Anne-Charlotte Östman
Edith Södergran, poet för en ny kvinna
Det är hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Hon var sjuk i tuberkulos och blev bara 31 år gammal. Agneta Rahikainen har forskat om Södergran i många år och skrivit flera böcker om henne. Finska Schildts & Söderströms ger nu ut “Edith Södergran. Stjärnfångerskan” som är en förkortad version av Rahikainens omfattande biograf från 2014, “Kampen om Edith”.
När Edith Södergran föddes 1892 var Finland ett storfurstendöme inom det ryska riket. Södergran växte upp i Sankt Petersburg, den dåvarande ryska huvudstaden, som var Europas fjärde största stad. Hon levde i en flerspråkig miljö och växlade mellan svenska, tyska, franska, engelska, finska och ryska. Hon valde modersmålet för sin diktning. Svenskan var hennes känslas språk, men det var det enda som hon inte fått någon undervisning i.
Hon förberedde sin debut med “Dikter” 1915 genom att skaffa sig svenskspråkiga litterära kontakter i Helsingfors. Dikterna fanns samlade i hennes berömda vaxdukshäfte. Vid 16 års ålder diagnosticerades Södergran med lungsot, och då började hennes sanatorievistelser i Finland och Schweiz. Där fick hon och andra författare konstnärlig och intellektuell näring genom diverse kulturella evenemang och samtal med övriga patienter.
Bara det faktum att Södergran skrev på fri vers väckte uppseende. Några recensenter menade att hennes dikter saknade förnuft, de var “rena vansinnet” och blev kallade “dårdikter”. Men dessa epitet kom från vanliga journalister. Författare och kritiker beskrev henne som en djärv och originell skald. Det var en symbolisk och futuristisk lyrik med musikalisk träffsäkerhet. Ungefär så lät det.
En ny kvinna introducerades, som i dikten “Vierge moderne”: “Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut”. I debutsamlingen handlar det också om kärleksmöten som leder till besvikelse. I “Dagen svalnar” finns de ofta citerade orden “Du sökte en blomma / och fann en frukt. / Du sökte en källa / och fann ett hav. / Du sökte en kvinna / och fann en själ - /du är besviken.”
Södergran och modern hade flyttat hem till Raviola långt före ryska revolutionen 1917, men deras ekonomi förändrades dramatiskt då deras ryska och ukrainska aktier förlorade sitt värde. Det finska inbördeskriget gjorde inte läget bättre.
Under sitt diktarliv växlade Södergran stilar mellan symbolism, expressionism och naturlyrik och lät sig inspireras av olika författare och filosofer som Nietzsche och antroposofen Rudolf Steiner. Hon var krävande som vän. Hon förväntade sig till exempel att väninnan Hagar Olsson skulle vara lika entusiastisk inför varje växling. Hon beklagade sig över att Hagar skrev för sällan och inte besökte henne tillräckligt ofta. Hon förärade väninnan en ärvd ring som ett bevis för deras systerskap och för att binda dem närmare varandra. Och faktiskt fick Hagar Olsson med sig systerringen i graven 1978.
Avdelning: Fakta Taggar: #lyrik #biografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Efter entimmesboken kommer halvtimmesboken
Annie Ernaux senaste roman “Le jeune homme” utkom i Frankrike 2022, samma år som hon tilldelades Nobelpriset. Nu har Norstedts gett ut “Den unge mannen” i Maria Björkmans översättning. Ernaux böcker är oftast tunna, och denna är tunnast av dem alla. “Sinnenas tid” om en passionerad kärlekshistoria med en gift man tog en timma att läsa, “Den unge mannen” en halvtimma. Den består av 35 sidor spatiös text och kostar 269 kr i Akademibokhandeln – för att ge ett exempel.
Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner. I denna senaste inleder Ernaux i 60-årsåldern en relation med en student. Det nya förhållandet lägger sig som en palimpsest över förfluten tid, skriver hon. Palimpsest är en handskrift, där den ursprungliga texten raderats och ersatts med en ny. Hon förs tillbaka till sin ungdoms sängar. Det var på den tiden hon genomgick en illegal abort, och dessa hågkomster sätter i gång skrivandet av “Omständigheter” (2022). Den unge älskaren får fungera som en tidsöppnare för henne. När hon skrivit klart “Omständigheter” gör hon sig av med honom som hon gjorde med fostret. Det skriver hon själv. Ska det läsas som ett raffinerat uttryck för skriftens förhållande till livet? Eller det vanliga om författaren som en kannibal?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #Nobelpriset
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Jörn Donners änka rotar i lådorna
Jag känner mig tom när jag slår igen Philip Teirs bok “J & B. Scener ur ett skenäktenskap”. Det handlar om Jörn Donners och Bitte Westerlunds äktenskap. Inget ont om författaren. Han har gjort sitt bästa utifrån intervjuer och arkivmaterial. Men vad jag får ut av läsningen är skvaller – sant förvisso - kring en provokativ person.
Finlandssvenska Jörn Donner, som dog för några år sedan, var i sitt tredje äktenskap gift med den betydligt yngre Bitte. Han hade tre söner tidigare, och med Bitte blev han far till ytterligare två. Donner var författare och filmproducent – fick en Oscar för “Fanny och Alexander” - och sedermera politiker i den finska riksdagen och Europaparlamentet. För svenskar i min ålder var han en bullrig person som satt och rökte och drack whisky i svensk tv. Favoritsorten var den simpla J & B. Den kan hänföras till titeln på boken men också till initialerna i makarnas förnamn.
Jörn Donner hade många kvinnor. Han brände upp brev, men många mejl fanns kvar efter hans bortgång. Änkan Bitte har blivit besatt av att forska kring hans otrohet. Hon kan inte sluta att rota i lådorna, skriver Teir. Donners stora hemlighet var en kvinna – ej nämnd vid namn – bosatt i Sverige som han upprätthöll en relation med i 50 år, ända fram till sin död. Vi har väl knullat i varje svensk stad, skrev han till henne. När han låg på sin dödsbädd undanbad han sig besök av familjen den dag, då han hade kallat till sig sin svenska kärlek. Hon dök också upp vid hans sida.
Vi får emellertid veta att Donner var oromantisk och en dålig älskare. Han hoppade över förspelet. Det vittnar några kvinnor om. Äktenskapet med Bitte kallade han för ett konvenansäktenskap, eftersom de gifte sig av praktiska och ekonomiska skäl när han blev utnämnd till finsk generalkonsul i Los Angeles. Där fick hustrun användning för sin imponerande förmåga att föra samman människor.
Det blir förstås övervägande “J” i “J & B”. Det är det som hustrun och Philip Teir får fram om honom som är ämnet för boken. Men ett antal familjefoton finns med. Läsaren undrar hur Bitte Westerlund har kunnat hålla ut i den form av äktenskap som de hade. Redan innan hon fyllde 40 var deras sexliv på sparlåga. En väninna till Bitte menar att makarna hade samma typ av temperament. De var burdusa båda två, och det fanns något provocerande även i hustrun. För den unga Bitte innebar förhållandet med Donner att den stora världen öppnades.
Jag tycker synd om författaren som lagt ned så mycket arbete på en välskriven bok. Innan Philip Teir hunnit avsluta projektet ger Bitte en intervju i Hufvudstadsbladet som avslöjar vad de kommit fram till. Det var inte så det var tänkt, konstaterar han.
