Emma Kreü

Än är det väl fortfarande sommar...?

Jag menar, inte kan jag ha en aning om jag vill läsa deckare, romance, feelgood, diskbänksrealism eller thrillers om några dagar?"

...eller hur? Jag har nämligen högvis med sommarläsning kvar som måste läsas. I vanlig ordning var läsplaneringen inför de varma månaderna oerhört ambitiös, men tiden har som vanligt sprungit ifrån mig.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Maria Sidén

Bok- presentation:	Livet efter dig
Författar- presentation:	Jojo Moyes

Hyllning till Jojo Moyes

När regnet dripp droppar...Vinden viner kring Norrlands skog och sommaren gör tafflande försök att inge oss ett litet hopp om bättre tider. För att sedan hastigt försvinna. Då har Jojo Moyes böcker i allafall skänkt sol i mitt sinne. Jag hyllar denna författarinna med en serie av recensioner. Börjar med att avsluta att det kommer en uppföljare till livet efter dig i september!!

Jag läste passande nog Etthundra mil när vi reste typ Etthundra mil. Roadtripp till Faster Ester där vi stadsbor tyckte det var skönt att det knappt fanns mobiltäckning. Då blev det läsning i hängmattan istället.

Etthundra mil handlar mycket om hopp. Förr vad är vi utan hoppet? Om vi skulle räkna de regniga dagarna blott?

Jess arbetar dubbelt, medans hennes partner retirerat till sitt barndomshem för att behandla sin depression. Ensamstående försöker hon så gott hon kan att klara av en hektiskt vardag. Hon försöker få sin mobbade styvson att prata om känslor och kanske sluta röka på så mycket. Samtidigt vill hon visa son dotter att det är okej att vara ett matematiskt geni och inte veta så mycket om mode om det gör en lycklig. Svårigheterna hopar sig för familjen. När det för första gången på länge inträffar en chans till en ljusare framtid beger de sig på en lång resa. En resa med IT-miljonären Ed i förarsätet. De lär känna varandra på gott och ont. En bok om att inte ge upp. För om du gör det är det kört på en gång. En helt otrolig bok med sträckläsare varning stämpel!

Livet efter dig läste jag på Kreta förra sommaren. Den innehåller därför ett nostalgiskt skimmer av semesterdrömmar. Bladen består av blått vatten, Kri Kri, clown fiskar och mycket mer. Fast det säger kanske inte dig så mycket om handlingen?

Clark och Will är varandras motsatser. En motorcykel olycka leder till att deras vägar korsas.Will tyckte han hade allt. Beundrad och framgångsrik, en vacker flickvän vid sin sida och ett riktigt bra jobb i London. Från att ha sökt adrenalinkickar med sin motorcykel blir han totalförlamad och känner sig fängslad vid sin rullstol. Lou har inte tid för speciellt högtravande ambitioner. Hon bor hemma och försörjer sina föräldrar med sin magra lön från kaféet. Panik uppstår när hon plötsligt blir arbetslös. Hon tar jobb som sällskapsdam åt Will som en sista utväg. Detta är början på en inre resa som kommer påverka dem mer än de kunnat ana. Varning, boken klistras fast i dina händer till sista sidan!

I Sophies historia flätas historia och nutid samman. I Frankrike 1916 lever Sophie, hon driver ett hotell med sin syster medans deras makar slåss vid fronten. Nuförtiden är det inte önskade gäster de serverar utan påtvingande tyskar. Trots att de inte kan påverka det så ses det inte med blida ögon från byborna att servera tyskarna. Sophies make slåss vid fronten, han har lämnat ett porträtt av sin hustru kvar på hotellet. Porträttet trollbinder en tysk kommendant. Tavlan kommer få Sofia från 1916 och Sophie från 2006 som lever i London att fatta väldigt svåra beslut.

I London 2006 lever den andre Sophia med samma tavla. När tavlans betydelse blir känd för henne själv och omvärlden blir saker och ting plötsligt väldigt komplicerade .Åtskilda av tid och rum förenar tavlan dem och får dem att kämpa för det de tror på oavsett följder.

Gör dig själv en tjänst och plocka med dig valfri Moyes till stranden/stugan/balkongen/hängmattan/fiket/parken eller vart du nu tänkt läsa i sommar.

Ha en sol i sinnet sommar!

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Lena Köster

Bok- presentation:	Tarzan, apornas son
Författar- presentation:	Edgar Rice Burroughs
Häftad Finns i lager, 145 kr

Vem läser följetongen?

