LitteraturMagazinets recension av I monstrens rike: De förhäxade barnen, Johanna Strömqvist
Härlig fantasy för barn som briljerar med både enkelhet och gråskalor
Saga har hela sitt liv bott i en skog där farliga monster hålls säkert infrusna i isen. När hennes mamma plötsligt blir sjuk börjar också isen smälta, och Saga tvingas ut i världen för att söka efter ett botemedel.
En regnruskig eftermiddag tog jag skydd på en bokhandel i Göteborg. Där möttes jag på barnavdelningen av en bok jag genast insåg skulle få följa med mig hem. Det var Johanna Strömqvists "I monstrens rike: De förhäxade barnen" som jag drogs så starkt till och det var Johan Idesjös omslagsillustration som såg till att det blev så.
Med ett omslag där äventyr, vänskap, magi och skräck fusioneras hade boken alltså redan vid första anblicken vunnit mitt hjärta. Jag hoppas att den tilltänkta målgruppen för boken – barnen – blir lika fångade som jag, för det är ju det som är huvudsaken.
Sedan återstod det bara att se om innehållet skulle leva upp till de höga förväntningarna som redan byggts upp? Och visst gillade jag även innehållet, för det mesta. Innanför bokens pärmar lurar en trollkraft som bjuder på farliga monster, fantasifulla varelser och massor av spänning.
Saga har hela sitt liv bott med sina föräldrar långt bort från andra människor, i en skog där det är evig vinter och där farliga monster hålls säkert infrusna i isen. När hennes mamma plötsligt blir sjuk börjar också isen smälta, och Saga tvingas ut i världen för att söka efter ett botemedel. Tiden är knapp, för när isen smält släpps monstren fria.
Johanna Strömqvist lyckas med bragden att använda ett simpelt och lättillgängligt språk och ändå gestalta komplexa karaktärer. Hon slår ett hål på större delen av all barnfantasy, där ont och gott allt för ofta skildras helt i svart och vitt. Istället gråskalar hon både karaktärer och samhälle framgångsrikt. Illustrationerna som Johan Idesjö bjuder på i boken går även de i just gråskalor och förstärker därför effektivt Strömqvists text. Ingen utav dem är emellertid lika stark som det mustiga omslaget, men kanske är det förståeligt att mest krut läggs på just det som först ska ses?
Mindre förståeligt är dock den skilda kvaliteten på illustrationerna i boken. Känslan är att vissa av illustrationerna saknar både djup och den där lilla extra samhörigheten med texten. Det känns som att tid och pengar har spelat in vid bokens slutgiltiga form. Och jag undrar hur fantastisk boken hade varit om dessa aspekter inte hade spelat in?
En ska ju inte döma efter det yttre. Men i det här fallet sätter omslaget direkt känslan för boken, och håller dessutom kvar känslan, även när det inre inte helt lever upp till den.
Mottagen: 23 maj 2016
Anmäl textfel