Avdelning: Fakta Taggar: #sjjälvbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ny Annie Ernaux på svenska
Annie Ernaux hedrades med Nobelpriset i litteratur 2022. Hennes författarskap består mest av tunna självbiografiska romaner som utgår ifrån en enskild händelse som hon sätter in i sitt sammanhang. I “Åren” skildrar hon emellertid ett större förlopp, det franska samhällets utveckling, kopplad till hennes egen tillvaro och bildningsgång.
Norstedts ger nu ut “Skammen” i en översättning som gjordes redan 1998 av Katja Waldén. Där skapas en urscen med ett före och ett efter. Författarens moder har överöst maken med förebråelser. Till sist förlorar han tålamodet och går till våldsamt angrepp.
Boken börjar med meningen: “Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” Det var 1952, och Annie Ernaux var tolv år gammal. Händelsen som naturligtvis skrämde henne skapade också skam. Nu hade de blivit en dålig familj.
Föräldrarna som hade en liten kafé- och butiksrörelse i Yvetot i Normandie sätts i “Skammen” in i sitt sociala sammanhang. Ernaux tecknar den lilla ortens topografi med sämre och bättre kvarter, där man talar bra franska eller dålig med dialekt. Hon vill återskapa den värld hon levde i när hon var tolv. I den tänker man inte, skriver hon, allt följer på vartannat i livets skeenden.
I Yvetot iakttog människorna varandra och dömde. Deras handlande klassificerades som tillåtet, till och med tillrådligt, eller oacceptabelt. Ett fullständigt avståndstagande drabbade frånskilda, kommunister, älskarinnor, ogift mödrar, kvinnor som drack eller som gjort abort.
Som den enda i släkten gick Annie i katolsk privatskola. Hon var en framstående elev med fina betyg. Religionen angav formen för hennes liv. Hon levde i ljuset, i sanningens och fullkomlighetens värld i motsats till dem som inte gick i mässan, inte bad och som syndade.
Men händelsen med faderns våldsamhet hade gett henne en plats i skammen. Det var något hon aldrig skulle kunna berätta för någon. Och detta skulle följas av fler situationer den närmaste tiden.
En scen utspelar sig en natt när Annie deltagit i de katolska skolungdomarnas fest i Rouen. Bussen med skolkamraterna släpper av henne utanför bostaden. Modern öppnar sömndrucken i ett fläckigt nattlinne. Man torkade sig med det när man hade kissat, upplyser författaren. Detta avsnitt har etsat sig in i mitt minne sedan jag läste “La honte” på 1990-talet. För första gången såg hon sin mor med privatskolans ögon. Så starkt.
På slutet skildrar hon en bussresa som hon och fadern gjorde till Lourdes. De var inte förberedda, visste inte vad man skulle ha med sig och vad man skulle iaktta under en sådan färd. Fadern misstrodde allt, chaufförens sätt att köra och maten de blev serverade. På en uteservering berättar han en “småsnaskig” historia om en präst. Skammen bara fortsätter.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
På resa med okänt mål
Beatriz Quevedo de Hansen kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Hon och hennes man Raúl hade varit engagerade i en alfabetiseringskampanj i fattiga byar i Argentina. Det räckte för att de skulle bli ett byte för den militärjunta som tog över landet 1976. Mannen blev dödad i ett bakhåll. Detta skriver hon om i “Flyktens alla rum”.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #flykt #Latinamerika
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Linn Ullmann i Annie Ernaux fotspår
I “Flicka, 1983” utgår Linn Ullmann från ett fotografi när hon var 16 år. Hon arbetar som Annie Ernaux och citerar henne också. “Dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem.” (Från Ernaux “Omständigheter”)
Linn Ullmann gick vilse i Paris januari 1983. Hon hade blivit ditbjuden av en fotograf som upptäckt hennes potential vid ett besök i New York. Där bodde Linn med sin mor Liv Ullmann. Modern försökte få henne att avstå från resan. När det inte gick fick dottern lova att ringa hem varje kväll kl 22 och därefter inte gå ut.
Efter att den unga flickan varit ute med några andra befinner hon sig ensam på en gata i Paris. Hon har glömt bort namnet på sitt enstjärniga hotell. Men i fickan har hon en lapp med fotografens adress. Klockan är halv tre på natten när hon kommer till honom som hon kallar A. Han är betydligt äldre än henne, och det blir inte någon entydigt positiv upplevelse. Hon skildrar hur hon sitter på golvet i hans badrum och kräks.
Hon minns dåligt vad som hänt. Hon har ingen dagbok från den tiden. Detaljer från nätterna hos A bryter fram ur glömskan. Men av det blir det ingen helhet. Författaren går runt i cirklar och kommer tillbaka till ruta ett.
När Linn Ullmann står i begrepp att skriva den aktuella boken befinner hon sig i ett tillstånd av depression och ångest. Hon går ner i vikt. Hennes terapeut säger att det egentligen handlar om ett raseri som hon inte klarar av att uttrycka.
Hon skriver att hon vill försöka samla den unga flickan och den äldre kvinnan i samma kropp. Vad hände den unga i Paris och hur har det fortsatt att verka i henne?
Författaren vänder sig till en osynlig syster. Jag bir inte klar över vem det är. Är det hennes andra jag, hennes yngre jag? Är det samvetet? En dag säger hennes far att hon är en sådan som klarar sig men att hon har en skuggsyster som är rädd.
Boken har inget förklarande slut, men en morgon har rädslan avtagit. Maten smakar igen.
Annie Ernaux känner sig skyldig att skriva om kvinnliga erfarenheter. Om Linn Ullmann tänker likadant vet jag inte. Handlar hennes bok kanske om självläkande?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #minnet
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
När livet ställs på sin spets
Niklas Rådströms självbiografiska “Som har inget redan hänt” ligger på topplistorna. Det är en betydande författare som jag inte läst förut. Han är poet, dramatiker och prosaist.
Boken utgår från diagnosen leukemi som han fick för några år sen. Rådström har gått igenom långa, tunga behandlingar med svåra biverkningar. Nu mår han skapligt men är tröttare än innan han blev sjuk. Coronapandemin innebär sträng isolering, eftersom hans immunsystem var mycket påverkat redan efter stamcellstransplantationen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #leukemi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Beate Grimsrud, ett starkt författarskap
Jag har upptäckt en ny författare. Jag tog del av nyheten om Beate Grimsruds bortgång och hyllningarna av hennes verk. Så jag beställde fram tre av hennes böcker på biblioteket.
”Jag smyger förbi en yxa” är en barndomsskildring. Lydia är liksom Beate uppvuxen i Norge. Hon har sex syskon, en far som har svårt att behålla jobbet och en mor som vill ha glada barn. Modern ”suddar bort” det sorgliga.
Lydia är duktig i idrott, fotboll, slalom, backhoppning, och framför allt en lovande sprinter. Hon pressar sig. Hon är en kämpe och vinnare. Lydia vill kunna påverka verkligheten och tiden också. Hon använder sig av tvångsmässiga ritualer och börjar höra inre röster som ifrågasätter eller ger order. Det är en säregen bok med märkvärdiga tankar.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Om det som gömdes undan
Jag har lyssnat på några ljudböcker på sistone. Det kan vara trevligt att koppla av med en sådan ibland. Risken är att jag nickar till, särskilt om det är på kvällen. Då är det inte så bra om det är en deckare.