Upsala Nya Tidning bjuder också i år läsarna på en sommarföljetong med ett avsnitt om dagen. Som så många andra tidningar och tidskrifter. Jag som trodde följetongens tidevarv var över!

1960-talets somrar präglades främst av bad och lek och så småningom flirt. Men också av "Sommar, sommar, sommar...". Och följetongen. Eller snarare följetongerna.

   Det var på den tiden en av illustratörerna till följetonger och noveller i veckopressen hette Yrjö Edelmann. I dag känd för sina illusoriska målningar av skrynkligt papper i olika former. Kurt Ard och Hans Arnold hette två andra illustratörer.

   Veckotidningen Allers publicerade romaner, som varit följetonger i tidningen, som en serie sk Allersromaner, spännande läsning när jag var i tolvårsåldern eller däromkring.  Vem minns inte "Barn 312".

   Det där med följetong i massmedia var inget nytt: tänk på Charles Dickens och hans mustiga, för att inte säga förskräckliga men ibland också roliga, berättelser. Allt från "Pickwick-klubben" till "Oliver Twist".

  Andra författare som ibland skrev följetonger är Dostojevskij och Leo Tolstoj i Ryssland, Alexandre Dumas i Frankrike, Arthur Conan Doyle och Jane Austen i Storbritannien... Listan kan göras lång.

   I Sverige skrev August Strindberg ""Taklagsöl" för veckotidskeiften Hvar. 8 dag och "Syndabocken" för Idun, som senare blev Idun-Vecko Journalen.

   Böcker som Edgar Rice Burroughs "Tarzan" och Isaac Asimovs "Stiftelsen", favoriter från min barndom och mina tonår, gick också som följetonger. Fast inte när jag läste dem.

   Typiskt för följetongen vare sig den var romantisk eller spännande var cliff hangers: ett så spännande slut av varje avsnitt att läsaren ivrigt väntade på nästa för att få veta hur det gick.

   Jag inbillar mig att tidningsföretagen särskilt hade sina läsare bland människor vilkas väggar inte var täckta av bokhyllor. Dåförtiden. (Vi hade gott om bokhyllor i stan, men bara en pytteliten på landet!)

   Under 1970-talet nästan försvann följetongen. Men nu har den kommit tillbaka, särskilt på sommaren när det gäller dagspressen.

  Alltså, nuförtiden. När biblioteken har filialer här och där och även bokbussar (än så länge), när inte bara boklådorna utan även mataffärerna säljer böcker, när världslitteraturen liksom den nyskrivna kommer-att-glömmas-bort-snabbt-litteraturen finns tillgänglig på nätet - vem har tålamod att läsa romaner ett kapitel om dagen i dagstidningen?

   Kanske vi gamla eller halvgamla som har det i vår egen tradition. Tänk hängmatta eller filt på gräset, följetong, saft och bulle. En spännande text att se fram emot varje dag eller kanske varje vecka. En läsning som höll sommaren i sitt grepp.

   Mycket långt från begreppet bråttom.

   Att få längta och vänta lite. Att vara med i en långsam händelseutveckling, hinna fundera över hur det ska gå, inte få veta allt på en gång.

   Lite nostalgivarning här, tror jag. Tankar på somrar som mest var soliga, innehöll obegränsat med sol, bad och jordgubbar och lång ledighet.

   Fanns de somrarna i den verkliga världen utanför följetongerna?

   Ärligt talat: jag vet inte. Kanske är det bara photoshoppade bilder på själens sötsliskiga vykort till mitt nutida jag.

   För i dag har jag inte tålamod med en följetong. Oavsett sommarväder. Blir bara irriterad. Klämmer ibland en bok om dagen genom att läsa hela kvällen och en bit in på natten - och glömmer ganska raskt det mesta av det slukade.

   På sitt sätt bra eftersom jag kan läsa många böcker två gånger utan att störas av mina spridda hågkomster. Men självklart också dåligt på grund av den fullkomligt onödiga lässtressen.

   Just nu får jag spader av att UNTs följetong, Jenny Åkervalls "På ditt samvete", har 40+ delar, som jag skulle vilja plöja mig igenom på en gång omedelbart genast nu! Men jag tänker inte glöra det, utan plåga mig med att läsa ett avsnitt i taget. Trots klådan i själen.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Jonna Lindberg

Bok- presentation:	Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek
Författar- presentation:	Lena Andersson

Att uppskatta sin egentid

I början av min sommarledighet kände jag mig rastlös. Som att jag behövde vara supereffektiv med vad jag än tog mig för - träffa vänner, skriva, läsa, träna osv. Nu har jag äntligen gått ner i varv och är sjukt nöjd med det. Den här veckan har jag umgåtts med mig själv rätt mycket. Ätit långfrukost, läst, löst korsord, gått på bio, cyklat, promenerat och skrivit. Att umgås med mig själv utan att bli rastlös är ändå bra jobbat, för att vara jag. Det känns fint.

