och en sinnessjuk mamma, som adopterar bort honom till sin psykolog. Och det är bara början.
Fun Home av Alison Bechdel – ja, samma Bechdel som formulerade Bechdel-testet! I hennes självbiografiska serie funderar hon över pappans mystiska död och hans hemliga liv, samtidigt som hon själv kommer ut som lesbisk.
My Friend Dahmer av Derf Backderf – också en självbiografisk serie. Backderf gick i samma high school-klass som den sedermera ökända seriemördaren Jeffrey Dahmer.
Manson av Jeff Guinn – en riktigt bra biografi över Charles Manson, som inte bara undersöker honom och hans följare, utan också tidsandan som skapade en grogrund för honom.
Männen med rosa triangel av Heinz Heger – självbiografi av en av alla homosexuella män som sattes i nazisternas koncentrationsläger.
Blankets av Craig Thompson – vacker självbiografi i serieform om första kärleken och att växa upp i en djupt religiös familj.
Mats kamp av Mats Jonsson – en ärlig, härlig och förfärlig skildring av att bli pappa.
Liz av C David Heymann – biografi över Elizabeth Taylor, som tillåter alla sidor av denna otroligt komplexa person att komma fram.
Felicia försvann av Felicia Feldt – en gastkramande uppgörelse med en mamma.
Hyperbole and a half av Allie Brosh – som en samling självbiografiska noveller, alla illustrerade av Broshs mycket speciella teckningar, som bara de kan få mig att skratta rakt ut. Det handlar om hunduppfostran, depressioner, tårtor, uppväxt och självbilder, och det är ibland sorgligt, ibland roligt, alltid genialt.
Just Kids av Patti Smith – om relationen och vänskapen med provokativa mästerfotografen Robert Mapplethorpe.
Expeditionen av Bea Uusma - behöver väl knappast någon närmare presentation vid det här laget, va?
Grace av Grace Coddington – den rödhåriga skönheten Grace stal showen i Vogue-dokumentären The September Issue. Glammigt, lättslurpat och stundtals tänkvärt. Dock blir det märklig läsning mellan varven. Sida efter sida ägnas åt märkeskläder och modefotograferingar, men när Grace skadas i ett upplopp och får ett missfall blir det bara en kort liten passus.
Swallow the Ocean av Laura M Flynn – när Laura var barn växte hon och systern upp med en sinnessjuk mamma, medan pappan kämpade om att få vårdnaden om dem. Så vackert skrivet att hjärtat går i bitar.
Plus: allt av David Sedaris.
Några självbiografier jag verkligen gillade: Memoirs av Tennessee Williams, My Life and Other Unfinished Business av Dolly Parton, Bossypants av Tina Fey, Red Carpets and Other Banana Skids av Rupert Everett, Stories I Only Tell My Friends av Rob Lowe, The Bedwetter av Sarah Silverman, Coreygraphy av Corey Feldman, Hollywood Animal av Joe Esztheras (manusförfattare till bl a Basic Instinct), My First Five Husbands (and The Ones That Got Away) av Rue McClanahan (från Pantertanter), Just Kids av Patti Smith, Off The Road av Carolyn Cassady.
Puh, vet att jag glömt massor av böcker nu - skulle behöva vara hemma och kolla i min bokhylla egentligen... Får göra en uppföljare efter sommaren!
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #biografi #skrivtips
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Mats Strandberg
Briljant och självutlämnande
Läser just nu Augusten Burroughs Dry, om hans kamp mot sin alkoholism (och förmåga att falla för trasiga killar, som kan vara ett minst lika starkt beroende). Den är rolig utan att vara flåshurtig, och sorglig utan att vara sentimental. Självutlämnande är bara förnamnet. Och det är riktigt, riktigt bra. Tänk er James Frey, om han vore en ytlig New York-bög med avgrundsdjup i själen.
För övrigt; Augusten Burroughs självbiografi Running With Scissors (Det är nåt som inte stämmer på svenska) kan jag också starkt rekommendera. Den blev också en riktigt bra film med Anette Bening i hennes livs kanske bästa roll, som Augustens psykotiska mamma som adopterar bort honom till sin psykiatriker.