Nu var det inte en spänningsroman i den meningen, fast det var något som skulle undersökas. Jag har lyssnat på Karin Thunbergs uppläsning av ”En dag ska jag berätta om mamma”, en självbiografisk berättelse. Modern, fadern och hon hade en hemlighet tillsammans, något skamligt och undangömt. Författaren har begärt ut sjukjournaler, reser tillbaka och försöker förstå vad som hände när hon själv lämnat ön i Blekinge skärgård.
Modern var prästdottern som fick utbildning, som under en period vistades på fastlandet men kom tillbaka till det avgränsade och instängda. Hon gav upp sitt yrkesliv och stannade hemma. Maken var snickare och ägnade sig mycket åt fiske. Själv tillbringade hon dagarna med romaner och på sommaren med att bada och simma. Det senare var inte vanligt för fiskarbefolkningen. Modern var udda i omgivningens ögon.
Karin Thunberg läser lugnt med behaglig röst. Hon närmar sig sitt ämne med respekt och kommer en bit på väg. Men fullt ut lyckas hon inte minnas sin mors ansikte.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Den som blir lämnad
Nu har också jag läst Agneta Pleijels ”Doften av en man”, kritikerrosad och omtyckt av läsarna. Jag instämmer och läser i ett svep. Jag förstår också att det var bra att jag dessförinnan köpte ”Spådomen” som finns i pocket. Det är första delen i Pleijels självbiografi, och där skildras den komplicerade samlevnad som hennes föräldrar hade. Att fadern håller modern och resten av familjen på halster, då han inte vill bestämma vem han ska tillhöra, är något som fortsätter i andra delen. Berättaren älskar sin pappa matematikprofessorn. Hon beundrar honom. Det finns nästan något oidipalt i förhållandet. Det antyder hon själv.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #olycklig kärlek
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Fröding på allvar och lek
Staffan Bergstens biografi ”Gustaf Fröding” från 1999 finns i pocket. Jag fick den i födelsedagspresent. I förordet skriver Bergsten att Fröding redan under sin livstid hade otaliga läsare och lyssnare som älskade hans dikter. Lyssnare eftersom hans dikter flitigt har deklamerats och sjungits. ”Jämte bibel och psalmbok har Frödings Dikter vid konfirmation och skolavslutningar utgjort en vanlig bokgåva som följt ägaren genom livet.”
I vår bokhylla har vi två ärvda volymer. I den som tillhört en släkting till min man står det ”Till Far Julafton 1918 från Klara.” Exemplaret från min mamma är från 1945. Det är signerat på försättsbladet med hennes flicknamn ”Margareta Lundström” i proper skolstil.
Själva har vi Gustaf Frödings ”Samlade dikter” i pocket. I vår skivsamling finns cd:n ”Sven Ingvars i Frödingland” från 1991. Det är en härligt medryckande skiva med glada danslåtar från Värmland, men den innehåller också vackert vemod och kärlekslängtan.
Fröding hade både det allvarsamma och det lekfulla inom sig. Känd är hans psykiska sjukdom. Psykiatern Johan Cullberg har skrivit om Fröding. Bergsten menar att det faktum att Fröding tidigt skildes från modern kan ha haft stor betydelse.
Frödings första samling dikter, ”Gitarr och dragharmonika” kom 1891. Positivt är att vi hos honom slipper den tidens pompösa nationalromantiska diktning. I en senare samling hittar vi ”Snigelns visa” som man ibland sett som en föregångare till modernistisk lyrik med sin korta, koncisa vers. ”Sol! Sol! skönt / lys, lys, ljus, / trög väg på grus, / se gräs grönt, / här mycket lätt / äta sig mätt.” Men ”Snigelns visa” kanske bara är en lekfull identifikation med en av de minsta på vår jord.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #biografi #läser just nu
Kommentera
Maria Sidén
Recension- April anhörigsverige
Först kommer Alakoskis bok "Oktober i Fattigsverige", sedan kommer "April i Anhörigsverige". Släktskapet är slående även om temats fokus skiljer sig lite, nu tar den skygge anhörige mer plats. Alakoskis erfarenheter av ett socialt och ekonomiskt utanförskap blandas med affektfullt resonerande kring fakta och statistik.
”Några av oss kunde andas ut när vårsolen kom. April en slags vilomånad mellan rusen.” / April i Anhörigsverige
För mig handlade boken om mig om oss alla som inte levt ett eget liv. I skuggan av någon annans behov. Tills vi inte längre vet vad vi vill. Vem jag är? Vem jag var? Jag vet inte...Den som skriker högst, den finns mest. Också vi som går undan, försiktigt, avvaktande. Vi som fixar det den som skriker vill ha. Tills vi glömmer bort oss själva och vad det var vi ville. För visst måste det vara någonting? Det var nog någonting jag ville. Men jag har glömt. Men jag tror det kommer tillbaka. Sakta men säkert tar jag tillbaks mig själv från dig.
Alakoski skriver i dagboksform. Alakoski iakttar, reflekterar och delger sitt nu och sitt då. Den hon var och den hon är. Påverkad av sitt förflutna men inte besegrad. Ibland gör det fysiskt ont i mig när jag läser boken. Känslorna flödar från första sidan. Kanske kommer strömmen av undertryckta känslor som anhörig. För som anhöriga står du inte i rampljuset. Det gör den andre, den som super, knarkar eller gått in i väggen. Men nu tar hon plats, för sig själv och oss andra som väntat på vår tur att leva. Hon skriver i Vi form och påtalar att de anhöriga finns och är många, hon ger dem kraften tillbaka med sitt Vi.
Politiska uttalanden uppblandas med heta känslor tills det är en salig röra. Abstrakt men ack så glasklart. Hon är argumenterar klockrent för sin sak, om missbrukarvård och den obefintliga anhörigas plats i det hela. Den medberoende, inte en klinisk diagnos, utan framkommen i samband med tolvstegsmodellen och Anonyma alkoholister. Den förklarar hur det är att vara anhörig, skammen, skulden och allt däremellan. Alakoski visar upp de sociala strukturer, maktrelationerna vilka påverkar missbrukaren och självklart den medberoende....Ibland spyr hon galla mot medelklassen. Mot makthavare och ja, rätt många faktiskt. Det är bra, det kan behövas.
”Hur berättar jag berättelsen om Petit France för er? Utan att ni, som födda är in i medelklassen, ska känna er som vita kränkta män?” //April anhörigsverige, Susanna Alakoski
Avdelning: Taggar: #missbruk #missbruksvård #utanförskap #anhörig #dagbok #biografi #maktstruktur #medberoende #socialastrukturer
Kommentera
Maria Sidén
En tacksam kvinna som inte går ut själv i mörkret
Jag har länge tänkt att jag ska vara tacksam för att jag inte har det som de som har det värst. Där borta ni vet. Långt borta. Där blir kvinnors kön stympade. Där säljs de som sexslavar. Men även i Sverige sker könsstympningar. Så hur ser ett liv ut hittills för denna priviligierade kvinna?
Men när jag börjat tänka efter, hur har livet som kvinna i jämställda Sverige sett ut för en så vanlig tjej som mig?
Det började med Grooming utan att det ledde någonstans som tur var, mycket hot lite verkstad, vet inte hur många förslag jag fått sedan 12 års åldern om saker jag inte ens vetat vad det är... Näthat såklart (våldta mig här och där, döda mig på diverse fantasifulla sätt), slumpat men även från dejtingsidor (såklart!?) Slagen i magen av random dude på en icabutik, vid 13 års ålder. Sexuella trakasserier under gymnasieåren, någon som fått tag på mitt nummer, skickade obscena bilder på valda delar av sig själv, och snällt delgav vad denna skulle göra med mig. För den visste vart jag bodde. Såklart kunde inte polisen inte göra något. Sov med lampan tänd och drömde mycket mardrömmar...
