LitteraturMagazinets recension av Pärlfiskaren, Karin Erlandsson
Bland pärlor och hajar
Med "Pärlfiskaren" vann Karin Erlandsson Schildts & Söderströms skrivtävling - Berättelsen är bäst - där man efterlyste läsromaner för barn. Pärlfiskaren är den första delen av fyra i serien Legenden om ögonstenen.
Miranda är pärljägare. Hon är den bästa, något som hon gärna understryker då och då. Trots att hon bara har en arm (en haj bet av den andra när hon var liten) kan hon snabbt hitta pärlor på havets botten, gärna de röda pärlorna som är drottningens favorit. Men rikets drottning vill också ha ögonstenen, den vackraste och mest värdefulla av alla pärlor. Lyckas man hitta den får man dess sjudubbla värde i guld - men stenen är mer värdefull än så. Den som får tag i den behöver aldrig mer längta efter något.
Ingen har lyckats hitta ögonstenen och de som försöker blir besatta av den. Mirandas far försökte hitta den och kom aldrig tillbaka. Trots det vet Miranda med sig; hon ska också försöka hitta stenen. På vägen får hon plötsligt ansvaret för Syrsa, en liten flicka som pratar så mycket att Miranda blir trött. Men Syrsa har en speciell förmåga som gör henne till en excellent pärlfiskare. Miranda inser att Syrsa kan hjälpa henne att hitta önskestenen. Men tyvärr inser en mycket farlig person samma sak.
Efter ett par sidor kan jag inte sluta läsa. Jag sugs in i den här fantasyvärlden med dess vackra pärlor, spännande och otäcka möten med hajar under vattnet och märkliga människor. Jag vill veta mer, och jag är glad att det finns tre delar till så jag får fortsätta att läsa om Mirandas och Syrsas äventyr. Miranda är en intressant huvudperson. Hon är från början rätt självisk och inte helt lätt att tycka om – tills hon inser vad som är viktigast för henne. Karin Erlandsson är en finländsk författare som fick Runeberg junior-priset för sin serie om Legenden om ögonstenen. Jag hoppas hon får en stor publik i Sverige – marknaden för riktigt bra fantasy för slukaråldern borde vara omättlig.
Mottagen: 2 januari 2019
Anmäl textfel