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Att läsa en älskad tv-serie
Nu när säsong 2 av Orange is the new black äntligen har släppts på Netflix (hurra!) tänkte jag värma upp med Piper Kermans självbiografi med samma namn, som serien baseras på. Det blir dock en lite märklig läsupplevelse. Det som händer Piper (bli inslängd i ett federalt fängelse för ett brott hon begick för tio år sedan, i vad som känns som ett helt annat liv) är förstås dramatiskt, men det är ju inte alls lika dramatiskt som i tv-serien, där allt skruvats flera varv och skruvats upp till oigenkännelighet. Jag vill skrika "men vad klagar du på, det var ju MYCKET VÄRRE PÅ TV!". Vilket förstås är orättvist och helt verklighetsfrånvänt. Det är ju en väldigt märklig känsla att läsa en självbiografi och få för sig att man vet bättre än författaren hur det egentligen gick till... Och de älskade karaktärerna - och därmed deras relationer - finns inte heller här. Det är med andra ord ganska frustrerande läsning, fastän boken förmodligen är väldigt bra egentligen. Jag önskar bara att jag läst den först.
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi
Kommentera
Mats Strandberg
Helt tagen nu
Finner ej ord i den här orimliga hettan och med blodet som kokar efter läsningen. Men jag har läst Felicia försvann, till slut. Och satan, satan vad bra den är.
Taggar: #nyläst #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Backpackern som blev nunna
Här får vi vara med om en resa som heter duga. Det blir många vägar och avkrokar innan Sofie Hamring hittar sitt andliga hem i dominikanernas kloster i Rögle. Hon är en människa som aktivt söker sin plats i livet redan från tidig ungdom. Hon bor i kollektiv i Stockholm, på kibbutz i Israel, liftar runt i Australien och söker yogans frid i Indien. Mycket har drag av en bohemisk backpacker-tillvaro som ackompanjeras av gitarr- och rockmusik. Titeln på boken ”Stairway to heaven” kommer från Led Zeppelins 70-talshit.
Det är förstås något egoistiskt med en strävan efter ett perfekt liv, även om det är på det andliga planet. Hemma arbetar Sofie på sjukhus men bryr sig inte särskilt mycket om sina patienter. Hon är ju på väg någon annanstans, till något bättre.
På resa ute i världen får hon vänner som har mött Jesus. Hon finner något tilldragande med det, men fortsätter att leta visdom och harmoni på annat håll. Till slut inser hon dock att hon bara har att ta emot vad Jesus vill ge och inte behöver förtjäna det genom andliga övningar. Men när hon överlämnat sig kommer frågan om hon har en kallelse och hur radikal den i så fall är. Hon prövar sig fram i det ena klostret efter det andra, i Rom, Frankrike och Sverige. När hon varit säker på att ha hamnat rätt men sedan får ångest och inte kan stanna drabbas hon av depression. Har hon nu missat sitt livs chans? Det finns väl en gräns för hur många gånger de kan ta henne tillbaka? ”Jag blev som en vibrerande kompassnål som hakat upp sig, svängde än hit, än dit, mellan Karmel och Dominikanorden.”
Sofie gör stora misstag när hon inte följer sin egen röst. Ofta vill hon vara till lags. Och hon har en förmåga att idealisera personer hon möter. Det finns en risk i att skaffa sig idoler. Som tur är har hon också andra vägledare. Sedan hon konverterat till katolicismen finns de i den katolska gemenskapen i Stockholm
Syster Sofies berättelse är konkret, fast förankrad i tid och miljö. Det är långt ifrån någon predikoröst vi hör. Det är starkt av henne, tycker jag, att försätta sig tillbaka i ungdomen med de tankar och känslor hon hade då. Hon har på sätt och vis facit i hand men dömer varken sig själv eller andra som korsat hennes väg. Hon väjer emellertid inte för en analys av sin egen person och menar att hon har en ”absolut” karaktär. ”Jag blev alltid så ivrig att det sällan fanns plats för något annat än mina egna övertygelser – detta är ofta baksidan av en hängiven personlighet.” Föräldrarna finns inte med i boken annat än som några som ger henne frihet och accepterar allt hon gör. I det antyds emellertid en likgiltighet. Den unga Sofie saknar trygghet och självkänsla i relationen till andra. Det menar hon själv.