Universitetetstiden, jagad och misshandlad, kunde fly, snubben blev dömd. En arbetsplats jag minns där det jobbade gubbar i 50-års åldern. Alltid kommentarer om vart har du sovit inatt. Vad gjorde du och din kille. Du ser sjuk ut, jaha inget smink. Och alla hade de fruar och döttrar, vanliga hederliga svenska män. Jag har ingen aning om hur många gånger män tafsat under danskvällar. För många i alla fall. Nej verkar vara det nya Ja. Jag får dessutom mindre lön än alla medborgare jag beskrivit ovan. Och tänk, jag är en av dem som klarat mig jävligt bra. Men jag går inte ut själv när det är mörkt.
vi sa: vi ska ta över vi ska ta över världen vi ska bli stora vi ska bli mäktiga, ha ha och vi ska göra jorden hel ja vi ska göra vattnet rent och vi ska aldrig skada varandra mer //Laleh, Goliat.
Jag har nyligen upptäckt Yoko Ono av en slump. Jag fann boken "funderingar jag gärna delar med mig" på en loppmarknad. Jaha, har hon skrivit en bok... Så förväntningar existerade inte överhuvudtaget. Nu står hon med på listan" personer du skulle vilja träffa, död/levande".
I boken "Funderingar jag gärna delar med mig" skildrar Ono livsfrågor som hon brinner för. I 26 kapitel delger hon sina kloka tankar om livet, drömmar, inre kraft, så abstrakt men ack så glasklart. Så vackert. Älskade denna bok . Hennes nyaste bok "Woman Power" består av bilder och citat. Korta tänkvärda och personliga citat. Det är som att hon öppnat sitt hjärta och ut ramlar dessa små små ord av klokhet,styrka och kärlek. De berörde mig...
Every woman has a song to sing
Every women has a story to tell.
And make no mistake about it, brothers.
We women have the power to move the mountains. //Women power, Yoko Uno.
Avdelning: Taggar: #kvinnodagen #femnism #women #biografi #sexuella trakaserier #näthat #jämställd #priviligerad #kvinnliga författare #könsmakt
Kommentera
Mats Strandberg
Lena Nyman och kulturmännen
Lena Nyman var aldrig mycket mer än Ronjas mamma och en rolig röst för mig. Nu har jag äntligen läst Annika Perssons biografi över henne, Jag vill ju vara fri. Vilket porträtt! Och vilken människa! Vilket liv!
Det är inte bara en berättelse om en skådespelare. Det är en berättelse om Sverige. Och om kulturmannen. Ständigt dessa uppburna kulturmän och deras självklara tolkningsföreträde, deras åh-så-plågade själar och kränkta fäktanden. Deras "recensioner" som "Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös och lite dum.” Det känns så urtida, så genant. Och samtidigt berättar kvinnliga vänner om sina möten med kulturmän, min haka har tappats så många gånger sommaren 2015 att den snart hoppar ur led, och ingenting verkar egentligen ha förändrats.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #biografi
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mats Strandberg
När Guldlock hittade den perfekta semesterboken
Första semesterveckan, och jag försökte hitta den perfekta sommarläsningen.
Började med Amy Poehlers självbiografi Yes please. När jag såg den på tågstationen sa jag just ”Yes please”, och jag gjorde en ganska exakt spegling av Amy på omslaget, uppsträckt hand och allt. Jag är trots allt ett fan av henne. Och visst, boken var rolig på sina ställen. Tänkvärd på några andra. Men den var inte perfekt. Den var för spretig, babblig, den hade behövt redigeras. Kanske är det en sådan där bok som ska läsas lite då och då, korta stycken i taget. Som färgglada karameller att snaska på någon gång ibland. Men semestern är till för att sluka.
Gick vidare till raka motsatsen, Sara Stridsbergs hyllade Beckomberga. Här spretar det inte alls, här är allt hårt hållet och tuktat. Och visst var den fin, sorglig, poetisk, allt det där. Men för mig stod den fulländade stilistiken i vägen. Distanserade mig. Jag kunde inte förlora mig helt i den. Inte så som jag ville.
Sedan hittade jag till slut den perfekta semesterläsningen. Likt Guldlock hittade sängen som var alldeles, alldeles lagom. Det var Tana French kriminalroman The Secret Place. En gåta som var tillräckligt spännande för att kunna förlora sig i, men också med ett så vackert språk att gåshuden reste sig på armarna. Här möts internatskoleflickor och poliser, här finns frågor om klass och kön och identitet, här finns magi och blod och död. Alldeles, alldeles lagom. Perfekt. Äntligen.
(PS: The Secret Place är en fortsättning på Tana French tidigare kriminalromaner, en serie som jag inte tidigare kände till, men som jag nu definitivt tänker titta närmare på. Tyvärr vet jag inget om och när The Secret Place kommer på svenska, och ärligt talat är jag för lat för att googla. Det är semester.)
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyläst #deckare #biografi
Kommentera
Maria Sidén
Romska boktips-på Romernas nationaldag
Idag är en stor dag för Romerna. Det är även en dag du som inte är Rom som medkännande människa kan reflektera över deras situation i Sverige och i världen. En dag fortfarande fylld av orättvisor, men hoppet lever och frodas i allas hjärtan som önskar en bättre värld för oss alla. Deras nationaldag."Romernas internationella dag firas till minne av den första romska världskongressen – med en egen flagga och nationalsång."//Institutet för språk och folkminnen
Nog med föreläsning, nu blir det boktips! På grund av denna dag vill jag tipsa om två böcker som berört mig och skakat om min Svensson värld. Den första boken i 10 års åldern och den andra när jag var 20- någonting...
"Men jag är inte rashatare, det skall du inte tro. Det är bara det att jag tycker att dom ska vara för sig och vi för oss, och Taikon flickorna ska ut ur min skola!"// ur Katitzi i ormgropen.
Dessa böcker slukade jag i mellanstadieåldern. Jag kommer ihåg att jag reflekterade över hur dumma alla var mot Katitzi. Att jag minsann skulle vara snäll om jag träffade på Zigenare (ordet används i böckerna i stället för Romer). Böckerna vidgade mina vyer från vithet, villa med staket och byaliv, till orättvisan om du inte "valde" ett sådant liv. Jag fick upp mina små blå ögon för hur olika människor lever och hur du kan bli behandlad om du inte vill leva ett klassiskt Svensson liv. Ingå i systemet, se ut som vi, prata som vi, uppträd som oss, annars...Så läs själv eller med dina barn, om Katitzi och hennes äventyr. Upplev en Romsk flickas värld och den stora världen genom hennes ögon.
Den andra boken jag starkt rekommenderar, en av de bästa självbiografier jag läst, är Mikey Walshs Slagskämpen.
"Jag skulle inte ha velat haft ett annat liv. Om jag inte hade gjort allt som jag hade gjort skulle jag inte var där jag är idag. Jag är stolt över mitt folk och över den jag är.
Man kan ta pojken från zigenarna, men man inte kan inte ta zigenaren från pojken."// Slagskämpen av Mikey Walsh
Hjärtat blir "i hopsnörpt" av tårar, ilska, glädje, hopp och känslor jag inte vet vad jag ska kalla dem.Oerhört gripande om denna pojkes svårigheter att försöka överleva sin fars misshandel och att till slut vara sann mot sig själv.