Kanske är det därför mina fyra sommarmål angående läsning och skrivande rullar på. Det första målet var att jag skulle läsa utanför min bekvämlighetszon, vilket jag nog ändå gjort. Jag lyssnar just nu på The secret history av Donna Tartt, och jag läser även Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Ingen av dem är ungdomslitteratur - alltså utanför min bekvämlighetszon.

90% av min läsning skulle vara på engelska. Just nu skulle jag säga att ungefär 50% av min läsning är på engelska, så det kan förbättras. Idag köpte jag Neil Gaimans Coraline på engelska, den ser jag verkligen fram emot att läsa! Att använda min läsplatta var mål nummer tre, och det jobbar jag på. Kollar till exempel nästan alltid om boken jag vill läsa finns som e-bok först, sen kan jag leta fysiska böcker. 

Ja, och så var det mål nummer fyra. Att skriva klart ett första utkast av mitt manus. Det känns i nuläget väldigt avlägset, men vem vet? Kommer jag igång kanske det gå hur fort som helst. Jag blir glad bara jag är ordentligt igång när sommaren är slut. Det kanske egentligen var syftet med det målet - att sikta högst och hamna högt. Som motivation, typ. 

Kommentera

Mikael Rapp

Sommarläsningens skugga

Sommarläsningen gick lugnt fram. Det vill säga tills den kvällen jag bestämde mig för att "bara kika lite" i 2666"

Soliga sommardagar är kanske den bästa tiden för att skriva blogginlägg men den ack så efterlängtade sommarläsning tar upp mycket av tiden. Efter läsningen av Krig och Fred lovade jag mig själv att ta en paus från kolosserna.

Började läsa noveller igen, läste små korta, fullkomligt överkomliga romaner. Sommarläsningen gick lugnt fram.
Det vill säga tills den kvällen jag bestämde mig för att ”bara kika lite” i 2666. Det slutade med att jag läste hundra sidor samma kväll. Ytterligare hundra sidor dagen efter. Jag var fast.

Jag får kanske resignera mig till faktumet att ytterligare en sommar kommer gå åt till att traggla de stora romanerna...
Tills nästa gång; god läsning! 

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Jonna Lindberg

Sommarens mål

Nu när jag har sommarledigt i tio veckor har jag satt upp ett par skriv- och läsmål. Det är dels för att det är roligt, och dels för att hålla mig motiverad."

Nu när jag har sommarledigt i tio veckor har jag satt upp ett par skriv- och läsmål. Det är dels för att det är roligt, och dels för att hålla mig motiverad. Annars är risken att det blir lite som det blir. Vilket är okej, men har jag så många veckor ledigt måste jag ju ha nån slags plan för det.

1. Läsa utanför min bekvämlighetszon. Ungdomsböcker är det bästa jag vet, men det är kul att utmana sig själv. Nån klassiker, nån psykologisk thriller, nån deckare. Lite blandad litteratur berikar säkerligen min läsning.

2. Att typ 90% av böckerna jag läser ska vara på engelska. Jag har länge velat öva upp min engelsa (och så småningom prova skriva på engelska). Det här går faktiskt riktigt bra redan. Jag är mitt inne i bokserien Pretty little liars på engelska och det går snabbt och enkelt.

4. Använda min läsplatta så mycket som möjligt. Jag älskar den när jag väl använder den. Den väger knappt någonting, får plats med massor av böcker och fungerar rent läsmässigt som en vanlig bok. Den har två nackdelar: all litteratur är inte tillgänglig i e-boksformat, och jag saknar det fysiska bläddrandet samt lukten litegrann. Men det sistnämnda är inte så viktigt.

3. Skriva klart första utkastet på nuvarande manus. Det här är nog det svåraste målet. Det skulle kunna bli ett sånt där mål som är alldeles för naivt och dömt att misslyckas. Som jag sätter för att jag tänker: "ja men tio veckor, TIO, utan jobb. Då kan jag ju skriva alla dagar, varje dag! Klart jag hinner." Fast jag egentligen är ledig och går in i ett mysigt läs/TV-serier/mys-mode och inte skriver ett enda dugg. Vi får se om jag kommer igång.

Kommentera