Genom att berätta om sina fallgropar försöker hon hjälpa andra. Då tänker hon väl främst på dem som vill gå i kloster. Om sitt eget val säger hon: ”Dominikanskt liv är varken bättre eller sämre, högre eller lägre än någon annan andlig tradition i kyrkan. Sådana kriterier är helt irrelevanta när man söker en kallelse. Det handlar enbart om att finna den spiritualitet som motsvarar de gåvor Gud lagt ner i en själv.” Det är det intellektuella i Dominikanorden som passar henne och strävan att nå ut med evangeliet.
Det finns stycken i denna bok som talar till mig också. När Sofie på ett tidigt stadium tvivlar på sin tro, eftersom hon inte kan vittna om den och inte längre känner den så starkt, skriver hon till en kristen brevvän. Han svarar: ”Tron är inte en känsla, utan ett beslut, ett beslut att tro även när känslorna inte finns där.” På ett annat ställe skriver hon om nattvarden: ”Mina egna känslor och andliga upplevelser var en sak, men nu hade jag fått ta emot något som inte berodde av dem, något konkret och påtagligt som förband mig med Kristus.” Sådana ord stärker.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #andlig självbiografi #kloster
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ett nytt evangelium
Hösten 2012 läste jag Marcus Birros ”Släng alla kartor”. Det var en bok skriven i fullt ös under ett par månader i början av året. Den börjar med hans uppväxt i Göteborg, där han var med i ett rockband och började skriva dikter. I mycket är det en framgångssaga trots kampen mot alkoholen som han skildrar mycket detaljerat och konkret. Han blir publicerad, får åka på turné och läsa poesi. Till slut blir han nykter, och då slår ännu fler drömmar in.
I början av mars kommer en ny bok, ”Evangelium enligt Marcus”. Det är onekligen en titel som heter duga. Den kan uppfattas som skämtsam eller högmodig. Hos mig skapar den stora förväntningar. Birro är ju känd som debattör i kristen tro, och jag har inget emot att han sticker ut på det området. Jag känner sympati med en del av hans åsikter. Det är bra att han vågar säga vad han tycker som när han söker mer tydlighet hos företrädare i Svenska kyrkan. För mig känns det i alla fall lite djärvt att komma med ett nytt evangelium, men Marcus Birro tonar ned avsikten.
- Jag vill att titeln ska berätta att det är en personlig resa in i tron, ut ur tron, och sedan in igen. Det finns inga sanningar, men det finns många vittnesmål, många historier. Det här är min. Jag tycker mycket om titeln.
Om en månad vet vi mer om Birros Gud och Jesus. Det blir spännande.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kristen tro #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ung, ambitiös, olycklig
Sylvia Plaths Glaskupan var en klassiker som jag inte hade läst. Men den var lätt att få tag på bland handelns pocketböcker. Vad jag visste om författaren var att hon dog ung i självmord. Något fanns också i bakhuvudet om att hennes man kunde ha något med det att göra, han också poet.
Glaskupan är hennes enda roman. Den färdigställdes strax innan Sylvia tog livet av sig 1963 endast 30 år gammal. Hon hade skilt sig från Ted Hughes efter att han varit otrogen. Född och uppvuxen i USA hade hon levt en tid i England med sin man och två små barn. Efter upprepade depressioner slutade hon sina dagar i London i ett igentejpat kök med huvudet i gasugnen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #klassiker #självbiografi #depression
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Hur var det med fadern?
Alex Schulman blev känd för sina elaka utfall i sociala medier. Sedan blev han kär, fick barn och blev snällare - vad jag förstår. Jag har inte följt honom. Men jag såg en föreställning av och med honom på tv härom veckan där han drev med sitt behov av bekräftelse. Det var roligt. Man kände igen sig, att man googlar på sitt namn till exempel - jag vågar inte skriva "jag". Men det var inte bara roligt. I bakgrunden fanns fadern. Var där något i förhållandet som inte uppenbarades på de soliga familjebilderna? Gripande blev det till slut. Showen heter Älska mig! och kan fortfarande ses på SVT Play.
Jag blev nyfiken på mer, så jag gick till Pocketshop och skaffade Skynda att älska som kom redan 2009.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #självbiografi #fadersporträtt
Kommentera
Linda Odén
Per Olov Enquist, check!