Grattis på Nationaldagen alla Romer, jag tror på framtiden!
Taggar: #romer #romernas nationaldag #romsk litteratur #diskriminering #orättvisa #boktips #normer #självbiografi
Kommentera
Mats Strandberg
Inspirerad av Astrid Lindgren-biografin
Manus är inlämnat, jag har blivit kidnappad för en svensexa, och jag har börjat svettas över bordsplaceringen på bröllopet. Det är bråda dagar, med andra ord. Men jag har också plöjt mig igenom Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren, Denna dagen, ett liv. Det är otroligt inspirerande läsning. Herregud, tanten skrev Ronja Rövardotter när hon var långt över 70!
Men det är framför allt den unga Astrid som inspirerar mig. Rebellen som gick sin egen väg, trots sin djupt religiösa familj. Hon som avskydde rasism och nationalism. Som redan på det kärnfamiljsfixerade 1950-talet skrev till en lesbisk väninna att all kärlek är lika mycket värd. Som var en banbrytande yrkeskvinna och som engagerade sig politiskt för barns och djurs rättigheter. Och som i sina många och långa brev är häpnadsväckande slagfärdig, rolig, självironisk, till och med i sina mörkaste stunder. Och det finns gott om dem. Stråken av melankoli och vemod finns alltid där, precis som i hennes böcker.
Astrid Lindgren var så mycket mer än en snäll sagotant med vänlig röst. Personen Astrid är minst lika magisk som författaren. Och Jens Andersen har gjort ett nästan magiskt jobb han också, med att låta henne komma fram i ljuset.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #författare #biografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Lars Ahlin 100 år
Lars Ahlin föddes i Sundsvall 1915. Men redan som barn flyttade han med sina föräldrar och sex syskon till Stockholm. Han var ett sladdbarn, född fem år efter sin äldre bror. Efter ett par år i huvudstaden vände dock fadern tillbaka med de yngsta barnen, då modern hade lämnat familjen för en yngre man. Lars Ahlin var utan kontakt med sin mor i många år, och när hon hörde av sig, efter att sonen blivit en erkänd författare, ledde det inte någon återupptagen gemenskap.
Det här kan vi läsa om i de två volymer som Gunnel Ahlin, själv författare, ägnat åt sin mans liv och verk, ”Lars Ahlin växer upp” och ”Nu ska vi ta pulsen på världen!”. Hon målar upp en intressant tidsepok som börjar med det litterära 40-talet, då Lars Ahlin debuterar med ”Tåbb med manifestet” som läses inom ramen för den svenska proletärlitteraturen. Författarskapet kommer senare att förbrylla, då Ahlin går in på en existentiell och kristen bana.
Han nöjde sig inte med att berätta. Han ville skriva idéromaner. Den första som läsarna och kritikerna fick bita i var ”Fromma mord” (1952). Många år efteråt, 1988, kom Gunnar D Hanssons avhandling ”Nådens oordning” som gjorde reda i innehållet. Hans resultat uppskattades som en gåva av Lars Ahlin som var med på disputationen. ”Natt i marknadstältet” från 1957 delade kritiken i två läger. Det är en mäktig och inte helt lättsmält äktenskapsroman, där författaren får spela sin självvalda roll som människornas ”identificator” och ”förebedjare”.
Mer lättillgänglig är hans självbiografiska ”Sjätte munnen” (1985) och novellsamlingarna. Den mest kända av novellerna är väl ”Kommer hem och är snäll”.
I år är det jubileum – Lars Ahlin 100 år – och det kommer att firas på flera håll. I mitten av mars kommer Lars Ahlin-sällskapet ut med programmet på sin hemsida. Jag har redan noterat att det blir föreläsning på ABF-huset i Stockholm och i Sigtuna. Jag hoppas också på programpunkter i Sundsvall, där jag vistats mycket som barn, eftersom mina farföräldrar bodde på Alnön.
Min vän Lenas mormor var syster till författaren. Vi vill få en anledning att resa till hans födelsestad med övernattning på anrika Hotell Knaust.
Avdelning: Fakta Taggar: #författarbiografi #jubileum #Sundsvall
Kommentera
Hanna Modigh Glansholm
Astrid Lindgren avskydde all nationalism
Astrid Lindgren avskydde innerligt indelandet av människor efter nationalitet.
Under hela Andra världskriget skrev hon en "krigsdagbok" där hon bland annat klistrade in tidningsurklipp. Hon visste inte vem hon skulle hata mest – Hitler, Mussolini eller Stalin. I ett brev till väninnan Louise Hartung i slutet av 1950-talet understyker hon var hon står. Bilden är från sidan 277 i biografin "Denna dagen, ett liv".
Avdelning: Fakta Taggar: #nationalism #biografi
Kommentera
Mats Strandberg
Som att dricka te med deckardrottningen
Jag har just läst ut Agatha Christies självbiografi. Hon var känd för att värna om privatlivet och sky reportrar som pesten, men här gläntar hon på dörren mycket mer än jag väntat mig. Det bränner till exempel till ordentligt när hon skriver om skilsmässan från sin första man och nervsammanbrottet som följde. Christie dikterade boken till och från under många år, och ibland blir det svamligt och rörigt, men det är helt okej. Det känns som att sitta och dricka te och äta scones med urtypen för en brittisk gammal dam. Värdig, men också full av torr och självironisk humor.
Hon har levt ett spännande liv, och det blir en stundtals spännande bok. Jag brukar vanligtvis bli ganska uttråkad av barndomsskildringarna i biografier, men här är det faktiskt en av de delar jag gillar bäst. Det är sluttampen av den viktorianska eran, och Agatha och syskonen växer upp i ett vackert hus fullt av husor och nannys och kokerskor, men familjen står ständigt på ruinens brant.
Jag tycker också mycket om skildringarna av första världskriget, då Agatha jobbar som sköterska. Hon beskriver hur krigets ankomst chockade dem alla; de trodde att krig var något som hörde till det förflutna eftersom det var så självklart att alla blev förlorare. Det var helt enkelt något som mänskligheten utvecklats förbi.
Allra bäst tycker jag om de partier som handlar om själva skrivandet. Det hade gärna fått vara betydligt mer av den varan, för min del. Men det finns gott om goda råd här, och jag häpnar över igenkänningen mellan varven. För hur kan en så vansinnigt produktiv författare ha gått igenom samma självtvivel var eviga gång som en ny bok skulle påbörjas? Det är märkligt tröstande att till och med en genremästarinna som Agatha Christie gick igenom sådana våndor. Som i följande stycke:
Det finns förstås alltid de där fruktansvärda tre veckorna, eller månaden, som du måste gå igenom när du påbörjar en ny bok. Det finns ingen ångest som liknar den. Du sitter på kammaren, biter i pennor, stirrar på skrivmaskinen, går fram och tillbaka, eller kastar dig ner i en soffa och känner att du vill gråta ögonen ur dig. Sedan går du ut och stör någon som är upptagen.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #författare #självbiografi #deckare
Kommentera
Hanna Modigh Glansholm
Så här ska en självbiografi se ut hösten 2014
Inte mindre än tre biografier med liknande formspråk har landat på mitt skrivbord de senaste veckorna. Har formgivarna pratat ihop sig?
