Sara Lövestam
Gång på gång i redigeringen
Det är dags för sista redigeringsrundan innan manuset skickas till korr. Min redaktör har denna gång gått bananas på upprepningar.
Det är intressant med upprepningar, för de kommer oavsett om det gäller väldigt vanliga eller väldigt ovanliga ord. Det är som om man (jag) får upp ett ord i sitt medvetande och plötsligt hittar massor av tillfällen att skriva det. Det kan gå år utan att jag använder ordet "torde", och plötsligt ploppar det upp tre gånger i samma text. I extramaterialet till pocketversionen av Udda står det "en gnutta" på två ställen. Det stör mig fortfarande.
Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering
Kommentera
Sara Lövestam
Medan jag redigerade
Till slut sitter jag bara och stirrar på en text som betyder allt mindre, tills den slutligen betyder intet. Inte ens de enskilda orden betyder något särskilt och allt jag någonsin kände för denna text är borta. Det innebär att min redigering är färdig, och endast min erfarenhet hindrar mig från att slänga bort alltihop i stället för att skicka texten tillbaka till redaktören. Det är så här varje gång, en förutsägbar bergochdalbana med följande stadier:
1. Vad kul det är att skriva den här boken.
Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering
Kommentera
Sara Lövestam
Hej tvivel. Vi möts igen.
Det händer varenda gång.
Jag skriver en bok och känner mig (ofta) briljant medan jag gör det. Det går alltid trögt, men jag har alltid förtröstan i min idé och i att orden ska komma. Det känns utmärkt. När jag skriver sista ordet har jag fortfarande känslan av magi. Utan den hade det inte gått att skriva böcker.
Sedan blir den klar, och jag drabbas omedelbart av tvivel. Vad är det jag har skrivit, är det inte i själva verket skit? Det har hänt efter varenda en av mina böcker, och den saken är till tröst när det kommer. Tvivlet är dessutom en drivkraft, för om det jag nyss skrev är skräp så kan jag tveklöst skriva något bättre. Jag kastar mig genast på nästa projekt och tränger undan minnena av skiten jag nyss tyckte var strålande.
Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering #publicering
Kommentera
Sara Lövestam
Ord är slippery suckers
När jag skriver går det inte undan. Mer om det en annan gång, om hur man (jag) sitter timme efter timme och gnager på diverse ord och försöker foga ihop dem på bästa möjliga sätt. Jag har alltid tänkt mycket på ord, och ordvalen har alltid varit basen för mitt författande. Jag undervisar också, ibland om grammatik och uttal men allra mest om ord. Vad de betyder, hur de böjs och stavas och vilken valens de har (alltså hur man kan använda dem med andra ord). Nämnde jag att jag har en magisterexamen i svenska? Nämnde jag att jag skrivit flera uppsatser just på tema ord?
Och ändå. I en av mina böcker som lever och frodas ute i bokhandeln, står det inte ändå ett felaktigt ord på en viss sida?
Glömde jag att nämna att bokmanus på förlag passerar ett flertal ögon, tillhörande människor som inte gör annat än att jobba med ord, innan det går till tryck? Om vi tar min debutbok som exempel, så gick manuset genom testläsare, förläggare, redaktör (flera vändor) och korrläsare, innan boken skulle tryckas. Precis innan manuset skickades till tryck, var det någon på förlaget som av en slump läste en mening och reagerade: Finns verkligen ordet abnormalitet? Heter det inte abnormitet? Det är svårt att pusta ut över att ha klarat sig undan en sådan sak, för vetskapen molar: Boken har 49 460 ord till. De har visserligen gått genom testläsare, förläggare, redaktör och korrläsare. Men det har abnormalitet också.
Ord är slippery suckers, och hjärnan är en rackare på att hitta sammanhang och perfektion där det inte finns. De flesta läsare missar ord som dubbelskrivits (oftast i konstruktioner där författaren ändrat omvänd ordföljd till rak och glömt ta bort ett av subjekten) och är generösa med att tolka vissa ords valens ("Premiären av" eller "premiären på"? "Basen i mitt skrivande" eller "basen för mitt skrivande"?) Kanske för att språket uppstod för att vi skulle förstå varandra, och inte för att vi skulle ha något att slå varandra i huvudet med. Särskilt svårt är det att se sina egna misstag, något lättare om man ändrar textens teckensnitt eller läser den högt för sig själv.
Som författare, och kanske särskilt som författare och språkvetare, vill man sjunka genom jorden när det visar sig att ett ord från 50-talet har slunkit med i en dialog som ska utspela sig 1912, när man skrivit härröra i stället för härleda, när man har använt ett ord som inte finns eller om det på andra sätt visat sig att ens hjärna är mänsklig. Känslan kan liknas vid hur jag vid den här årstiden 1985 skrev ett stort antal påskkort med texten GLAD POSK, och senare insåg att post och påsk, trots deras fonetiska likheter, inte följde samma stavningsmönster. Mamma sa att det inte gjorde något och att säkert ingen skulle märka det, men hon kunde inte ta ifrån mig skammen.
Jag kan se mig själv, som förtvivlad femåring med tjugotalet felstavade påskkort och min första erfarenhet av vad jag nu förstår är en mycket nördig typ av upplevd förnedring. Om jag kunde möta mig själv, skulle jag ta mig själv i famnen och låta mig gråta ut skammen. Jag skulle berätta att jag en gång skrev spendera i stället för tillbringa och att det faktiskt inte gjorde mig till en sämre människa. "Ord", skulle jag förklara medan mitt femåriga jags hulkningar sakta avtog, "är helt enkelt slippery suckers."
Avdelning: Skriv! Taggar: #ord #stavning #korrektur #redigering
Kommentera
Sofia Hallberg
Smider planer
Hej,
Har du haft en bra dag?
Jag har tänkt, tänkt och tänkt lite till. Och redigerat text. Och mejlat min redaktör.
Det verkar som om jag har planer som sträcker sig fram till hösten 2014. Är inte det tillräckligt?
Kanske räcker det för mig i alla fall. Och om så är fallet, hur påverkar det då allt annat?
Finns en del att fundera på!
Bara bra saker.
Kram,
Sofia
Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering
Kommentera
Sofia Hallberg
10 redigeringstips för romanmanus
”Djävulen kommer till författaren och säger:
– Jag ska göra så att du blir din generations bäste författare. Strunta förresten i generation – du ska bli detta århundradets störste författare.
Nej, detta årtusendets störste författare. Inte bara den bäste utan också den mest berömde och dessutom den rikaste. Och du kommer att få mycket stort inflytande och ditt namn kommer att leva för evigt. Det enda du behöver göra är att sälja din mormor, din mor, dina barn, din hund och din själ till mig.
– Visst, säger författaren. Det går jag med på. Ge mig pennan, var signerar jag? Men sedan tvekar han.
– Vänta förresten ett slag, säger han, finns det inte en hake någonstans?”
Margret Atwood: Att förhandla med de döda, 2002.
Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Sofia Hallberg
Redigering
50 % av första redigeringsrundan av "Spårvagnen" är klar.
Hur det känns?
Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering
Kommentera
Sofia Hallberg
Redigering
Aldrig har väl ett arbete känts mer efterlängtat än idag.
I morse fick jag nämligen tillbaka mitt manus "Spårvagnen" från min redaktör. Som jag har saknat det! Jag vet att det är massor av arbete kvar, men äntligen äntligen kan jag börja redigera.
Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering
Kommentera
Anmäl textfel