Det finns vissa författare som bara ska läsas, då de är för uppmärksammade och prisade för att förbises av en som kallar sig boknörd. En av dessa är Per Olov Enquist.
Jag har läst en bok av Per Olov Enquist och kan bocka av ännu en författare på listan över böcker en borde ha läst, men så mycket mer gav Liknelseboken mig inte. Jag förstår mig inte på vad det är han försöker säga med detta sammelsurium av gamla minnen, Kirkegaard, dödsångest, Sibelius och kärleksdrömmar. Allt utgår ifrån nio sidor som fattas i en notesbok som fadern lämnat efter sig. En bok som innehåller kärleksdikter till modern. En bok som hon försökt att bränna upp.
Det är möjligt att Enquist är en så fin författare att en enkel lärarinna som jag inte förstår djupet av det han vill säga. Jag har dock svårt att se något storhet alls i denna spretiga text. Visst är den personlig och visst finns det en och annan ljusglimt, som när författaren, eller hans alterego i tredje person, söker upp kvinnan i Larssonsgården, eller när hennes yngre släkting sågar författarens böcker rakt av och avfärdar hans sätt att skriva som onödigt omständligt. Jag håller med henne. Det är virrigt värre rent ut sagt.
Det är en personlig bok helt klart. En bok om några viktiga händelser i hans liv som snurrar runt, runt. Är det hans liv? Per Olov Enquist skriver i tredje person, men visst måste det vara om honom själv, eller i alla fall om någon som liknar honom väldigt mycket. Kanske är den här boken mer ett viktigt avslut för Enquist själv än en bok för läsarna. Kanske krävs det också att man läst mycket annat av Enquist för att Liknelseboken ska kännas som ett avslut även för läsare.
Avslutningsvis måste jag skriva några ord om omslaget som väckt stor uppmärksamhet. Bland annat skrev Bokhoras Johanna Ögren en artikel med rubriken “Gubbsjuka är gubbsjuka, även när gubben heter PO Enquist”(en rubrik som inte sattes av henne själv märk väl). Är omslaget ett tecken på gubbsjuka? Jag är tveksam till det, att kalla Enquist gubbsjuk pga ett omslag är kanske att ta i, men kan ändå hålla med Ögren om att det är rätt onödigt med en rumpa på ett omslag. Det är, som Ögren skriver, både märkligt och onödigt att exploatera kvinnokroppen mer än vad som redan görs idag. Då spelar det ingen roll om författaren är en man eller en kvinna. När det gäller gubbsjuka så var det inte främst det jag tänkte på när jag läste Enquists bok, men jag tyckte faktiskt att den var lite gubbig. Gubbig i betydelsen gaggig.
Övertyga mig gärna om att Per Olov Enquist är en stor författare, för den här boken gav definitivt inte mersmak. Möjligen kan jag tänka mig att en "riktig" bok av honom som tex. Livläkarens besök eller Kapten Nemos bibliotek är mer representativa för författare. Nu har visserligen även Liknelseboken blivit nominerad till årets Augustpris, så kanske är det helt enkelt så att Enquist inte är en författare för mig. Detta trots att han tillhör den exklusiva skara som vunnit priset hela två gånger, 1999 för Livläkarens besök och 2008 för Ett annat liv. Kanske blir det nu en tredje gång?! Någonting extra måste han alltså helt klart ha trots allt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #Augustpriset #recension
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Pernilla Glaser - Robson
Den här boken hittade jag på en loppis och konstaterade att den antagligen kunde vara riktigt BOATS (Based On A True Story) eller riktigt bra. Det rör sig om en självbiografisk berättelse där författarens sambo dör i cancer när de både är strax över tjugo år gamla. Hur är då boken - BOATS eller bra? Både och, skulle jag vilja påstå. Ibland lite för mycket, ibland riktigt "gripande" och definitivt ingen läsning jag går oberörd ifrån.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #självbiografi
Kommentera
Daniel Gunnarsson
Jag vill förändra världen
En av vår tids stora företagsledare ger här ut sin självbiografi. Han tar upp både med och motgångar även om han ibland kanske vill släta över en del men det är han förlåten. Boken skildrar hans uppväxt och snabba karriär med fokus på de företag där han varit VD eller ordförande. Man kan stundtals tycka att han är lite självgod men när han i slutet kommer in på det biståndsarbete han ägnat sig åt efter sin pensionering (Hand in Hand-projektet) blir jag berörd och glad. Måste kännas oerhört tillfredsställande att kunna ha uppnått det han har gjort i sitt liv. Som bibliotekarie blir jag också road av hans nästan maniska boksamlande. Boken är på nästan 500 sidor så det är mycket vi får veta om hans liv och hans tankar. Känns det jobbigt att läsa så avslutar han med sina 105 råd om ledarskap se åtminstone till att läsa dem så får du en kondenserad version av hans tankar kring att vara företagsledare. Mycket intressant bok som får 4 DG (om än något svaga) av mig!