Avdelning:
Fakta
Taggar:
#självbiografi
#biografi
#formgivning
#formspråk
#politiker
Kommentera
Mats Strandberg
En vacker och viktig memoar
Har just läst ut Christopher and His Kind, en självbiografi av Christopher Isherwood. Isherwood har bland annat skrivit En enda man, som för några år sedan blev en med rätta hyllad film, och Farväl till Berlin, som (häng med nu!) blev Broadway-pjäsen I Am A Camera, som sedan blev film, som sedan blev musikalen Cabaret, som sedan också filmatiserades med Liza Minnelli i huvudrollen.
Christopher and His Kind gavs ut på 1970-talet. Den handlar mycket om skrivande, och om gaylivet i 1930-talets Berlin. Isherwood, som kommer från en brittisk bakgrund med mycket stel överläpp, blir förälskad i staden där allt tycks tillåtet och möjligt. Idag sitter vi med facit på hand och vet att det inte varade länge. Isherwood och hans tyska pojkvän Heinz lämnar Tyskland när fascismen till slut blir omöjlig att ignorera. Oron för att Heinz ska ställas inför rätta av nazisterna växer stadigt, och till slut ställs allt på sin spets. Det är en vacker och viktig bok. Och den är ännu en skrämmande påminnelse om hur mycket från 1930-talet som känns igen i dagens Europa.
Christopher and His Kind blev en BBC-film år 2011.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #självbiografi #författare
Kommentera
Mats Strandberg
Småputtrigt och tålamodsprövande
Jag älskar att läsa om författare. En god vän rekommenderade I Feel Bad About My Neck, en samling texter av Nora Ephron. Ephron var författare och journalist men kanske allra mest känd som manusförfattare till klassiska romantiska komedier som När Harry träffade Sally, Sömnlös i Seattle, och You’ve Got Mail. Hennes sista film blev Julie & Julia, där Meryl Streep spelade berömda tv-kocken Julia Childs.
Bokens titel är en referens till en av texterna, där Ephron skriver om sig själv och alla sina väninnor som ständigt bär polokragar eller virar scarves runt halsarna. Det är halsarna som avslöjar deras verkliga ålder, som bryter illusionen av ungdom hur mycket mirakelkrämer eller botox de än använder i ansiktet.
Jag ville tycka om den här boken. Ibland gör jag det. När det bränner till, när det går djupare under skinnet om det egna åldrandet, om hur nära vänner börjar dö, om böckers betydelse, och om viktiga insikter om livet som kommer alldeles för sent. Men det är långt mellan de där glimtarna, tyvärr. Större delen handlar om typiska ”problem” i en mycket välbärgad New York-människas liv. Det är problem av den sort som de flesta hemskt gärna skulle byta ut sina egna mot, och det är svårt att känna några större sympatier. Jag kanske är humorbefriad. Jag har bara så dåligt tålamod med här sortens småputtriga klagovisor just nu, med tanke på hur världen ser ut.
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Några tips på bra biografier
En riktigt bra biografi kan vara minst lika spännande som en roman. Här är några av mina tips i genren. (liten disclaimer dock: de allra flesta av dem har jag läst på engelska, så jag kan inte gå i god för de svenska översättningarna!) Om du tror att vi har ungefär samma smak, så tipsa mig gärna under kommentarer! Jag tänkte nämligen göra en rejäl bokbeställning snart…
Medan de sov av Kathryn Harrison – i mitten av 80-talet mördar en tonårspojke båda sina föräldrar. Harrison har utforskat hans och systerns relation som vuxna, och nystat i vad som ledde fram till brottet.
Kyssen av Kathryn Harrison – Harrison har också skrivit en fruktansvärt självutlämnande självbiografi om hennes kärleksaffär med sin egen pappa.
Att skriva: En hantverkares memoarer av Stephen King – hälften memoar, hälften handfasta skrivtips, helt och hållet läsvärd.
Nemesis av Peter Evans – en biografi över Ari Onassis, Jackie O och familjen Kennedy, som kanske löser mordet på Robert Kennedy. Seriöst men också snaskigare än den värsta åttiotalssåpa.
Lucky av Alice Sebold – författaren till Flickan från ovan har skrivit en oerhört stark bok om våldtäkten hon utsattes för i college, och rättsfallet som följde därpå.
Goddess: The Secret Lives Of Marilyn Monroe av Anthony Summers - Summers har intervjuat över sexhundra personer för den här boken, och jag skulle nog säga att det är den definitiva biografin över Monroe. Den kommer kanske också så nära en lösning på gåtan med hennes död som vi någonsin kommer att komma.
What Fresh Hell Is This? av Marion Meade - en fantastisk biografi över en av mina favoritförfattare, Dorothy Parker.
Ohörda rop av Gitta Sereny – i slutet av 60-talet dömdes den elvaåriga Mary Bell för att ha dödat två småpojkar. Fallet gjorde henne ökänd i England. Tillsammans med den vuxna Mary Bell, som nu lever under skyddad identitet, försöker Gitta Sereny hitta svar på hur det kunde hända.
Vid avgrunden av Gitta Sereny – här söker Sereny återigen förklaringar på det till synes oförklarliga. Här möter hon Franz Stangl, kommendant vid Treblinka, och tvingar honom att möta sig själv och sina gärningar. Resultatet är en omskakande och oerhört viktig bok om det vi kallar "ondska".
Det är nåt som inte stämmer av Augusten Burroughs – rolig, rörande och upprörande självbiografi. Burroughs växer upp med en alkoholiserad pappa och en sinnessjuk mamma, som adopterar bort honom till sin psykolog. Och det är bara början.
Fun Home av Alison Bechdel – ja, samma Bechdel som formulerade Bechdel-testet! I hennes självbiografiska serie funderar hon över pappans mystiska död och hans hemliga liv, samtidigt som hon själv kommer ut som lesbisk.
My Friend Dahmer av Derf Backderf – också en självbiografisk serie. Backderf gick i samma high school-klass som den sedermera ökända seriemördaren Jeffrey Dahmer.
Manson av Jeff Guinn – en riktigt bra biografi över Charles Manson, som inte bara undersöker honom och hans följare, utan också tidsandan som skapade en grogrund för honom.
Männen med rosa triangel av Heinz Heger – självbiografi av en av alla homosexuella män som sattes i nazisternas koncentrationsläger.
Blankets av Craig Thompson – vacker självbiografi i serieform om första kärleken och att växa upp i en djupt religiös familj.
Mats kamp av Mats Jonsson – en ärlig, härlig och förfärlig skildring av att bli pappa.
Liz av C David Heymann – biografi över Elizabeth Taylor, som tillåter alla sidor av denna otroligt komplexa person att komma fram.
Felicia försvann av Felicia Feldt – en gastkramande uppgörelse med en mamma.
Hyperbole and a half av Allie Brosh – som en samling självbiografiska noveller, alla illustrerade av Broshs mycket speciella teckningar, som bara de kan få mig att skratta rakt ut. Det handlar om hunduppfostran, depressioner, tårtor, uppväxt och självbilder, och det är ibland sorgligt, ibland roligt, alltid genialt.
Just Kids av Patti Smith – om relationen och vänskapen med provokativa mästerfotografen Robert Mapplethorpe.
Expeditionen av Bea Uusma - behöver väl knappast någon närmare presentation vid det här laget, va?
Grace av Grace Coddington – den rödhåriga skönheten Grace stal showen i Vogue-dokumentären The September Issue. Glammigt, lättslurpat och stundtals tänkvärt. Dock blir det märklig läsning mellan varven. Sida efter sida ägnas åt märkeskläder och modefotograferingar, men när Grace skadas i ett upplopp och får ett missfall blir det bara en kort liten passus.
Swallow the Ocean av Laura M Flynn – när Laura var barn växte hon och systern upp med en sinnessjuk mamma, medan pappan kämpade om att få vårdnaden om dem. Så vackert skrivet att hjärtat går i bitar.
Plus: allt av David Sedaris.
Några självbiografier jag verkligen gillade: Memoirs av Tennessee Williams, My Life and Other Unfinished Business av Dolly Parton, Bossypants av Tina Fey, Red Carpets and Other Banana Skids av Rupert Everett, Stories I Only Tell My Friends av Rob Lowe, The Bedwetter av Sarah Silverman, Coreygraphy av Corey Feldman, Hollywood Animal av Joe Esztheras (manusförfattare till bl a Basic Instinct), My First Five Husbands (and The Ones That Got Away) av Rue McClanahan (från Pantertanter), Just Kids av Patti Smith, Off The Road av Carolyn Cassady.
Puh, vet att jag glömt massor av böcker nu - skulle behöva vara hemma och kolla i min bokhylla egentligen... Får göra en uppföljare efter sommaren!
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #biografi #skrivtips
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Mats Strandberg
Briljant och självutlämnande
Läser just nu Augusten Burroughs Dry, om hans kamp mot sin alkoholism (och förmåga att falla för trasiga killar, som kan vara ett minst lika starkt beroende). Den är rolig utan att vara flåshurtig, och sorglig utan att vara sentimental. Självutlämnande är bara förnamnet. Och det är riktigt, riktigt bra. Tänk er James Frey, om han vore en ytlig New York-bög med avgrundsdjup i själen.
För övrigt; Augusten Burroughs självbiografi Running With Scissors (Det är nåt som inte stämmer på svenska) kan jag också starkt rekommendera. Den blev också en riktigt bra film med Anette Bening i hennes livs kanske bästa roll, som Augustens psykotiska mamma som adopterar bort honom till sin psykiatriker.
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Att läsa en älskad tv-serie
Nu när säsong 2 av Orange is the new black äntligen har släppts på Netflix (hurra!) tänkte jag värma upp med Piper Kermans självbiografi med samma namn, som serien baseras på. Det blir dock en lite märklig läsupplevelse. Det som händer Piper (bli inslängd i ett federalt fängelse för ett brott hon begick för tio år sedan, i vad som känns som ett helt annat liv) är förstås dramatiskt, men det är ju inte alls lika dramatiskt som i tv-serien, där allt skruvats flera varv och skruvats upp till oigenkännelighet. Jag vill skrika "men vad klagar du på, det var ju MYCKET VÄRRE PÅ TV!". Vilket förstås är orättvist och helt verklighetsfrånvänt. Det är ju en väldigt märklig känsla att läsa en självbiografi och få för sig att man vet bättre än författaren hur det egentligen gick till... Och de älskade karaktärerna - och därmed deras relationer - finns inte heller här. Det är med andra ord ganska frustrerande läsning, fastän boken förmodligen är väldigt bra egentligen. Jag önskar bara att jag läst den först.
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi
Kommentera
Mats Strandberg
Helt tagen nu
Finner ej ord i den här orimliga hettan och med blodet som kokar efter läsningen. Men jag har läst Felicia försvann, till slut. Och satan, satan vad bra den är.
Taggar: #nyläst #självbiografi
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Mozart och hans värld
För några år sedan köpte jag en makulerad Mozart-biografi på Borås universitetsbibliotek för fem kronor. Jag har aldrig förstått hur utrensningsproceduren fungerar och blir alltid lite ledsen när jag ser fina böcker rensas ut – eller bara böcker som jag någon gång kanske hade velat hitta bland hyllorna.
Det var ett tag sedan. Vissa böcker måste vänta länge innan man får det där suget att läsa dem. Men nu var det i alla fall dags.
Den heter Mozart och hans värld och är skriven av litteraturvetaren Nils-Olof Franzén. 1958 disputerade han på Zola och har sedan dess skrivit flera biografier. Förutom Mozart har han även skrivit om Moliére, Rossini, Jenny Lind och Sven Jerring.
Men för de flesta är han kanske mest känd som författaren bakom detektiven Agaton Sax, böcker jag vet att jag har läste som barn men tyvärr inte kommer ihåg någonting av förutom själva bilden av Agaton på framsidan av böckerna.
Biografin över Mozart kom 1978 och är ett fint och nära porträtt av detta underbarn som tar avstamp i Wolfgangs ganska så omfattande brevkorrespondenser – framför allt med sin far Leopold. Här och var finns alltså Mozarts egna ord tillgängliga att läsa på tal om händelser i hans liv, om vad han tänker och tycker och vad han var för en person.
Taggar: #musik #1700-tal #biografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Romain Gary - ett fyrfaldigt jubileum
I dag den 8 maj för hundra år sedan föddes Romain Gary i Vilnius. Hans födelsenamn var Roman Kacew, och föräldrarna var ryska judar. Det rådde länge osäkerhet kring hans ursprung, men Myriam Anissimov redde äntligen ut det i biografin ”Romain Gary, le caméléon” 2004. Av titeln framgår att han levde i olika skepnader, och han spred gärna myter om sig själv.
Avdelning: Fakta Taggar: #biografi #pseudonym #avhandling
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Daniel Gunnarsson
James Ellroy biografi
I denna utlämnande biografi av James Ellroy försöker han göra upp med sin mamma och alla de kvinnor som följt i hennes spår och de trassliga relationer som blivit följden.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #James Ellroy #biografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Backpackern som blev nunna
Här får vi vara med om en resa som heter duga. Det blir många vägar och avkrokar innan Sofie Hamring hittar sitt andliga hem i dominikanernas kloster i Rögle. Hon är en människa som aktivt söker sin plats i livet redan från tidig ungdom. Hon bor i kollektiv i Stockholm, på kibbutz i Israel, liftar runt i Australien och söker yogans frid i Indien. Mycket har drag av en bohemisk backpacker-tillvaro som ackompanjeras av gitarr- och rockmusik. Titeln på boken ”Stairway to heaven” kommer från Led Zeppelins 70-talshit.
Det är förstås något egoistiskt med en strävan efter ett perfekt liv, även om det är på det andliga planet. Hemma arbetar Sofie på sjukhus men bryr sig inte särskilt mycket om sina patienter. Hon är ju på väg någon annanstans, till något bättre.
På resa ute i världen får hon vänner som har mött Jesus. Hon finner något tilldragande med det, men fortsätter att leta visdom och harmoni på annat håll. Till slut inser hon dock att hon bara har att ta emot vad Jesus vill ge och inte behöver förtjäna det genom andliga övningar. Men när hon överlämnat sig kommer frågan om hon har en kallelse och hur radikal den i så fall är. Hon prövar sig fram i det ena klostret efter det andra, i Rom, Frankrike och Sverige. När hon varit säker på att ha hamnat rätt men sedan får ångest och inte kan stanna drabbas hon av depression. Har hon nu missat sitt livs chans? Det finns väl en gräns för hur många gånger de kan ta henne tillbaka? ”Jag blev som en vibrerande kompassnål som hakat upp sig, svängde än hit, än dit, mellan Karmel och Dominikanorden.”