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #näringslivet #ledarskap
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Var finns ansvaret?
Jag blir nyfiken på Marianne Jeffmars senaste roman Älska mig – ändå! (Podium). Enligt pressmeddelandet är den en uppgörelse i form av en terapeutisk dialog. Om rätten och tvånget att skriva ska den också handla. Det intresserar mig.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #skriva
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Från Koranen till Bibeln
På flygplatsen i Luxemburg finns tre bord med pocketböcker, ett med engelskspråkig litteratur, ett med fransk och ett med tysk. Jag är ute efter en fransk pocket och ögonen faller på Joseph Fadelle, Le prix à payer. Enligt baksidestexten handlar det om det pris en ung irakier får betala för att konvertera från islam till kristendomen.
Det är ett högt pris. Han blir bortförd av sin egen far och bröderna. En hög ayatolla utfärdar en fatwa, en dödsdom över honom. Han hamnar i fängelse och blir torterad. Boken börjar med en scen i öknen i Jordanien. Hans familj har letat upp honom där han är i landsflykt med sin fru, son och dotter. En farbror siktar på honom med pistol.
Mohammed al-Moussaoui, som han hette innan han konverterade, är näst äldste sonen i en förmögen och inflytelserik shiamuslimsk familj i Bagdad. I rakt nedstigande led är de ättlingar till Profeten. Hans äldre bror har dött i Iraks krig med den unga republiken Iran. Fadern lyckas med sina kontakter skjuta upp Mohammeds militärtjänst, men till slut går det inte. I början av 1987 vid 23 års ålder blir han inkallad. Hans uppgift verkar dock inskränka sig till att sköta vapen och förråd på betryggande avstånd från fronten.
En chock drabbar Mohammed när han kommer till regementet. Han ska dela rum med en kristen man. Det är Massoud som med sina 44 år egentligen skulle vara för gammal men som får stanna i tjänst i flera månader innan misstaget rättas till. Om kristna har Mohammed liksom sin omgivning fördomar. De luktar illa, och deras tro är perverterad. De kristna tillber tre gudar, och Jesus säger att man ska älska sina fiender.
Mohammed vill rädda Massoud ur hans villfarelse. Han finner honom sympatisk och bildad när han väl har tagit steget att närma sig honom. Men den unge soldaten får tag i den äldres bok om Jesus mirakler och blir fascinerad. Något sådant har han aldrig tidigare stött på. Han frågar om de kristna har en bok som Koranen. När han får veta att Bibeln finns med Gamla och Nya testamentet inser han att det blir svårare att omvända Massoud. Denne vill inte heller genast låna sin rumskamrat Bibeln. I stället ber han honom att läsa Koranen. Det gör Mohammed varje år under Ramadan, men Massoud undrar om han har förstått varje ord. Han uppmanar honom att läsa på djupet och ingående.
Läsningen blir svår och långsam. En stötesten bland andra för Mohammed är att Koranen insisterar på att beskriva mannens överlägsenhet över kvinnan. I andra suran vers 223 står till exempel: ”Edra hustrur äro en åker för eder; besöken alltså eder åker efter behag”. Hans imam bekräftar att mannen får göra vad han vill med sin kvinna. Han får rådet att studera Profetens liv för att förstå bättre. Men att denne gifter sig med en flicka på sju år eller tar sin adoptivsons fru till hustru gör Mohammed nedslagen. Imamen säger att det är därför Koranen har förbjudit adoption!