Sofie gör stora misstag när hon inte följer sin egen röst. Ofta vill hon vara till lags. Och hon har en förmåga att idealisera personer hon möter. Det finns en risk i att skaffa sig idoler. Som tur är har hon också andra vägledare. Sedan hon konverterat till katolicismen finns de i den katolska gemenskapen i Stockholm
Syster Sofies berättelse är konkret, fast förankrad i tid och miljö. Det är långt ifrån någon predikoröst vi hör. Det är starkt av henne, tycker jag, att försätta sig tillbaka i ungdomen med de tankar och känslor hon hade då. Hon har på sätt och vis facit i hand men dömer varken sig själv eller andra som korsat hennes väg. Hon väjer emellertid inte för en analys av sin egen person och menar att hon har en ”absolut” karaktär. ”Jag blev alltid så ivrig att det sällan fanns plats för något annat än mina egna övertygelser – detta är ofta baksidan av en hängiven personlighet.” Föräldrarna finns inte med i boken annat än som några som ger henne frihet och accepterar allt hon gör. I det antyds emellertid en likgiltighet. Den unga Sofie saknar trygghet och självkänsla i relationen till andra. Det menar hon själv.
Genom att berätta om sina fallgropar försöker hon hjälpa andra. Då tänker hon väl främst på dem som vill gå i kloster. Om sitt eget val säger hon: ”Dominikanskt liv är varken bättre eller sämre, högre eller lägre än någon annan andlig tradition i kyrkan. Sådana kriterier är helt irrelevanta när man söker en kallelse. Det handlar enbart om att finna den spiritualitet som motsvarar de gåvor Gud lagt ner i en själv.” Det är det intellektuella i Dominikanorden som passar henne och strävan att nå ut med evangeliet.
Det finns stycken i denna bok som talar till mig också. När Sofie på ett tidigt stadium tvivlar på sin tro, eftersom hon inte kan vittna om den och inte längre känner den så starkt, skriver hon till en kristen brevvän. Han svarar: ”Tron är inte en känsla, utan ett beslut, ett beslut att tro även när känslorna inte finns där.” På ett annat ställe skriver hon om nattvarden: ”Mina egna känslor och andliga upplevelser var en sak, men nu hade jag fått ta emot något som inte berodde av dem, något konkret och påtagligt som förband mig med Kristus.” Sådana ord stärker.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #andlig självbiografi #kloster
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Lättsmält om Karin Boye
Jag har tidigare läst en hel del av Karin Boye och även en del om Karin Boye. Jag brukar inte läsa brev, men jag har haft stort nöje av Boyes brev, bland annat Pia Gardes samling med tidigare outgivet material. Nu har jag läst Pia Gardes eminenta lilla bok "Karin Boye och människorna omkring henne". Det är jag inte ett dugg ledsen över! Även om den faktiskt fick mig att gråta.
Avdelning: Klassiker Taggar: #karin boye #recension #lättsmält #fakta #biografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ett nytt evangelium
Hösten 2012 läste jag Marcus Birros ”Släng alla kartor”. Det var en bok skriven i fullt ös under ett par månader i början av året. Den börjar med hans uppväxt i Göteborg, där han var med i ett rockband och började skriva dikter. I mycket är det en framgångssaga trots kampen mot alkoholen som han skildrar mycket detaljerat och konkret. Han blir publicerad, får åka på turné och läsa poesi. Till slut blir han nykter, och då slår ännu fler drömmar in.
I början av mars kommer en ny bok, ”Evangelium enligt Marcus”. Det är onekligen en titel som heter duga. Den kan uppfattas som skämtsam eller högmodig. Hos mig skapar den stora förväntningar. Birro är ju känd som debattör i kristen tro, och jag har inget emot att han sticker ut på det området. Jag känner sympati med en del av hans åsikter. Det är bra att han vågar säga vad han tycker som när han söker mer tydlighet hos företrädare i Svenska kyrkan. För mig känns det i alla fall lite djärvt att komma med ett nytt evangelium, men Marcus Birro tonar ned avsikten.
- Jag vill att titeln ska berätta att det är en personlig resa in i tron, ut ur tron, och sedan in igen. Det finns inga sanningar, men det finns många vittnesmål, många historier. Det här är min. Jag tycker mycket om titeln.
Om en månad vet vi mer om Birros Gud och Jesus. Det blir spännande.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kristen tro #självbiografi
Kommentera
Henrik Elstad
Undergången
Efter nästan 1000 sidor om Hitler är man ganska nedstämd till sinnet. Frågan är om man är så mycket klokare än innan. För även om denna biografi beskriver händelseförloppet och mekanismerna på ett utmärkt sätt, är det svårt att ta till sig hur allt detta kunde ske. Ett helt land följer en tyrann som samlar all makt i sina egna händer och leder folket in i krig och folkmord.
Avdelning: Fakta Taggar: #andra världskriget #nazism #historia #biografi
Kommentera
Henrik Elstad
Förberedelse för krig
Läsningen av Ian Kershaws oerhört läsvärda Hitler-biografi fortsätter. 600 sidor in i boken har andra världskriget inletts efter det att Hitler tagit makten, stärkt sin ställning och utvidgat territoriet.
Avdelning: Fakta Taggar: #nazism #biografi #Tyskland
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ung, ambitiös, olycklig
Sylvia Plaths Glaskupan var en klassiker som jag inte hade läst. Men den var lätt att få tag på bland handelns pocketböcker. Vad jag visste om författaren var att hon dog ung i självmord. Något fanns också i bakhuvudet om att hennes man kunde ha något med det att göra, han också poet.
Glaskupan är hennes enda roman. Den färdigställdes strax innan Sylvia tog livet av sig 1963 endast 30 år gammal. Hon hade skilt sig från Ted Hughes efter att han varit otrogen. Född och uppvuxen i USA hade hon levt en tid i England med sin man och två små barn. Efter upprepade depressioner slutade hon sina dagar i London i ett igentejpat kök med huvudet i gasugnen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #klassiker #självbiografi #depression
Kommentera
Henrik Elstad
En diktator i vardande
Inte så sällan blir det på det viset att en bok visar vägen till en annan bok. Min läsning blir ibland tematisk på det sättet. Denna gång var det Timur Vermes absurda bok ”Han är tillbaka” om Hitlers återkomst i nutid som gav mig inspiration. Ian Kershaws mastodontbiografi ”Hitler” har funnits ett tag i bokhyllan och det väcktes ett behov att jämföra Vermes fiktiva gestalt med verklighetens.
Avdelning: Fakta Taggar: #historia #biografi #Tyskland #nazism
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Hur var det med fadern?
Alex Schulman blev känd för sina elaka utfall i sociala medier. Sedan blev han kär, fick barn och blev snällare - vad jag förstår. Jag har inte följt honom. Men jag såg en föreställning av och med honom på tv härom veckan där han drev med sitt behov av bekräftelse. Det var roligt. Man kände igen sig, att man googlar på sitt namn till exempel - jag vågar inte skriva "jag". Men det var inte bara roligt. I bakgrunden fanns fadern. Var där något i förhållandet som inte uppenbarades på de soliga familjebilderna? Gripande blev det till slut. Showen heter Älska mig! och kan fortfarande ses på SVT Play.
Jag blev nyfiken på mer, så jag gick till Pocketshop och skaffade Skynda att älska som kom redan 2009.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #självbiografi #fadersporträtt
Kommentera
Linda Odén
Möt Otto Ullman
Jag läser sällan facklitteratur, men i januari fanns Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink med i den litteraturkurs jag läste. Det är jag mycket glad över, då risken är stor att jag annars missat denna pärla.
Avdelning: Fakta Taggar: #Andra världskriget #biografi #Augustpriset #Läst 2013 #recension #nazism
Kommentera
Anmäl textfel