Det går som det går. När Mohammed fått låna en bibel fastnar han för Jesus ord i Johannesevangeliet: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra”. Tillsammans med en utsträckt hand i en dröm som föregått läsningen blir orden till en uppenbarelse. De blir för Mohammed en personlig kallelse från den man han ska komma att följa. Den tro som han förut såg som underlägsen islam blir nu till en källa av glädje och frihet som inte fanns i hans tidigare religiösa praktik. Fader Vår är för honom som en lugnande balsam långt från den påtvingade bönen fem gånger om dagen.
Möjligheten att få närma sig det kristna budskapet med en annans fräscha ögon och öppna hjärta fängslar mig. Snart övergår dock boken till en berättelse om förföljelse, nog så spännande, men det kommer att handla mer om de kristnas svåra situation i muslimska länder än om den egna trons utveckling. Joseph, som han kallar sig som kristen, och hans familj blir äntligen döpta på jordansk mark. Men det är först efter att ha landat på Orly i augusti 2001 som de får ro att leva som kristna. Och i Frankrike inser de att de inte är de enda konvertiteterna från Irak.
Joseph kämpar med viljan att förlåta. Han känner fortfarande ett hat mot sin gamla familj som är orsaken till det lidande han gått igenom. Hedern, ryktet och utanpåverket skulle bevaras till varje pris.
Han är oförsonlig också i sin inställning till islam. I en intervju i en katolsk tidning säger han att islam är det sämsta som mänskligheten har producerat. Det är en den enda religion som befaller att man ska döda. Han vill rädda muslimerna undan islam!
Recensionen i franska L’Express betonar att hans historia är sann. Det är ett vittnesmål om vad miljoner kristna får gå igenom varje dag. Det är en förföljelse som man borde tala mer om. I Nigeria, Pakistan, Egypten, Irak, Marocko, Algeriet och Malaysia dödas kristna varje vecka. Muslimer diskrimineras i Europa. Men det finns inte ett land i världen där Profetens trogna behandlas så illa som de kristna på muslimsk mark.
Joseph Fadelles bok som kom ut för två år sedan i Frankrike har blivit en storsäljare, och författaren har varit fullt upptagen med att resa runt och hålla föredrag. Översättningar är planerade till flera språk, men än så länge kan jag inte se att Le prix à payer finns annat än på tyska och portugisiska. "Das Todesurteil" finns att beställa på Adlibris.
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #kristen tro #konvertit
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Lösliga hågkomster
Torgny Lindgrens förläggare vill att han ska skriva ned sina minnen. Jag har inga minnen, säger han. Det har alla, säger de. Ungefär så börjar hans senaste bok Minnen.
Visst kommer han ihåg saker, men vilka källorna är och hur tillförlitliga de är kan man undra. En Isak berättar om sin familj, hur de samlade på sig skulder hos handlaren och att denne såg till att få dem vräkta. Borgenären fortsatte att komma på söndagarna när de inte hade något kvar för att påminna om summorna de inte hade betalt. Till ingen nytta. Honom kunde de aldrig genomskåda eller tolka. Det var som Ormens väg på hälleberget. Det känner vi igen som en tidig bok av Torgny Lindgren, en stark berättelse om skuld och utsatthet skriven på bibelsprängd västerbottniska. Är Isak en verklig förlaga som framträder i sin fulla rätt, eller är minnet skapat ur romanen?
Han samtalar också med en tjeckisk författarvän om Thomas Mann. Vännen vet vad som hänt vid den store diktarens begravning. Han återger en absurd dialog mellan sonen Golo Mann och en sovjetisk funktionär som kommit för att hylla. Det blir en grotesk historia, helt galen.
"Mitt liv har inte varit en roman, utan en novellsamling" säger Lindgren till den förläggare som får ta emot manuskriptet. Det kan vi hålla med om när det presenteras som det gör i Minnen. Men det är ett val. Han har avstått från att skriva en sammanhängande självbiografi. Han har inte velat skapa mening.
Torgny Lindgren är skrönornas man. Han hade kunnat om han hade velat. Kanske värnar han om sanningen. Det hade jag inte trott om honom. Efter den här läsningen framstår saken i ett annat skimmer.
Minnen kan framstå som en lekfull bagatell. Men det är stora ämnen som behandlas med skenbar lätthet: äkthet och bedrägeri, dåtid och framtid. Döden upptar sin rättmätiga plats. Det finns något framför det som varit.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Anmäl textfel
